Skeptiskt ABC

Publicerat i Folkvett nr 1/2004.

Not: Nedanstående utgör det första utkastet till det som senare utvecklats till Skeptisk Ordbok, som regelbundet uppdateras och utökas. Denna innehåller betydligt fler och aktuellare artiklar.

 

UPPSLAGSORD:

Akupunktur | Alternativmedicin | Astrologi | Atlantis | Bermuda-triangeln | Bibel-koden | Cold reading | Elöverkänslighet | Evighetsmaskin | Förhistorisk högteknologi | Homeopati | Ideomotoriska rörelser | Jordstrålning | Kreationism | Kryptozoologi | Mars-effekten | Nazca-linjerna | Nostradamus | Parapsykologi | Postmodernism | Slagruta | Teori | Turin-svepningen | Zonterapi

Här presenteras ett embryo till en bok på svenska om pseudovetenskaper och kontroversiella fenomen. Artiklarna är helt nyskrivna av VoF- och Folkvett-medarbetare.

Materialet nedan är förstås bara en liten del av vad en slutlig bok ska innehålla, och redan nu är ett betydligt större material färdigskrivet. Ett hårt urval har måst göras för detta Folkvett-nummer, och vi hoppas att läsaren har överseende med vad som kan uppfattas som inkonsekvenser härvidlag. Synpunkter på själva sakinnehållet mottas tacksamt.

Redaktionen

Akupunktur (latin acus ’nål’ och pungere ’stynga’), ursprungligen en ålderdomlig kinesisk terapimetod, som avser att behandla sjukdom eller ge smärtlindring genom att applicera nålar på specifika punkter (akupunkturspunkter) på kroppen. Finns även bl.a. i varianterna öronakupunktur (endast öronmusslan används för nålsticken då kroppens olika delar anses projicera dit), el-akupunktur (retningen av nålsticket avses förstärkt genom svagström i nålen) eller akupressur, där i stället för nålstick retning av akupunkturpunkterna sker genom att tryck appliceras på dem.

A., som genom århundradena vunnit viss spridning utanför Ostasien (och t.ex. varit känd i Sverige i över 150 år), fick ökad användning i 1960-70-talens Kina i samband med ökat intresse för traditionell och inhemsk medicin. Genom ett återuppvaknat internationellt intresse för kinesisk kultur har detta lett till ökad användning av och forskning kring a. även i Västerlandet, samtidigt som entusiasmen för metodens mera vidsträckta bruk tycks ha dämpats i Kina.

Från att ursprungligen sannolikt ha varit rent empiriskt baserad har a. tidigt knutits till starkt spekulativa, metafysiska föreställningar inom antik kinesisk filosofi – dualismen mellan de olika globala principerna eller energityperna yin och yang samt läran om de fem elementen (jord, metall, vatten, trä och eld). Sjukdom/ohälsa anses härröra från ”obalans” mellan elementen i människokroppen och mellan yin och yang. A. är en ”energimedicin” i så måtto som den påstås utöva sin effekt genom balansering av subtila energier, chi. Denna grundsyn är i allt väsentligt helt oförenlig med modern naturvetenskap.

På grund av a:s erkänt starka placeboeffekt (genom suggestion, dess distraherande effekt, mot irritation, förväntningar, uttröttningseffekt, ritualverkan) är kliniska prövningar svåra att genomföra – ett vanligt förhållande vid manuella metoder. Varje kontrollmetod som inte liknar nålbehandlingen kan förväntas ha mindre placeboverkan och därmed skenbart öka den specifika a.-effekten. Erfarenheten från de studier där ”fingerad” a. använts som kontrollmetod visar att denna har liknande effekt som den reguljära.

Det saknas således hårda belägg för a:s effektivitet i form av upprepade, väldesignade kliniska studier. Vissa metastudier hävdar dock att det finns belägg för att a. är effektivt mot illamående och kräkningar efter operation, kemoterapi och sannolikt i samband med graviditet.

Vad gäller smärtbehandling (den enda indikationen enligt svenska Socialstyrelsen) föreligger belägg för effektivitet mot smärta efter tandoperation. A. kan användas av svensk legitimerad medicinpersonal vid behandling av framför allt nociceptiv smärta (dvs. sådan smärta som förmedlas av perifera smärtreceptorer och blockeras av vanliga analgetika). Vad gäller andra i praktiken vanliga användningsområden som allergiska besvär, migrän, kroniska smärttillstånd, högt blodtryck, drogberoende, sömnlöshet etc. saknas i stort sett klinisk dokumentation av bedömbar kvalitet, och den registrerade effekten av behandlingen i kliniska studier brukar stå i omvänd proportion till studiernas kvalitet.

Eventuell smärtlindrande/lugnande effekt av a. anses enligt flertalet naturvetenskapligt skolade bedömare kunna uppstå dels genom att smärtan av nålstick aktiverar kroppens produktion av endorfiner (smärtlindrande, lustframkallande hormon – för detta talar att effekten kan blockeras genom nalorfininjektion), och/eller blockerar uppstigande smärtimpulser i centrala nervsystemet. Eventuellt kan kortvarig avsvällning av luftvägar/slemhinnor uppnås genom att nålsticket ökar adrenalinutsöndringen. Enligt denna tolkning bör a:s effekt således vara ospecifik och således mera beroende av nålstickens grad av smärtsamhet än av deras exakta lokalisation.

De flesta västerländska akupunktörer distanserar sig från den traditionella filosofiska lära som ligger till grund för behandlingen, men hävdar samtidigt ofta att de akupunkturpunkter som traditionell kinesisk medicin anger ger specifika effekter vid nålstick, och att effekterna av a. inte kan förklaras enbart genom ospecifik retning. (HI)

Litt.:

  • NIH Consensus Conference, JAMA 280(17), s. 1518-1524, 1998.
  • H. Isaksson, Folkvett 4/1998, s. 58-68.

Alternativmedicin (även komplementär medicin, paramedicinsk läkekonst, integrerad medicin, biologisk medicin, icke-konventionell medicin, parallell medicin, okonventionell medicin m.m.), metoder som existerar vid sidan av den naturvetenskapligt grundade sjukvården (”skolmedicinen”) för att behandla (och/eller diagnosticera och/eller förebygga) sjukdomstillstånd. Termen a. började i Sverige användas först under 70-talet då utövare av olika irreguljära behandlingsmetoder med viss framgång knöt an till en tidsenlig, ofta ekologiskt eller socialt orienterad, ”alternativrörelse” – jfr ”alternativa energikällor”, ”alternativ odling”, ”alternativ jul”, ”alternativt samhälle”. Behovet av en ny term, som ersättning för den tidigare mera nedsättande ”kvacksalveri” kan i Sverige också ha ökat som en följd av den nya behörighetslagen 1960, som stadgade förbud för obehörig att beteckna sig som ”läkare” samtidigt som den gamla kvacksalverilagens stadgande om rätt för lekmän att, utom i vissa specificerade fall, utöva läkekonst befästes.

A. skiljer sig från den verksamhet som skall bedrivas av akademiskt skolade, legitimerade vårdgivare dels genom att sakna säkerställd, eller åtminstone rimlig, grund inom samtida naturvetenskap, dels genom att allmänt sett ej i korrekt utförda kliniska studier ha kunnat styrka sina anspråk på effekt.

För vissa alternativmedicinska metoder (t.ex. akupunktur, kiropraktik, antroposofisk medicin) gäller att vissa effekter kunnat påvisas, dock i mindre tillfredsställande eller isolerade studier, men att dessa då varit svagare än för motsvarande reguljära behandling och sannolikt åstadkommits via helt andra (ospecifika) mekanismer än vad metodens teori postulerar. Endast i sådana fall kan a:s metoder med viss rätt betecknas som ”alternativ” eller ”komplement” till ”skolmedicinen” – i övriga fall måste denna beteckning anses vara persuasiv eller direkt missvisande.

A. skiljer sig i svenskt språkbruk å andra sidan från folkmedicinen genom att dess olika metoder, till skillnad från den senares, introducerats i vårt samhälle efter genombrottet för den naturvetenskapligt grundade medicinen vid 1800-talets början, och med få undantag importerats från utländska kulturer (t.ex. vedisk medicin, akupunktur), eller representerar fria nyuppfinningar av enstaka individer (t.ex. homeopati, irisdiagnostik). I vårt land har A. i största utsträckning kommit att ersätta folkmedicinen, i första hand genom skicklig marknadsföring och sin anknytning till ”alternativrörelsen”.

