De svenska antroposoferna och ”negerproblemet”

Publicerat i Folkvett nr 1/1992.

”I vår tid har rasernas tillvaro blivit mycket problematisk.” Så inleddes en artikel i de svenska antroposofernas tidskrift Antropos år 1959.1 Den var skriven av tidskriftens mångårige redaktör Hans Mändl (1898-1972). Mändl, som räddades till Sverige år 1938 undan nazisternas judeförföljelser, var en av de ledande inom svensk antroposofi.2

Artikeln syftade till att visa hur ”markanta tidsfenomen som detta kan belysas med hjälp av den andliga vetenskapen, d.v.s. av Rudolf Steiners forskningsresultat.”3 Den blev inledningen till en lång rad av artiklar om ”rasfrågan” i Antropos under 1960-talet. Större delen av utrymmet ägnades åt den ”svarta rasen” och dess förhållande till den ”vita rasen”. Detta särintresse hade inte sitt ursprung hos Steiner, eftersom denne inte ägnade den svarta ”rasen” något större intresse än andra ”raser”. Orsaken till särintresset torde i stället ha varit det som Mändl själv angav, nämligen de aktuella samhällsproblemen i Afrika och Förenta Staterna.

”Raser” och människoåldrar

Artikeln från 1959 bar rubriken ”Om raserna i antroposofins ljus”. Den var huvudsakligen en presentation av Steiners idéer om att de olika ”människoraserna” svarar mot olika åldrar i människans liv: ”Afrikas negerras” mot den tidiga barnaåldern, ”den bruna rasen hos malajerna” mot åldern 7-14 år, ”den gula rasen” mot åldern 14-21 år, ”den vita rasen” mot den ”mellersta tredjedelen av människoåldern” och ”Amerikas röda ras” mot ålderdomen.4 Beskrivningen av de svartas kännetecken löd i sin helhet:

”De hemlighetsfulla krafterna i jordens djup griper in, formar och präglar människorna i Afrika i ett åldersstadium och i Amerika i ett annat o.s.v. Dessa fundamentala präglingar befästes och nedärves och blir så till raskännemärken. Afrikas negerras t.ex. formas sålunda av djupkrafter, som i den tidiga barndomen ända till cirka 7 år griper in i människokroppen, så att negern under hela sin livstid bibehåller samma barnsliga prägel. De tjocka läpparna, det runda huvudet, det krusiga håret, grammatiken i hans språk (verben mestadels i infinitiv) är typiska kännetecken för barnet. Och hur gärna avbildar vi inte negerbarn, gör negerdockor, sjunger deras sånger (’Tio små negerpojkar’…!) o.s.v. De svarta människorna är barnsligt glada, anspråkslösa, auktoritetstroende, alltid i rörelse, okomplicerade, impulsiva och utan hämningar – som små barn.”5

Beskrivningen av de vitas kännetecken löd i sin helhet:

”Den mellersta tredjedelen av människoåldern ger sin karaktär åt den vita rasen. Mogen manlighet har lett till skapandet av väldiga kulturverk, den inre friheten har fört till storartade former av samliv och självstyrelse och under många epoker förverkligades i hög grad genom denna ras människovärde och människoadel. Medvetandet om det egna värdet, kunskap om och gestaltande av världen genom egen kraft har varit den vite mannens ledstjärna.”6

I Amerika hade dock, enligt Mändl, de svarta i någon mån påverkat de vitas karaktär:

”Ty verkligen: Negrerna har gjort amerikanerna barnsliga. Hur mycket klagas det inte t.ex. i amerikanska tidskrifter över infantilism, över känslolivets omogenhet, över alltför stor benägenhet till anpassning hos den amerikanska massmänniskan, över den lekande sorglösheten, den barnsliga optimismen och befolkningens suggestibilitet. Och hur många miljoner vita är det ej som om kvällarna i timmar rör sig i negerrytmer till negermusik! På detta vis gjutes neger-karaktär in i det egna väsendets förborgade djup och gör starkare intryck än läror eller teknik.”7

Varför är negrerna svarta?