Nationalencyklopedin listar följande metoder som i Sverige använda alternativmedicinska metoder: Akupressur, akupunktur, Alexandertekniken, antroposofisk medicin, aromaterapi, Ayurveda, Bachs blomstermedel, Baunscheidt-metoden, biologisk medicin, Feldenkrais-metoden, frigörande andning, healing, Heller-work, homeopati, homiatrik, hårmineralanalys, irisdiagnostik, isopati, kiropraktik, komplexmedel, lymfdränage, manuell medicin, massage, mörkfältsmikroskopi, naprapati, ortomolekylär medicin, osteopati, podo-orthesiologi, polaritetsterapi, reflexologi, Schüsslers vävnadssalter, shiatsu, sujok, Trager-massage, urinskiktning, zonterapi. Internationell speciallitteratur upptar ytterligare minst 1150 kända metoder. (HI)

Litt.:

  • M. Eklöf, Läkartidningen 101(1-2) s. 115-122, 2004.
  • J. Raso, Dictionary of Metaphysical Healthcare (via www.quackwatch.org).

Astrologi, en spådomsmetod som grundas på tolkningar av horoskop, dvs. en tabulering av solens, månens och (de i antiken kända) planeternas skenbara positioner och inbördes vinkelställningar vid någon viss tidpunkt sedda från någon plats på Jorden. I ett horoskop uppställt för en enskild människa avser den valda tiden och platsen nästan alltid personens födelse. Två personer har identiska födelsehoroskop endast om de är födda samtidigt på samma plats.

Solen rör sig i sin bana över stjärnhimlen (ekliptikan) genom tretton stjärnbilder på ett år. För jämnhetens skull tar a. bara hänsyn till tolv, vilka tänks vara jämnt utspridda över varvet (stjärntecken). Stjärntecknen längs ekliptikan kallas zodiaken (djurkretsen). Att vara född i ett visst stjärntecken betydde ursprungligen att solen befann sig i motsvarande stjärnbild vid födseln. Emellertid förskjuts solens position bland stjärnorna en liten aning för varje år; ett helt varv av sådana förskjutningar tar 26000 år. Fenomenet kallas precession och är fullt begripligt med hjälp av klassisk mekanik. I a:s barndom var precessionen inte känd. Det betyder att dagens stjärntecken inte längre överensstämmer med stjärnbilderna. Den som t.ex. enligt a. är född i stjärntecknet Vattumannen hade troligen solen i stjärnbilden Stenbocken vid sin födelse. (Begreppet stjärntecken används i a. men ej i astronomin.) En annan uppdelning av himlen är de tolv s.k. husen, som i inte nödvändigtvis är likstora. Husen är förankrade i horisonten, medan stjärntecknen följer stjärnorna i den dagliga rörelsen. Sex hus befinner sig alltid över horisonten och de sex övriga under.

A. är uråldrig, och förekom redan hos babylonierna (från ca 2000 f.Kr.). Alla slags himmelsfenomen, även meteorologiska, kunde ses som omen. De s.k. Mul Apin-skivorna (ca 600-700 f.Kr.) upptar 18 stjärnbilder i månens bana. Först ca 400 f.Kr. förskjuts intresset till solens bana (ekliptikan) och antalet stjärntecken reduceras till tolv. Ungefär samtidigt dök de första horoskopen upp. Grekerna tog över den babyloniska a., direkt och via perserna. Aristoteles och Platon talade för a. Med Ptolemaios (död ca 165 e.Kr.) fullbordades a:s omvandling från astralreligion till naturfilosofi. I Romarriket var a. populär men tidvis förbjuden. A. överlevde i den islamiska världen, varifrån den återimporterades till Europa under 1200-talet. Den kristna kyrkan ställde sig avvisande till a., vilket inte hindrade somliga astrologer från att nå viktiga samhällspositioner, t.ex. Nostradamus (1503-66) vid det franska hovet. Från 1600-talet har a. förlorat sin tidigare anknytning till lärdom och vetenskap, och den har alltmer kommit att betraktas som vidskepelse. Kring år 1900 var a. så gott som utdöd, men har sedan dess fått ett kraftigt uppsving pga. dags- och veckopressens horoskop och ett allmänt ökat intresse för paranormala fenomen. Ur teoretisk synvinkel har a:s världsbild genom astronomins framsteg under de senaste århundradena förvandlats från osannolik till totalt omöjlig.

Under de senaste decennierna har ett stort antal vetenskapliga undersökningar gjorts om a. Många har försökt finna korrelationer mellan horoskopkonfigurationer och vissa personlighets- eller kroppsegenskaper hos ett stort antal personer. Variabler som undersökts inkluderar yrken, sjukdomar, kroppslängd, intelligens m.m. Inga bestående korrelationer har hittats. Astrologer invänder att testerna bara undersöker en liten del av vad horoskopet påstås visa. Invändningen är inte övertygande, ty om enstaka horoskopdetaljer, exempelvis vilket stjärntecken man är född i, alls har någon betydelse i sig själva, så kan det visas genom statistiska undersökningar. Om de inte har någon betydelse i sig själva, utan enbart i förhållande till ett komplett horoskop, så måste man fråga sig varför så många astrologer framhärdar med att tillskriva detaljerna specifika betydelser. För att tillmötesgå astrologerna har likväl mer avancerade tester gjorts. Man har då låtit astrologer para ihop fullständiga, autentiska horoskop med noggranna beskrivningar av olika verkliga personers egenskaper. Även när man ansträngt sig att engagera de mest välrenommerade astrologerna (och dessa godkänt experimentmetoden) har resultatet blivit helt slumpmässigt. (JJ)

Litt.:

Atlantis, sagorike på en ö som slöks av havet för innevånarnas syndiga levernes skull. Jfr de bibliska städerna Sodom och Gomorra som av liknande skäl skulle ha förintats av Jahve medelst regn av eld. A. omnämns första gången på 300-talet f.Kr. av Platon i dialogerna Timaios och Kritias. Han hänvisar via ett icke bevarat arbete av Solon (ca 600 f.Kr.) till egyptiska präster för sina uppgifter och beskriver riket A. i samband med en diskussion om den idealiska staten. Alla senare texter om A. går tillbaka på Platon och i den fornegyptiska litteraturen lyser motivet med sin frånvaro. Förmodligen var det bara en sedelärande saga.

Senare har A.-motivet fängslat folk genom tiderna och sammanställts bl.a. med grekernas traditioner om hyperboréerna, ett vist och lyckligt folk som skulle bo i fjärran nord. Olof Rudbeck hävdade 1679 i sin stormaktsfantasibok Atlantica att A. i själva verket legat i Sverige. Under 1800- och 1900-talen har ockultistiska och skönlitterära författare omhuldat motivet. Man har velat härleda all världens civilisationer från ett ursprungligt spridningscentrum i A. A. har också fått sällskap i litteraturen av andra sjunkna sagoriken som Mu och Lemurien samt utrustats med förhistorisk högteknologi och de obligatoriska landningsbanorna för flygande tefat. Paralleller har på ett mera realistiskt sätt dragits med den minoiska bronsåldersstaden som grävts ut på ön Santorini mellan Kreta och grekiska fastlandet. Santorini flög i bitar vid ett våldsamt vulkanutbrott på 1500- eller 1600-talet f.Kr. varefter havet fyllde kratern. Det verkar dock osannolikt att några detaljerade uppgifter om detta skulle ha överlevt till Platons tid och kunnat påverka hans skildringar. (MR)

Bermuda-triangeln, ett område i västra Atlanten, begränsat av hörnen Bermuda, Miami och Puerto Rico. Rykten om B:s farlighet har förekommit tidigare, men blev allmänt känd när Charles Berlitz (1913-2003) tillsammans med J. M. Valentine i boken The Bermuda Triangle (1974) (på svenska Dödens triangel, 1975) hävdade att en stor mängd fartyg och flygplan på oförklarliga sätt hade förolyckats i B. En granskning genomförd av Larry Kusche (The Bermuda Triangle Mystery – Solved, 1975) visade att många av olyckorna skett i svår väderlek och att flera av dem alls inte inträffat inom B. Någon förhöjd olycksfrekvens finns alltså inte i B. Berlitz har fortsatt att upprepa sina motbevisade påståenden och har tjänat stora pengar på dem. (JJ)

Bibel-koden, begrepp lanserat av den amerikanske journalisten Michael Drosnin, som publicerat boken The Bible Code (1997) (på svenska Bibelkoden, 1998). Drosnin tog bort alla skiljetecken och mellanrum i den vokallösa hebreiska texten som omfattar de fem Moseböckerna (Torah), och letade sedan efter nya ord, bildade genom att läsa var n-te bokstav, där n är ett heltal. Då och då framträder begripliga ord i dessa nya strängar av bokstäver. (Ett enkelt exempel: ur det engelska ordet ”generalization” kan man med n = 3 få ”nazi”.) Drosnin letade efter ord som kunde knytas till någon historisk händelse, såsom mordet på den israeliska premiärministern Yitzhak Rabin 1995, och han fann många sådana ord. (Olika ord har olika n-värden.) Drosnin drog slutsatsen att en mängd historiska händelser på detta märkliga sätt finns förutsagda i Torah.

Ett problem för Drosnin är förstås att han har gjort alla sina ”förutsägelser” i efterhand. Trovärdigheten hos Drosnin kan dock utvärderas oberoende av detta, genom att hans metod tillämpas på andra böcker. Brendan McKay har funnit mängder av liknande ”förutsägelser” i exempelvis de engelska upplagorna av Moby Dick och Krig och fred, bl.a. en imponerande samling ord som kan knytas till Kennedy-mordet. B. är alltså en illusion som skapas genom att det är svårt att intuitivt uppskatta sannolikheten för dylika sammanträffanden. Drosnin fick sin ursprungliga idé från en statistisk artikel. Även denna artikel har blivit motbevisad i tryck (Statistical Science 14, s. 150-173, 1999). Drosnin struntar i utomstående kritik, och har i en ny bok upprepat sitt tidigare budskap. Dessutom anser han att terrorattacken den 11 september 2001 också fanns förutspådd i Torah. Drosnin har också gjort stora ansträngningar att få gehör för sina idéer hos politiker och statsmän över hela världen. (JJ)

Litt.:

Cold reading, en uppsättning yrkesknep som används av spåmän och -kvinnor (fortsättningsvis: siare) för att ge intryck av att kunna läsa av en klients personlighet, önskemål m.m. C. kan även beteckna akten då knepen används. Grundantagandena i c. är att människor är ganska lika och att de flesta söker sig till siare för att de vill att någon ska lyssna på deras personliga problem, som nästan alltid har med kärlek, pengar och/eller hälsa att göra. Genom att studera klientens klädsel, allmänna beteende, språkbruk m.m. kan siaren få upplysningar om härkomst, socialgrupp, yrke osv., och kan då utnyttja statistiskt kända egenskaper hos sådana kategorier av människor. Under själva samtalet bör siaren försöka få klienten att prata så mycket som möjligt; uppgifterna kan återanvändas av siaren senare under samtalet, då klienten ofta glömt att informationen redan nämnts. Siaren bör hela tiden studera klientens reaktioner på olika påståenden, för att på så sätt fiska i vad klienten är ute efter. Många klienter vill bara att siaren ska bekräfta vad de egentligen redan bestämt sig för. Siaren använder med fördel allmängiltiga formuleringar som ofta fungerar genom att klienten tolkar in personliga händelser, men som kan omtolkas om klienten är missnöjd. En gyllene regel i c. är att säga sådant som klienten troligen önskar höra (smicker). Andra goda råd för siaren är att uppträda självsäkert och trovärdigt, att dramatisera påståendena och gärna använda någon gimmick (kristallkula, Tarot-kort el. dyl.). (JJ)

Litt.:

  • R. Hyman, The Zetetic Spring/Summer 1977, s. 18-37.
  • H. Isaksson, Folkvett 4/2001, s. 21-25.

Elöverkänslighet, elallergi. Från att inte alls ha förekommit har det på senare år blivit förhållandevis vanligt att människor säger sig känna av och ha obehag av elektriska fält. Ett vanligt förlopp är att man först anser sig känna av en viss typ av strålning (lysrör, bildskärmar, basstationer för mobiltelefoni) och att det sedan utvidgas till all strålning med upphov i elektriskt maskineri. Det rör sig om långvågig strålning där det saknas kända fysiologiska mekanismer som skulle göra den farlig, försåvitt inte intensiteten når termiska nivåer (dvs. man blir mikrad). Intensiteten från exempelvis en mobiltelefonmast är dock så låg att just detta är fullständigt uteslutet.

Ordet ”strålning” är visserligen korrekt men en smula olyckligt valt, eftersom det kommit att starkt förknippas med radioaktiv alfa-, beta- och gammastrålning (där bara den sista är av elektromagnetisk natur och de båda första partikelstrålning) som onekligen är ohälsosam. Det är därför lätt att anta att all strålning med automatik är farlig, vilket alls inte är fallet.

Den elöverkänsliga tesen är inte primärt att man på lång sikt blir sjuk, utan att man direkt känner av strålning och kan avgöra om man är utsatt för den eller inte. Det är viktigt att göra skillnad mellan de effekter drabbade gör gällande att de känner av och skador komna av långvarig exponering. Det senare är en fråga om många år eller decennier, och även om inte heller sådan exponering tycks bevisat farlig är det i alla händelser en annan fråga.

Det experimentella läget är betydligt enklare då det handlar om den påstådda elallergiska effekten eftersom den är omedelbar. Det har gjorts otaliga försök, men i skrivande stund tycks ingen någonsin ha uppvisat förmåga att känna av den elektromagnetiska strålning det handlar om (viss osynlig elektromagnetisk strålning går att känna, företrädesvis då värmestrålning, men återigen – det är inte detta som frågan gäller). Det typiska experimentet är att försökspersonen placeras nära en elektrisk apparatur som hon inte kan se eller höra. Hon får sedan tala om när hon med hjälp av sina allergiska symtom uppfattar att den är av och på. Ingen har alltså upprepade gånger lyckats med det. Däremot har andra försök visat att symtomen är starkt korrelerade till när försökspersonen tror att fältet finns. Det förefaller alltså långsökt att besvären skulle ha något med elektriska fält att göra. Vad de beror på är inte helt klarlagt; och även om viss korrelation med allmänt dålig arbetsmiljö kan skönjas är det vanskligt att kategoriskt uttala sig om exakta orsaker på annat sätt än att de inte tycks elrelaterade.

Det är visserligen sant att elsanering (då man bygger om vissa rum för att skärma av dem elektromagnetiskt) ibland ger god effekt. Med anledning av ovan nämnda undersökningar kan man dock anta att det rör sig om en placeboeffekt, eller att arbetsmiljön också fått sig en allmän uppryckning när omgivningen totalrenoverats.

Det är synnerligen viktigt att påpeka att det inte finns någon anledning att tro att de drabbade bluffar eller är speciellt okunniga. Ingen förnekar att symtomen finns och att de drabbade har besvär och behöver hjälp. Det är dock högst tveksamt om någon blir hjälpt av att man av missriktad respekt kritiklöst accepterar de påstådda orsakerna till besvären. (DT)

Litt.:

  • C.-J. Göthe, Folkvett 2/2000, s. 7-19.
  • J. Malmquist, Läkartidningen 101(1-2), s. 64-73, 2004.

Evighetsmaskin, perpetuum mobile (latin ’evig rörelse’), hypotetisk maskin som skulle bryta mot värmelärans (termodynamikens) huvudsatser. En e. av första slaget skulle leverera arbete utan energiförbrukning och strida mot energins bevarande (första huvudsatsen). En e. av andra slaget skulle leverera arbete ur värme utan att använda sig av en temperaturskillnad. Den skulle strida mot andra huvudsatsen.

Sedan termodynamikens lagar fick sin moderna form i slutet av 1800-talet har man inte funnit några undantag från dem. Huvudsatserna utgör hörnstenar inom modern fysik, kemi och biologi. När det kärnfysikaliska beta-sönderfallet upptäcktes föreföll det först som om det inte skulle bevara energin, men sedan neutrinon upptäcktes försvann problemet.

Åtminstone sedan medeltiden har försökt gjorts att bygga evighetsmaskiner och än idag uppträder regelbundet personer som gör anspråk på att ha en fungerande idé. Patent har beviljats ritningarna till mer eller mindre uttalade evighetsmaskiner. Förvånansvärt få av dessa byggs och när så skett har naturlagarna hittills visat sig gälla. En med e. besläktad företeelse är ”fri energi”. Här avstår man från att bryta mot energins bevarande. I stället påstår man sig ha metoder att omvandla ”vakuumenergi” eller andra obegränsade hypotetiska energiformer till användbart arbete. (HE)

Litt.:

  • H. Essén, Folkvett 2/1994, s. 4-13.