I artikeln ”Afrika och negrerna” (1960) utvecklade Hans Mändl en ockult teori om varför afrikaner har mörkare hudfärg än t ex européer. Även detta hade samband med den barnsliga karaktär som Steiner tillskrev människor med afrikanskt ursprung:

”Hos barnen är jaget och medvetandet ännu svagt utvecklat, därför lever viljan i efterhärmningen och därför ger de efter för sina emotioner. Hos negrerna är motståndet mot impulserna – de må komma utifrån eller ur det inre – i och för sig svagt.?Ett träd t.ex. tar upp utomordentligt mycket ljus och värme och återstrålar endast litet… Negern absorberar också ljus och värme. Varför? Emedan barndomskrafterna i visst avseende dominerar honom är jaget, det ’inre ljuset’ och den inre flamman förhållandevis svagt utvecklade. Negern är hänvisad till det yttre ljuset och den yttre värmen, som han suger upp i sig ur världsrymden och bearbetar, men eftersom ljus och värme inte kan gå tvärs igenom honom verkar de starkast i huden. Denna ljus-absorberande verksamhet i huden frambringar den svarta färgen.”8

I samma artikel framförde Mändl också en teori om pygméernas språk, som möjligen är hans egen men som nära anknyter till Steiners grundidéer: ”Deras språk utmärker sig genom talrika smackljud som frambringas vid inandning. Detta att liksom sugande kunna frambringa ljud vid inandningen är en egenart som också vidlåder den tidigare barndomen.”9 Om pygméernas klippmålningar hade han dock enbart positivt att säga. De ”vittnar om hög konstnärlig begåvning och om religiösa föreställningar”.10

”Raser” och planeter

Steiner postulerade som bekant en lång rad s.k. kosmiska samband. Bl.a. sammankopplade han de olika ”människoraserna” med olika planeter. I en osignerad artikel i Antropos år 1962 (troligen skriven av Mändl) presenteras även denna aspekt av Steiners raslära. De svarta sägs ha samband med Merkurius och de vita med Jupiter. Beskrivningen av en svart människas karaktärsdrag var ungefär densamma som i artikeln från 1959, och löd i sin helhet:

”Redan hans yttre liknar i viss mån ett barns typiska kroppsbyggnad. Och hur förtjusande är inte just negerbarnet. Man t.o.m. sjunger små visor om det och har små negerdockor att leka med. Negern med sitt krulliga hår, sina tjocka läppar, sin lilla tämligen oformade näsa, sin smärta smidiga kropp bär alltigenom barnets grunddrag. Och likadant är hans sinne – hans språk med bruket av enbart infinitiver, hans undergivenhet som tjänare, hans naiva glädje och hans påverkbarhet. Negern är också skägglös som barnet och kvinnans hår är kort.”11

Beskrivningen av vita människors karaktärsdrag löd i sin helhet:

”Den vita rasen har Jupiters karaktär som kännetecknar den mogna levnadsåldern, där rik erfarenhet förlänat inre styrka och harmoni. Jupiters huvuddrag, vishet, kommer till synes i den självsäkerhet och makt som sann levnadsvisdom förläner.”12

Försvar för apartheid

År 1967 publicerade Antropos en lång artikel i två delar av L.F.C. Mees, som tillbringat två månader i Sydafrika. Han anslöt sig helt till Steiners beskrivning av svarta människors karaktär.

”Som karakteristik skulle man kunna säga att negrerna till största delen verkligen stannar i sin utveckling vid tolv års ålder, fast det naturligtvis finns undantag. Därför är undervisningen i högre skolor för de flesta afrikaner så svår. Man skulle kunna säga att negrerna inte kommer över sin barndom, men man får bara inte glömma bort, att de inte heller har förlorat sin barndom.”13

Sammanfattningsvis menade han att att ”negerns hållning, förnöjsamhet och tillgivenhet, är egenskaper som i varje hänseende sammanhänger med en sådan själsvärme som också ett barn har.”14 Någon förmåga att själva skapa högre kulturvärden ansåg han inte att afrikanerna hade:

”Kan man på samma sätt tala om en kultur, som under tidernas lopp har utvecklats i den afrikanska negervärlden? Javisst, man har i Afrika funnit rester av gamla kulturcentra, men har i regel kunnat visa att de härstammade från folk som hade trängt in utifrån. Men man kan säga att de afrikanska negrernas liv, med den ursprunglighet det än i dag har, inte har utvecklat ett sådant slag av kultur.”15

Mees uttalade sig i samma artikel – försiktigt men ändå tydligt – till förmån för apartheidsystemet:

”Endast ett par ord skall sägas om det kända begreppet ’apartheid’, ty naturligtvis kan jag inte utförligt behandla detta problem. Det ligger på en annan nivå. Men jag skulle vilja anmärka, att många, som till varje pris vill jämställa negrer och vita, utgår från att negrerna borde så snart som möjligt få intensiv kontakt med vår nutida kultur. Då tänker man kanske något för mycket på dem av vår kulturs välsignelser som brukar nämnas i populär bemärkelse. Det otroliga kaos som råder på de sociala, ekonomiska och politiska områdena förefaller mig dock inte att vara någon särskilt lockande tillgång?Om de amerikanska negrerna likväl vill dra sig tillbaka från kontakten med den västerländska kulturen till sina egna kretsar, är de hänvisade till negerområdena och negergemenskaperna. Sådana finns på många platser i Amerika, och utan att vara tendentiös måste man väl beteckna dem som ’slum’.Om Afrikas negrer däremot, sedan de till exempel några år arbetat i en stad eller gruva, vill dra sig tillbaka till sin egen gemenskap, finner de där ett stycke naturliv som de sedan årtusenden har varit förbundna med.”16

Formuleringen ”ett stycke naturliv som de sedan årtusenden har varit förbundna med” torde syfta på de s k hemländerna. (Som bekant omfattar dessa endast en ringa andel av de områden som svarta människor sedan årtusenden bebott i Södra Afrika.) Vidare:

”Vad vill de, som så starkt bekämpar apartheid, egentligen bjuda negrerna? Svaret var: vår nutida kultur. De erfarenheter som gjorts i detta hänseende talar ett tydligt språk. Kanske borde vi först framkasta frågan: Varför har negerrasen så länge behållit sin barnslighet och vitalitet utan att dö ut, trots att i sammanhang därmed negrernas liv visar denna tragiska vändpunkt vid övergången till puberteten? Är det måhända i alla fall en välsignelse för hela mänskligheten att denna ras består? Måste inte vi, som inbillar oss att vi har så mycket att erbjuda, en gång ställa oss frågan: Vad har vi att lära av negrerna?”17

Dessa försiktiga men tydliga formuleringar till förmån för apartheid fick stå oemotsagda i Antropos.

Den ariska ”eliten”

Även om den ”svarta rasens” egenskaper var huvudfrågan, tog Antropos under 1960-talet ibland också upp frågor om andra ”raser”. Den ”vita rasen”, och särskilt dess nordiska variant, behandlades ibland även när det inte var fråga om jämförelser med den ”svarta rasen”.

I en osignerad artikel (troligen av Mändl) från 1968 talades det t ex om ”den store Manu” som frambringade ett slags folkvandring och ”överallt under vägen kvarlämnade han mindre användbara befolkningsdelar, för att slutligen av eliten kunna bilda början till den ariska mänskligheten”.18 I en annan osignerad artikel (också troligen av Mändl) år 1966 tidigare beskrevs särskilt de nordiska folken:

”Man finner ju att de nordiska folken redan har en alldeles särskild kroppskonstitution. De hade fordom under årtusenden ett slags ’obefläckad avlelse’ (fortplantningen skedde under sömn- och drömtillståndet), de har förhållandevis mycket litet blandat blod och genom det nordliga läget är deras högre väsensled inte så intensivt förenade med den fysiska kroppen som fallet är hos söderns folk. Därav de stora konstnärliga anlagen, därav också de betydande idrottsprestationerna med vilka de överflyglar även större, söderut belägna nationer som italienare eller spanjorer: därav sådana fenomen som Ling-gymnastiken, förekomsten av påfallande talrika utmärkta sångröster m.m.”19