Förhistorisk högteknologi. Sedd ur ett globalt perspektiv har människans teknologiska nivå ökat exponentiellt från de första stenredskapens tid: först helt omärkligt i hundratusentals år, sedan snabbare från jordbrukets införande och till sist, från den industriella revolutionen, i så snabb takt att utvecklingen varit synlig för den enskilda människan. Kortvariga och lokala kliv bakåt i utvecklingen har inträffat till följd av högkulturers sammanbrott, exempelvis då västra delen av romarriket intogs av germanska barbarer. Allt tyder på att vi idag står på vår högsta teknologiska nivå någonsin och att utvecklingen kommer att fortsätta accelerera så länge vi inte tar död på oss genom krig eller miljöförstöring.

Sedan ett par hundra år tillbaka har pseudovetenskapliga och skönlitterära författare laborerat med tanken att det skulle ha funnits högteknologiska perioder i människans förflutna som inte är kända idag, dvs. att de på något sätt lyckats flyga under de akademiska historikernas och arkeologernas radar. Man har utgått från imponerande byggnadsverk som Stonehenge och de egyptiska pyramiderna samt hävdat att dessa vore omöjliga att åstadkomma utan hjälp av högteknologi. Ofta hänvisar man till förhistoriska fynd eller skriftliga skildringar som i någon mån påminner om moderna flygplan, helikoptrar, frontlastare, rymddräkter, månlandare osv. Man har också föreställt sig att forntidens människor haft tillgång till extremt exakta mätinstrument inom lantmäteri och astronomi. Att dessa teknologiska kunskaper senare fallit i glömska brukar man vilja förklara med att de varit heliga hemligheter förbehållna ett hermetiskt prästerskap.

Den konventionella arkeologin och historien har mot dessa teorier genmält att det faktiskt inte finns några spår i källmaterialet efter den postulerade högteknologin samt att forntidens imponerande byggnadsverk kom till tack vare att våra listiga förfäder gjorde det mesta möjliga av de primitiva redskap och metoder de hade. En aspekt på de forntida byggmästarnas villkor som är svår att förstå idag är också att de i regel hade tillgång till ymnig slavarbetskraft som kunde utnyttjas utan hänsyn till några sentida begrepp om humanitet.

Var tänker sig nu de troende att den förhistoriska högteknologin kom ifrån? Det finns i stort sett två skolor: antingen kom den från någon särskilt begåvad grupp människor (gärna sådana som till ras och hemvist påminner om den troende själv), eller så kom den från besökande utomjordingar. I båda fallen ligger det nära till hands att förklara den besvärande bristen på konkreta bevis med att själva innovationscentrum eller kontaktytan mot utomjordingarna legat på en plats som inte längre är tillgänglig, som det sjunkna Atlantis. Härifrån skulle teknologin ha spritts till utvalda civilisationer av de hemlighetsfulla teknoprästerna men till sist glömts bort (i den mån hemligheterna nu inte bevarats till denna dag av frimurarna). Denna tanke om ett enda innovationscentrum för mänsklighetens framsteg kallas hyperdiffusionism och bestrids av eniga forskare inom den etablerade vetenskapen. Folk har uppfunnit samma saker flera gånger på olika håll genom tiderna, helt enkelt för att människor har samma förståndsgåvor och ungefär samma praktiska behov och förutsättningar överallt på Jorden.

Till de mera namnkunniga pseudovetenskapliga förespråkarna för forntida besök av högteknologiska utomjordingar hör Erich von Däniken och Zecharia Sitchin. Båda handskas synnerligen fritt med sanningen och det historisk-arkeologiska källmaterialet. Den etablerade vetenskapen har inte hittat några tecken på att utomjordingar besökt Jorden vare sig under forntiden eller på senare tid. Men det är ju inte otänkbart att alla sådana upptäckter hemlighålls av elaka myndigheter som kontrolleras av frimurarna. (MR)

Homeopati (av gr. homeios ’lika’, pathos ’lidande’) utvecklades i slutet av 1700-talet av den tyske farmakologen Samuel Hahnemann sedan denne tyckt sig konstatera att kinabark, som gavs mot feberfrossa, i starkt utspädd dos framkallade frossa hos honom själv. Anknytande till den schweiziske alkemisten och medicinaren Paracelsus (1493/4-1541), som med utgångspunkt från astrologi och signaturlära tillämpat en liknande princip formulerade sedermera Hahnemann sin homeopatiska grundprincip: lika botar lika (Similia similibus curentur).

Hahnemann genomförde en ”provning” av en stor mängd substanser från djur, växt och mineralriket och studerade vilka symptom de gav upphov till då de förtärdes. Han postulerade att man genom homeopatisk behandling, där dessa preparat i starkt utspädd form gavs till den sjuke i enlighet med hans totala symptombild (inte ”diagnos”), skulle kunna få ett verksamt medel mot de flesta sjukdomstillstånd. En sjukdom antas av h. vara identisk med summan av sina symptom. Om man med ett läkemedel således kan eliminera samtliga symptom hos en patient anses hälsan vara återupprättad.

Listan av substanser och motsvarande symptom utgör homeopatins ”Materia medica”, som i utvidgad form än idag vägleder utövare av detta slags läkekonst tillsammans med skriften Organon der Rationellen Heilkunst (1810). Pga. h:s koncentration på symptom upptar Organons sjukdomslära blott fem sidor. Hahnemann urskiljer tre olika kroniska sjukdomar: Syfilis, Sykora (= gonorré + genitala vårtor) samt Psora. Den senare omfattar i gengäld nästan alla övriga symptomgrupper: nervsvaghet, hysteri, raseri, fallandesot, benröta, migrän, hemorroider, starr, impotens etc. Enligt Hahnemann beror Psora på ett smittämne som passerat genom några hundra generationer människor och som därigenom uppnått en oerhörd virulens.

All sjukdom innebär i grunden för homeopatin ett och detsamma, nämligen en ”förstämning av livsprincipen”. Denna livsprincip tänkes integrera alla kroppens funktioner och återställa de rubbningar som kan uppstå genom ”livsfientliga sjukdomsbringande inflytelser”. Dessa sjukdomsbringande faktorer (agens) är ”dynamiska” – detta begrepp är lika centralt för Hahnemann som det senare blev för den antroposofiskt orienterade bioastrologin. (Enligt en begreppsanalytisk studie, som faktiskt företagits över Hahnemanns användning av begreppet, tycks termen för honom vara synonym med ”för mig okänd eller oiakttagbar”).

Pga. de använda substansernas giftverkan var stark utspädning, ”dynamisering”, från början ett villkor vid substansernas användning. Hahnemann tyckte sig dock snart observera, att den läkande effekten tilltog med ökande utspädning, om varje steg i spädningen åtföljdes av att han slog kärlet mot ett hårt föremål, ”potentiering”. Redan vid 1800-talets början kunde emellertid fysikerna konstatera att materien förekommer i diskreta förpackningar, molekyler, och såldes inte är oändligt utspädningsbar. Detta innebär redan vid för h. modesta utspädningsgrader, ”potenser”, t.ex. C12 (en del på 1024 delar medium) att den homeopatiska substansen i praktiken inte längre kan finnas kvar i läkemedlet. Den kan således inte ha några farmakologiska effekter som är förenliga med biologin, kemin eller fysiken som vi känner dem. Hahnemann hävdade då att verkan hos hans läkemedel i stället måste bero på ”dynamiska” (se ovan!) effekter hos substanserna, som verkade desto starkare då de genom dynamisering och potentiering ”frigjorts från materien”.

På senare år har talrika, mer eller mindre fantasifulla, förklaringsmodeller presenterats vad gäller denna påstådda ”dynamiska effekt”, och hur den kan lagras i spädningsvätskan: t.ex. genom ”lagring i dess molekylära struktur”, genom ”bioelektromagnetisk energi”, genom ”biofotoner”, som ett resultat av ”kaoseffekter”, genom att terapeutens ”tankekraft” åstadkommer en ”kollaps av kvantpotentialer” etc.

Dr Jacques Benveniste i Frankrike och prof. Madeleine Ennis, Storbritannien har 1988 respektive 2003 gjort anspråk på att ha påvisat ”homeopatiska” effekter på vita blodkroppar som exponerats för agens i submolekylär spädning. I båda dessa uppmärksammade fall har fynden visat sig bero på grava misstag vid analyserna (t.ex. oblindade försök). Denna forskning tycks därtill för sitt berättigande kräva att homeopatiska läkemedel faktiskt uppvisat biologiska effekter, vilket emellertid knappast varit fallet.