Några kommentarer om asiatiska folkslag förekom också. År 1962 återgavs i Antropos en text av Steiner, där denne talade om skillnaderna mellan ”det indiska folket, som inom vissa gränser är utvecklingsdugligt, och det kinesiska folket som avstängt sig och förstelnar”.20 Två år senare skrev Max Stibbe i Antropos:

”Rudolf Steiner påvisar att man endast kan förstå den gula rasen om man vet att den ifråga om det andliga är att jämföra med unga människor i puberteten. Vidare är dessa människor oerhört förslagna och denna förslagenhet tar sig uttryck i de halvslutna ögonen.”21

Något som helst drag av antisemitism skymtar inte i Antropos. Tvärtom fanns år 1967 en artikel där man starkt tog avstånd från antisemitismen.22 Det är lätt att se avsaknaden av antisemitism som Mändls förtjänst, men av allt att döma krävdes ingen särskild vakthållning från hans sida. Någon antisemitism, eller några förklenande uttalanden om judar, går nämligen såvitt bekant inte att återfinna hos Steiner. Antisemitism ingår inte i den antroposofiska traditionen.

”Älska barnet i den svarta människan”

Det framhölls ofta i Antropos-artiklarna att svarta människor visserligen var barnsliga, men för den sakens skull inte mindre värda. Hans Mändl skrev år 1960:

”Negrerna har av oss alltid betraktats som ’underutvecklade’. Men anser vi i andra fall barndomen som ett tillstånd av underutveckling? Har den inte värde i sig själv? Skulle en familj, ett samhälle utan barn inte själsligen förtorkas? Har negrerna måhända något att ge åt vår sterila civilisation – utöver drifteggande rytmer?”23

År 1967 skrev han:

”Det finns naturligtvis ingen anledning att med högmod blicka ner på de färgade raserna. Man föraktar ju inte heller gamlingar och barn på grund av att de inte står på den mänskliga utvecklingens nuvarande höjdpunkt. Barn och gamla är oumbärliga för samhället, de tillför samhället något specifikt. Barn t. ex. framkallar hos vuxna en inre moralisk anspänning, man är tvungen – visserligen i allmänhet helt omedvetet – att framstå som förebild för dem. Man har betydligt mera ansvar inför det uppväxande släktet än för fullvuxna människor. Mänskligheten har för övrigt börjat att känna ett mycket större ansvar för de färgade raserna nu än förr.De färgade raserna representerar olika tidigare utvecklingsfaser av hela mänskligheten och bevarar dessa för framtiden, då de på nytt – om än i förvandlad form – skall få aktualitet.”24

Det framhölls också ofta att skillnaden mellan ”raserna” var på väg att så småningom utjämnas, en uppfattning som hade stöd hos Steiner. Detta tema återfanns redan i Mändls första artikel från år 1959:

”På båda sidor måste nu stark jag-kraft utvecklas, för att man å ena sidan skall bli värdig den unga friheten, å andra sidan lära sig att erkänna och respektera det vaknande jaget även hos den barnsliga svarta människobrodern. Man skulle önska, att det blir en läxa utan läromästarens hårda tuktoris.?Om man lär förstå den svarta människans barn-karaktär talar man aldrig mer klandrande om henne eller känner förakt för henne. Är då barndomen mindre värdefull än mannaåldern? Kan man vara man utan att ha varit barn? Det kommer förmodligen ännu att gå ganska lång tid innan raskännetecknen fullständigt skall utplånas genom jagets tillväxt, och till dess borde man akta och älska barnet i människan – i den svarta människan.”25

I den ovannämnda artikeln från 1962 om människoraserna och stjärnorna hette det:

”Fr. o. m. vår tid börjar ras-skillnaderna att småningom försvinna och vi kan redan nu spåra en sådan utveckling åtminstone på mentalt område: de färgade raserna är nu kapabla till samma bildning och medvetande som den vita rasen.”26

En strid mellan svarta och vitaArtiklarna om ”raser” i Antropos var i stort sett ett 1960-talsfenomen. Sedan dess har detta tema nästan inte alls behandlats i tidskriften, dock med ett par anmärkningsvärda undantag.