Hahnemann hade initialt betydande framgångar i sitt utövande av h., med all sannolikhet beroende på att han av patienterna krävde avhållsamhet från droger, måttlighet med födointag samt att patienten avstod från att använda sig av gängse mediciniska medel och åtgärder, som vid denna tid stod på en livsfarligt låg nivå. Alltsedan 1800-talets mitt har talrika kliniska studier genomförts för att söka påvisa effekter av h. vilket visat sig utomordentligt svårt, i synnerhet sedan skärpta krav med randomisering och dubbelblindteknik allmänt introducerats vid mitten av förra seklet.

Utövare av h. ställer sig ofta negativa till strikta kliniska studier, som kräver enhetlighet i diagnostik och behandling, då man menar att detta är oförenligt med homeopatins krav på individualisering och inriktning på symptom i stället för på diagnoser. Flertalet äldre studier är därtill av så dålig teknisk kvalitet att slutsatser av dem ej kan dras överhuvudtaget. På senare år har stora metastudier genomförts (se ref. nedan), där effekten av ett stort antal studier av behandling vid olika symptom vägts samman. Sammanfattningsvis har dessa studier givit för handen att belägg saknas för att h. för något definierat sjukdomstillstånd skulle ha annan effekt än placeboverkan, dvs. exakt vad man med utgångspunkt från ett vetenskapligt studium av dess teoretiska grundval kunnat förutsäga.

Detta faktum har dock inte hindrat att h. förblivit mycket frekventerad i många länder (inte minst England, Tyskland och Frankrike) där även praktiserande läkare tillåts använda sig av dess metoder. 1996 tilldelades en grekisk homeopat vid namn George Vithoulkas det så kallade ”Alternativa Nobelpriset”, i medicin. (HI)

Litt.:

  • F. Staugård, Den folkliga medicinen, Stockholm 1979.
  • H. Isaksson, Läkartidningen 95, s. 3200-3202, 1998.

Ideomotoriska rörelser, ideomotoriska effekten, små muskelrörelser som har sitt ursprung i en tanke eller en idé men som ändå är omedvetna och ofrivilliga. I. kallas även Carpenter-rörelser eller Carpenter-effekten efter William B. Carpenter som beskrev dem 1852. Ett vardagligt exempel är läpprörelser under tyst läsning – själva rörelserna är omedvetna, men de går tillbaka på bestämda, medvetna tankar, nämligen om de lästa orden. I. påvisades noggrant av psykologerna J. Jastrow och M. A. Tucker på 1890-talet. I Jastrows experiment vilade försökspersonens hand på ett glatt underlag preparerat så att rörelserna registrerades. Försökspersonen kunde inte se sin egen hand, men ombads att hålla den stilla och inte tänka så mycket på den. Jastrow bad försökspersonerna att tänka på föremål som befann sig i vissa riktningar, eller utsatte dem för överraskande ljud från olika håll. I. kunde då konstateras i de aktuella riktningarna. Tuckers experiment var liknande och omfattade över 1000 personer.

Redan på 1800-talet stod det klart att i. förklarade slagrutans utslag och många spiritistiska meddelanden. Ledtrådar genom i. var även förklaringen till hästen Kloke Hans’ framgångar inom aritmetik och rättstavning och ytterligare några liknande husdjursfenomen i början av 1900-talet. Två nyare irrläror som bygger på i. är facilitated communication (FC) och applied kinesiology (AK). FC är en metod för att kommunicera med gravt förståndshandikappade barn. En assistent hjälper den handikappade att föra handen över ett tangentbord. I verkligheten är det assistenten som skriver. AK är en alternativmedicinsk metod, ofta utövad av kiropraktorer, som påstår sig kunna upptäcka överkänslighet mot olika födoämnen. AK-terapeuten lägger sin handflata i patientens och båda trycker så att jämvikt uppnås. Ett födoämne placeras på patientens tunga. Jämvikten rubbas, och beroende på i vilken riktning händerna rör sig bedöms ämnet som ”bra” eller ”dåligt”. (AK ska ej sammanblandas med kinesik, som är studiet av hur kroppsrörelser förmedlar information.)

I. är således viktiga mekanismer i många pseudovetenskaper. Eftersom i. är omedvetna och ofrivilliga är det mycket svårt att undvika dem. Alla människor kan bli lurade av i. (JJ)

Litt.:

  • H. H. Spitz, Nonconscious Movements, Mahwah 1997.
  • R. Hyman, The Scientific Review of Alternative Medicine 3(2), s. 34-43, 1999.

Jordstrålning, en icke-elektromagnetisk strålning som enligt anhängarna finns över hela Jorden. Strålningen anses vara starkare längs stråk som bildar rutmönster med några meters sida. De mest omtalade mönstren är uppkallade efter Curry och Hartmann, två tyska läkare som publicerade spekulativa skrifter på 1950- och 1960-talen. Curry kopplade mönstren till förekomst av cancer, även om han inte använde begreppet j. Påståenden om j:s hälsofarlighet är vanliga också idag, även om somliga anhängare menar att viss j. är välgörande. Entusiaster har hittat på många namn på olika j.-varianter.

J. kan ej detekteras med konventionella mätinstrument, men kan enligt entusiasterna upptäckas med slagruta och liknande instrument. Begreppet j. tycks ha uppkommit i Tyskland på 1930-talet, och tron på j. är mest utbredd där och i Skandinavien. Det finns äldre folkliga föreställningar som liknar tron på j., såsom underjordiska stråk över vilka djur kunde bli sjuka m.m. Det är dock osäkert om den äldre folktron är direkt relaterad till dagens tro på j.

J. kan inte mätas med någon objektiv metod, men har ändå undersökts indirekt i flera vetenskapliga studier. I en stor finsk studie skulle slagrutemän oberoende av varandra peka ut j.-linjer. Resultaten visade fullständig brist på överensstämmelse. En norsk studie av samma typ gav lika negativa resultat. I en annan norsk undersökning lät man slagrutemän bedöma sovplatser i hemmet för barn som blivit inlagda på sjukhus. Barn som påstods ha utsatts för j. var varken sjukare eller friskare än de andra. I en svensk studie undersöktes om reaktionstiden hos försökspersoner påverkades om de vistades i påstådd j. Resultatet blev negativt. Det finns inga välgjorda empiriska studier som talar för j:s existens. Det finns heller inget i vår nuvarande kunskap om partikel- och strålningsfysik som ens möjliggör existensen av j. såsom icke-elektromagnetiskt fenomen med mänsklig påverkan. Ur vetenskaplig synvinkel är det lika sannolikt att j. existerar som att Jorden är platt. Varje påstående om j:s hälsoeffekter är således falskt. (JJ)

Litt.:

  • H. Essén, Folkvett 3-4/1997, s. 7-19.

Kreationism, uppfattningen att världen inklusive jordens livsformer uppkommit genom en skapelse, vanligtvis i enlighet med den kristna skapelseberättelsen i Första Mosebok. K. är inte en vetenskaplig teori eftersom den inte kan formulera några vetenskapligt testbara hypoteser.

Kreationister är särskilt aktiva i USA med många försök att jämställa kreationismen med evolutionen i skolundervisningen i olika delstater. Sådana anspråk har av juridiska instanser avfärdats som lagstridiga. Den kreationistiska lobbyverksamheten har icke desto mindre lett till att många amerikanska skolböcker i biologi undviker att tydligt diskutera evolutionen och dess vetenskapliga stöd, men på senare tid har allt fler forskare och vetenskapliga organisationer aktivt bemött k. Den kreationistiska organisation Institute for Creation Research i San Diego bedriver trots namnet ingen forskning värd namnet utan arbetar genom att handplocka studier i den vetenskapliga evolutionslitteraturen som sedan presenteras som om de skulle ifrågasätta evolutionen. I Sverige finns en förening kallad Genesis som försöker ifrågasätta evolutionen. Föreningens utgångspunkt är att utvecklingsläran är oförenlig med Bibelns Gud och att acceptans av evolutionen leder till antingen rasism eller urholkning av människovärdet. Flera kristna samfund och friskolor, exempelvis Livets Ord, har också framfört evolutionskritik som kännetecknas av missförstånd, överdrifter och selekterade observationer. Kreationister har vitt skilda uppfattningar om jordens ålder, alltifrån Bibelns 6000 år till vetenskapens 4,5 miljarder år, och föreningen Genesis tar inte ställning i denna väsentliga fråga. På föreningens hemsidor framförs flera felaktiga påståenden om evolutionen.

Under senare år har en tankegång kallad intelligent design (ID) spritts inom och utanför USA, inte minst genom det s.k. Discovery Institute, en kristen lobbyorganisation baserad i Seattle. Argumenten och strategin påminner på många sätt om kreationisternas, även om ID inte bygger på den bibliska skapelseberättelsen och accepterar en hög ålder för jorden. Grundtanken är att komplexa biologiska strukturer måste ha blivit designade av någon slags intelligens, underförstått den kristne guden. ID påstås av Discovery Institute vara vetenskaplig men ignorerar likväl observationer som stöder en evolution utan intelligent design, exempelvis de stora mängder defekta gener som finns i arvsmassan hos många levande organismer, inte minst människan. Vid flera tillfällen har Discovery Institute medvetet förvrängt vetenskapliga studier för att försöka ifrågasätta evolutionen.

Kända företrädare för k. och ID i USA är Duane Gish, Phillip E. Johnson och Michael J. Behe. (DL)

Litt.:

Kryptozoologi, läran om okända djur. Att söka efter okända djur är i sig inte pseudovetenskapligt. Det upptäcks ständigt nya arter, och även om det är extremt sällsynt att det rör sig om större djur verifierades för ungefär tio år sedan existensen av en sorts vildoxe i Vietnam. Kryptozoologisk verksamhet tenderar dock påfallande ofta att vara centrerad kring apokryfiska existenser som Yeti, Loch Ness-odjuret, Bigfoot och även Storsjöodjuret; kort sagt områden där inslagen av pseudovetenskap eller åtminstone bluff är betydande. En person som kan sägas ligga bakom mycket av de senaste decenniernas vurm för k. är fransmannen Bernard Heuvelmans (1916-2001), vars klassiska bok Sur la piste des bêtes ignorées utkom 1955 och har översatts till många språk (dock ej svenska). Heuvelmans myntade begreppet k. (DT)

Mars-effekten, ett påstått statistiskt samband som säger att framgångsrika idrottare något oftare är födda när planeten Mars står i vissa himmelssektorer än annars. M. lanserades av den franske psykologen Michel Gauquelin i boken L’influence des astres (1955). Gauquelin presenterade där många statistiska tester som anknöt till astrologin. De flesta gav slumpresultat, men M. blev det mest omtalade oväntade resultatet. Man kan dock notera att M. inte har förutsagts av astrologer. Replikationsförsök har gjorts, flera av dem organiserade av skeptiska organisationer. Resultaten från dessa har oftast blivit tydligt negativa, men eftersom undersökningsmetoderna delvis ifrågasatts, har rykten om fusk från skeptikernas sida kommit att spridas. Bland astrologer upprepas ryktena ofta och har antagit mytiska proportioner.

Den holländske matematikern Jan W. Nienhuys kunde 1994 slå fast hur Gauquelins resultat uppkommit. Det fanns fel i materialet som berodde på skrivfel, otillräckliga efterforskningar, osv. Gauquelin hade försökt rätta sådana fel, men korrigeringarna var selektiva: Fel som stred mot att M. var verklig korrigerades, medan sådana som bekräftade M. fick stå kvar. Det är inte klarlagt om Gauquelin fuskat medvetet. Många astrologer känner inte till Nienhuys’ forskning, utan fortsätter att hänvisa till M. som om den vore äkta. (JJ)

Litt.:

Nazca-linjerna, fornlämningar på en ökenplatå ca 350 km sydost om Lima i Peru. Linjerna består av stenröjda fåror i markytan och ser ingenting ut för en jordbunden betraktare. De hör ihop med en förhistorisk bondekultur från perioden 200-600 e.Kr. Vid de första flygningarna över trakten upptäckte man att linjerna bildar figurer av i vissa fall flera hundra meters omfång som bara kan överblickas från luften. Här finns allsköns djur- och växtavbildningar och abstrakta mönster. N. står sedan 1994 på UNESCOs världsarvslista.

Eftersom figurerna bara kan överblickas från hög höjd förefaller det rimligt att de riktade sig till någon uppe i himlen. Tefatstroende har föreslagit att högteknologiska utomjordingar var N:s målgrupp. Man har också menat sig se likheter mellan de mest långsträckta abstrakta mönstren och banindelningen på moderna flygfält samt tänkt sig att de vore landningsbanor för rymdskepp. En försiktigare tolkning är att N. riktade sig till fiktiva gudar i himlen. De arkeoastronomiska tolkningar av linjerna som presenterats har heller inte vunnit större anslutning bland de sakkunniga. (MR)

Nostradamus, Michel de Nostre-Dame (1503-66), fransk astrolog. N. skrev fyrradiga profetior på rim och utgav dem som Centuries (1555-68). Profetiorna är mycket dunkla och har lockat åtskilliga uttolkare. N:s anhängare är ofta oense om vilka senare historiska händelser som fyrradingarna syftar på. Till N:s nutida framgång har säkert bidragit att många moderna översättningar är tillrättalagda både språkligt och dispositionsmässigt. N. har t.ex. tolkats synnerligen fritt till svenska av Åke Ohlmarks. Efter terrorattackerna den 11 september 2001 steg N:s popularitet kraftigt i USA. Förfalskade N.-profetior som uppgavs ha förutsagt dåden spreds. (JJ)

Litt.:

  • J. Randi, The Mask of Nostradamus, New York 1990.
  • B. af Klintberg, Förord i Nostradamus profetior, Stockholm 2001.

Parapsykologi (grekiska para ’vid’, ’bortom’) brukar definieras som studiet av psi. Psi-fenomen kan sägas vara sådana fenomen som uppstår genom ett sjätte sinnes försorg, ett hypotetiskt sinne som det f.n. saknas biologiska skäl att tro att det existerar. Psi brukar delas upp i varseblivning utan känt sinne (extrasensorisk perception, ESP) och påverkan utan känt sinne (psykokinesi, PK). ESP kan indelas i telepati (tankeöverföring), klärvoajans (fjärrsyn) och prekognition (att se in i framtiden). PK betecknar en hypotetisk tankepåverkan på kvantmekaniska processer (mikro-PK) eller på föremål (makro-PK). Reinkarnation, nära döden- och ut ur kroppen-upplevelser, spöken och dylikt anses ofta höra till p., men behandlas ej i denna artikel.

Det är svårt att fastställa någon bakre gräns för p:s historia. Ämnet kan dock sägas ha fått ett genombrott med spiritismen på 1800-talet. Forskning med vetenskapliga ambitioner inleddes 1882, då brittiska Society for Psychical Research grundades. American Society for Psychical Research grundades 1885. Båda sällskapen är verksamma än idag. Under de första decennierna genomfördes huvudsakligen fallstudier, undersökningar av enskilda medier, etc. Från 1920-talet har statistiska undersökningar dominerat, exempelvis där personer ett stort antal gånger försöker påverka en tärning med ”tankekraft” eller försöker gissa vilket kort som ligger överst i en blandad kortlek. Under flera decennier var amerikanen Joseph Banks Rhine (1895-1980) vid parapsykologiska laboratoriet i Durham, North Carolina, ledande i denna typ av forskning. Den internationella organisationen Parapsychological Association bildades 1957.

Telepati är det område som ägnats mest forskning. Med några års mellanrum brukar det sägas att ett genombrott skett inom p., men hittills har larmen alltid varit falska. F.n. finns inga övertygande bevis för att psi-fenomen överhuvudtaget existerar.

Om psi alls finns, förefaller det vara ett mycket svårfångat och svagt fenomen. Detta ställer höga metodkrav på forskningen, krav som många gånger visat sig inte vara uppfyllda i p:s historia. Exempelvis är det ingen som längre tar Rhines forskning på allvar. Ända in på 1970-talet hade dessutom den ledande tidskriften inom p., Journal of Parapsychology, som uttalad regel att endast ta in artiklar som visat positiva resultat. Det är svårt att veta hur många negativa resultat som förblivit opublicerade av denna anledning. Några fall av fusk har avslöjats inom parapsykologisk forskning, men inget tyder i och för sig på att fusk skulle vara vanligare inom p. än inom annan empirisk forskning. Dagens allmänna forskningsstandard inom p. förefaller vara ungefär som i andra empiriska vetenskaper, vilket kanske inte är tillräckligt bra med tanke på ämnets karaktär. Viss parapsykologisk forskning håller dock klarlagt lägre standard, t.ex. mikro-PK-forskningen vid PEAR (Princeton Engineering Anomalies Research).

Det är krävande att bedöma p. genom att sätta sig in i en mängd enskilda undersökningar. Skeptiker pekar därför hellre på mer övergripande empiriska eller teoretiska skäl för att inte tro på psi: 1. Evolutionsteoretiskt borde paranormala förmågor gynnas om de verkligen kan existera, och då borde det inte vara så svårt att påvisa dem. 2. I en massa andra empiriska vetenskaper gör man noggranna experiment, bl.a. av sensoriska förmågor, men man hör aldrig talas om försökspersoner som ser eller hör oförklarligt bra, trots att tiotusentals människors syn och hörsel mycket noggrant har testats. Om paranormala fenomen funnes, borde det ha bekräftats av experiment i andra vetenskaper för länge sedan. Så har inte skett, och vad värre är, inga andra vetenskaper har något behov av paranormala hypoteser. 3. Experiment inom p. involverar vanligen ett stort antal personer, och man letar efter statistiska avvikelser från slumpmässiga resultat. Men även om sådana undersökningar skulle stödja psi-hypotesen, så är det svårt att acceptera psi om det inte kan demonstreras av enskilda personer. Bland alla försökspersoner borde man kunna peka ut vissa som lyckas bättre än andra, personer som faktiskt har någon paranormal förmåga som upprepbart kan demonstreras. Så har inte skett. Alla andra mänskliga förmågor, såväl fysiska som intellektuella, kan demonstreras av enskilda personer. 4. Ett återkommande problem i p. är att forskare på området försökt att ”rädda” misslyckade experiment genom att hitta någon statistisk anomali som från början inte var tänkt att kontrolleras. Detta torde hänga samman med att många forskare så gärna skulle vilja att psi-hypotesen vore sann. Hypoteser som i andra sammanhang skulle kallas bortförklaringar har ofta framförts av parapsykologer. När positiva psi-experiment inte kan upprepas har det exempelvis tolkats som att psi uppträder oförutsägbart, eller att försöksledarens inställning spelar roll för resultatet. Somliga parapsykologer förefaller mycket ovilliga att begrunda möjligheten att psi inte finns.

Två förhållanden gör p. unik som akademiskt ämne. För det första letar man uttryckligen efter oförklarliga fenomen. I vanliga empiriska vetenskaper letar man inte efter oförklarligheter, men överrumplas ibland av dem i alla fall. För det andra fortskrider p. oerhört långsamt. Det är tveksamt om man alls kan tala om någon kumulativ kunskapstillväxt inom p. Parapsykologiska forskningsprogram tenderar istället att utforskas under några decennier, varefter de överges och ett nytt program sjösätts, eftersom inga säkra framsteg nåtts. Denna långsamhet hänger givetvis samman med den första punkten. Om man söker efter oförklarliga fenomen så finns det hur många hörn som helst att titta bakom.

I Sverige förekommer parapsykologisk forskning i mindre skala vid universiteten i Stockholm och Göteborg. Dessutom utlystes under 2003 en donationsprofessur i p. eller hypnologi i Lund. Sveriges hittills mest namnkunnige parapsykolog är Martin Johnson (f. 1930) som var professor i p. 1973-88 vid universitetet i Utrecht, Nederländerna. (JJ)

Litt.:

  • R. Hyman, Experientia 44, s. 315-322, 1988.
  • J. E. Alcock, Journal of Consciousness Studies 10(6-7), s. 29-50, 2003.
  • J. Dalkvist & J. Westerlund, Folkvett 3/2003, s. 5-41.

Postmodernism, rörelse inom konst, litteratur och vetenskap från 1970-talet och framåt. Generellt rör det sig om en reaktion mot modernismen. Här skall endast rörelsens inverkan på vetenskapen beröras.

Modernismens vetenskapsideal kan likställas med Upplysningens: förnuft, experimentell metod, noggranna empiriska studier, objektivitetssträvanden och kumulativ kunskapstillväxt. Allt detta ingår i grundvalen för naturvetenskaperna och teknologin. P., som framför allt fått genomslag inom humanioran, har ifrågasatt dessa honnörsord. Dess grundtanke är att all mänsklig verksamhet, inklusive vetenskapen, äger rum i något socialt och historiskt sammanhang. En typiskt postmodern forskningsriktning är s.k. science studies, där man studerar forskare, forskningsinstitutioner och forskningprocesser ur socialantropologiskt perspektiv. Andra postmoderna forskningsinsatser har handlat om att visa på manscentrerad, etnocentrisk eller heteronormativ snedvridning i resultaten av äldre och samtida forskning. De har fungerat som nyttiga korrektiv i tolkande och estetiska discipliner som historia, arkeologi och litteraturvetenskap. Postmodern forskning är alltså ofta metavetenskap eller humanistisk vetenskapshistoria.

Vi skall här inte fördjupa oss i en vanlig kritik mot postmodernismen, nämligen att dess texter gärna är jargongfyllda, pretentiösa, substansfattiga och avsiktligt svårbegripliga. Skälet till att p. beskrivs på dessa sidor är i stället att den på många håll gått till relativistiska ytterligheter. Att inriktningen och genomförandet av vetenskaplig forskning påverkas av sitt sociala och historiska sammanhang vill få förneka. Däremot har det väckt häpnad och stark irritation när postmodernister hävdat att forskningens resultat, ja, i grund och botten all vår kunskap om verkligheten, bestäms av detta sammanhang. Enligt denna uppfattning skulle all kunskap vara socialt konstruerad.

Inom naturvetenskapen och teknologin, där kriterierna för sanning och fungerande lösningar är ganska klara, har man i den mån man alls brytt sig om p. mest skakat roat på huvudet åt vad man uppfattat som en flummig åkomma bland humanister. Fysikern Alan Sokal lurade 1996 på den postmodernistiska tidskriften Social Text en parodisk artikel där han bl.a. hävdade att tyngdkraften var en social konstruktion. Inom tolkande och estetiska discipliner har det dock varit blodigt allvar. S.k. vetenskapskrig har rasat mellan modernister och postmodernister. Modernisterna har uppfattat den postmodernistiska relativismen som ett generalangrepp på de magra stackars sanningskriterier humanioran faktiskt har i källkritik, objektivitetssträvanden och Ockhams rakkniv. Man har påpekat att utan rakkniven och källkritiken kan forskaren spekulera fritt och gränsen mellan historieforskning och skönlitteratur försvinner. Extremrelativisterna har svarat med att kalla modernisterna kontrollbesatta och politiskt naiva reaktionärer.

Några estetiskt lagda postmodernister har tagit avstånd från all debatt: eftersom all kunskap är relativ kan ingen uppfattning vara objektivt mera värdefull än någon annan, och då tjänar det ingenting till att debattera. Enligt denna syn har meningspluralism ett egenvärde och humaniorans främsta syfte är att berika forskningsobjekten med nya meningar och tolkningar. Modernister har mot detta anfört att all vetenskap värd namnet måste skilja strikt mellan sakfrågor och smakfrågor, samt att vetenskapliga svar på sakfrågor måste formuleras på ett sådant sätt att man kan jämföra dem med varandra och välja mellan dem med förnuftets hjälp.

De senaste åren har vetenskapskrigen i stort sett upphört och förbytts i väpnad fred. Modernister och postmodernister har i många humanistiska discipliner slutat ta notis om varandra och förskansat sig i sina respektive tidskrifter. Att en sådan brist på konsensus och inomdisciplinär kommunikation kan fortgå beror i grunden på att humanioran har mycket få frågor där ett felaktigt svar skulle få flygplan att störta eller öka barnadödligheten. Drastiskt uttryckt spelar det i de flesta frågor ingen praktisk roll för samhället om de humanistiska vetenskaperna producerar korrekt kunskap eller ej. Det närmaste man kommer en angelägenhetsnivå på liv och död är i frågor om politiskt motiverad historierevisionism. Där förespråkar även extremrelativisterna gammal god källkritik. Tydligen är all kunskap socialt konstruerad utom den som av praktiska skäl måste betraktas som objektiv. (MR)

Slagruta, i sin ursprungligaste form en Y-formad grenklyka som hålls i ett spänt läge med båda händerna. En modernare variant är s.k. vinkelpekare, L-formade pinnar vars korta ändar hålls i händerna; de längre ändarna kan då svänga i horisontalplanet. Även pendeln (en tyngd i ett snöre) bör räknas som ett slags s. Enligt äldre tradition är det viktigt vilket trädslag s. är gjord av, men nutida vinkelpekare är vanligen av plast eller metall. På norska heter slagruta ønskekvist, på tyska Wünschelrute, på engelska dowsing rod eller divining rod, på franska baguette divinatoire. En person som går med s. kan kallas rutgängare.

S. omnämns tidigast från 1400-talet i samband med malmsökning. S.-entusiaster påstår gärna att s. skulle vara betydligt äldre än så, men för detta saknas belägg. Gruvnäringen fortsatte att vara dominerande användningsområde för s. under 1500- och 1600-talen, och rutgängarna kunde vara ansedda yrkesmän även om de möttes av skepsis från vissa håll. Från 1600-talet började s. användas som allmänt spådoms- och sökningsinstrument. Fransmannen Jacques Aymar blev vida känd sedan han 1692 med sin s. pekat ut en misstänkt mördare som sedermera avrättades. Under 1800- och början av 1900-talet hade s. fått allmän spridning på landsbygden i Europa och Nordamerika, nu för att leta efter vatten. I vår tid används s. åter för allt möjligt: spådomar samt sökning efter mineraler, olja, människor, arkeologiska fynd, elektromagnetisk strålning, inbillad strålning m.m.

Ett stort antal vetenskapliga undersökningar har ägnats s. under de senaste 150 åren. Resultaten är entydiga: Om undersökningen håller hög metodstandard, så lyckas inte rutgängaren bättre än slumpen. En mycket stor tysk undersökning från 1989 har kallats den definitiva studien. Den utfördes av forskare som själva trodde att slagrutan fungerade, men resultatet blev helt negativt. Det finns således inget som helst vetenskapligt stöd för att s. ger någon extra information utöver vad som medvetet och omedvetet tas in med de vanliga sinnena.

Gemensamt för alla s.-varianter är att det räcker med små handrörelser för att s. ska rubbas ur sitt instabila läge och ge kraftiga utslag. Det har därför visat sig att ideomotoriska rörelser (omedvetna rörelser uppkomna ur en tanke eller idé) är fullt tillräckliga för att förklara s:s utslag.

Tro på s. kombineras ofta med andra ovetenskapliga teorier, t.ex. om paranormala fenomen, healing, elöverkänslighet m.m. Inte minst tron på jordstrålning är ett sammanhållande kitt för diverse ovetenskapliga föreställningar bland rutgängare.

S.-entusiaster i Sverige är organiserade i Svenska slagruteförbundet. (JJ)

Litt.:

  • E. Vogt & R. Hyman, Water Witching U.S.A., Chicago 2000.
  • R. Manne, Folkvett 3/1993, s. 4-8.
  • J. Jerkert, Folkvett 1/2003, s. 40-56.

Teori är ett begrepp med två distinkta betydelser: 1. Antagande, hypotes (t.ex. ”det där är bara en teori”). 2. Sammanhängande modell för en samling fenomen, understödd av mer eller mindre omfattande observationer eller experiment. Båda betydelserna 1 och 2 förekommer i såväl vardagsspråket som i vetenskapen.

Ett antal vetenskapliga teorier är kända just som teorier, och då åsyftas betydelse 2. Exempelvis är relativitetsteorin, evolutionsteorin och flogistonteorin teorier i betydelse 2. Av dessa tre har de två första ett överväldigande empiriskt stöd, medan flogistonteorin numera ersatts av bättre teorier. Kreationister hävdar ofta att kreationism och evolutionsteori bör läras ut parallellt i skolorna, eftersom båda är ”teorier”. De blandar då samman betydelserna. Kreationism är en teori i betydelse 1, men den är inte vetenskapligt fruktbar, eftersom den inte kan testas. (JJ)

Turin-svepningen, linneduk, 4,5 x 1,2 m, med bilden av en sargad manskropp. Dess skador överensstämmer med skildringen i Nya Testamentet av Jesus från Nasarets sista dygn och död. Duken återger både kroppens framsida och baksida som om den vikts över kroppen varefter denna på ett ögonblick gjort ljusbruna avtryck där den vidrört tyget, nästan som på en fotografisk film. Kroppens sidor syns dock inte som de skulle om duken varit svept kring liket. Tyget har kol-14-daterats till perioden 1260-1390 e.Kr. Denna datering sammanfaller med det första skriftliga belägget för dukens existens, år 1357. Då förevisades den i en liten kyrka byggd för ändamålet av Geoffrey de Charny vid Lirey i norra Frankrike. Senare har den förvarats i den italienska staden Turin.

Många har velat tro, eller tror till och med fortfarande, att T. vore Jesus svepning. Den skickligt utförda duken är i själva verket ett medeltida kyrkligt konstverk, eller, mindre välvilligt uttryckt, en förfalskad relik. Den bygger på samma idé som legenden om Veronikas svetteduk, där det berättas om en kvinna som torkade Jesus ansikte under Golgata-vandringen varvid hans bild framträdde på handduken. Även denna har inspirerat medeltida relikmakare. De som tror att T. är Jesus svepning antar att den är identisk med en bildduk som skall ha försvunnit vid plundringen av Konstantinopel år 1204, och att denna duk varit nästan 1200 år gammal redan då. Konstantinopel-svepningen och andra under medeltiden omnämnda bilddukar bör nog snarare ses som typfränder till T., dvs. som belägg för att Jesus svepning var en etablerad typ i tidens relikverkstäder. Redan vid den ursprungliga förevisningen i Lirey krävde stiftets biskop att duken skulle tas undan eftersom han menade att den var en förfalskning.

Reliker efter populära helgon kunde under medeltiden locka enorma pilgrimsskaror till en kyrka och därmed alstra lika enorma intäkter. Det mest framträdande exemplet är Santiago de Compostela i norra Spanien. Staden blev ett pilgrimsmål av högsta rang tack vare en osannolik historia om att Jesus obemärkte bror Jakob skulle ligga begraven där. Kanske hade Geoffrey de Charny liknande förhoppningar för sin kyrka och dess relik. Lirey förblev dock en liten by. (MR)

Zonterapi (internationell/parallell beteckning reflexologi), behandlingsform inom komplementär/alternativ medicin. Reflexologiska metoder har sannolikt i olika former existerat mycket länge inom olika folkmediciner. Den moderna varianten, z., utvecklades omkring 1915 av den amerikanske öron-, näs- och halsspecialisten William Fitzgerald (1872-1942).

Enligt z. kan kroppen indelas i tio lodräta skikt, zoner, från huvud till fötter och händer (jfr akupunkturens ”energikanaler”). Inom dessa zoner påstås strömma ”energier”. När ett organ ”tappar energi” reagerar zonen där organet ligger, och dess ändpunkter börjar ömma. När man trycker på en sådan zonändpunkt, sägs impulser gå upp till organet som ”ökar sin energi”. Blodgenomströmningen påstås öka och organet tänkes sedan återgå till normal funktion.

Kroppens alla organ anses representerade bl.a. på fötterna, och man behandlar oftast där. Zonpunkter finns enligt z. även på öronen och övriga kroppen.

Z. används för behandling av bl.a. matsmältnings- och gallbesvär, urinvägsproblem, oregelbunden och smärtsam menstruation, klimakteriebesvär, barnlöshet, huvudvärk och migrän, muskel- och skelettbesvär, ryggskott, öron- och bihåleinflammation, sömnlöshet, oro, stress, förhöjt blodtryck, luftvägsbesvär, astma, allergi och eksem.

Z:s underliggande teori saknar all förankring i modern naturvetenskap. Z. kan hänföras till den stora gruppen av ”energimedicinska” pseudoteorier som påstår sig åstadkomma resultat genom att manipulera ”subtila energier”, dvs. något som, såvitt vi idag vet, inte existerar. Z. får enligt 1998 års lag inte ges vid cancer, diabetes, epilepsi, epidemiska sjukdomar, tuberkulos, veneriska sjukdomar samt vid sjukliga tillstånd i samband med graviditet. Barn under åtta år får inte behandlas i Sverige.

Svenska Fotzonterapi-Reflexologi-Förbundet, SFRF, kräver en treårig utbildning som omfattar medicin, zonterapi (praktik och auskultation). Denna utbildning berättigar till titeln auktoriserad zonterapeut och ges vid vissa skolor i Sverige. Kortare undervisning förekommer också.

Det fåtal strikta studier som utförts har inte övertygande kunnat visa någon förmåga hos z. att diagnosticera eller bota någon medicinsk åkomma. Vissa ospecifika effekter, utöver placeboeffekter, kan dock eventuellt åstadkommas pga. smärtretning vid hård palpation av de ömmande punkter, av vilka även normala fotsulor överflödar. (HI)

Författarsignaturer

DL Dan Larhammar
DT Dan Tilert
HE Hanno Essén
HI Hans Isaksson
JJ Jesper Jerkert
MR Martin Rundkvist
Vetenskap och Folkbildning