Det ena av dessa är en Steiner-text, ett föredrag från 1915 där han bl a talade om motsättningar mellan vita och färgade folkslag. Avsnittet om svarta och vita publicerades i Antropos år 1967.27 Föredraget i sin helhet publicerades i Antropos år 1978.28

Denna text är ganska svårläst för den som inte är van att läsa Steiner. Budskapet är dock så anmärkningsvärt att jag ändå vill återge de centrala avsnitten i deras helhet, och uppmana läsaren att ta sig tid att själv bilda sig en uppfattning om texten. (Översättningen är den som användes i Antropos 1978.)

”Men för detta nedbärande av den spirituella impulsen var det som Kristus blev kött i en mänsklig kropp. Och detta nedbärande, detta genomimpregnerande av köttet med det andliga, det är det karakteristiska för den vita mänsklighetens mission, är dess mission överhuvud. Människorna har sin vita hudfärg av det skälet, att det andliga då verkar i huden, när det vill nedstiga på det fysiska planet. Att vad som är yttre fysisk kropp blir boning för det andliga, det är uppgiften för vår femte kulturepok, som förberetts genom de andra fyra kulturepokerna. Och vår uppgift måste vara att göra oss bekanta med de kulturimpulser, som visar tendensen att föra in det andliga i köttet, föra in det andliga i vardagen. Om vi helt inser detta, då blir vi också klara över att där varest det andliga ännu skall verka som det andliga, där varest det på visst sätt skall bli kvar i sin utveckling – eftersom det i vår tid har uppgiften att stiga ned i köttet – att där, varest de blir tillbaka, antar en demonisk karaktär, inte fullständigt genomtränger köttet, där uppträder inte den vita hudfärgen, därför att där finns atavistiska krafter, som inte låter det andliga komma i samklang med köttet?Men utan de häftigaste strider förlöper detta inte i världen. Den vita mänskligheten är ännu på väg att allt djupare ta upp det andliga i sitt eget väsen. Den gula mänskligheten är på väg att konservera de tidsåldrar i vilka det andliga hålls borta från kroppen, i vilka det andliga söks utanför den mänsklig-fysiska organisationen, endast där. Men det måste leda till att övergången från den femte till den sjätte kulturperioden inte kan utspela sig annat än som en häftig kamp mellan den vita och den färgade mänskligheten på de mest skilda områden. Och det som föregår dessa strider, som kommer att utspela sig mellan den vita och den färgade mänskligheten, det kommer att sysselsätta världshistorien ända till avgörandet av de stora striderna mellan den vita och den färgade rasen. De kommande tilldragelserna avspeglar sig på många sätt i de föregående händelserna. Vi står nämligen, om vi i andevetenskaplig mening betraktar vad vi genom de mest olika framställningar tillägnat oss, inför något oerhört som vi kan se nödvändigtvis komma att utspela sig i framtiden. Där har vi på ena sidan en del av mänskligheten med uppgiften att föra in det andliga i det fysiska så, att det andliga genomtränger allt enskilt i det fysiska livet. Och på andra sidan har vi en del av mänskligheten med nödvändigheten att i viss mening nu överta den nedåtgående utvecklingen.”29

Det framgår här alldeles otvetydigt att Steiner förutspådde stora och avgörande strider mellan de vita och färgade ”raserna”. Dessa strider var inte något som man kunde eller borde undvika, utan de var förutbestämda av karmiska samband (ödeslagar). Den vita rasen hade i sammanhanget den storslagna uppgiften att bära den spirituella impulsen, att låta det andliga tränga in i det materiella – en helt avgörande uppgift i vår tidsepok, enligt antroposofin. De färgade raserna hade till uppgift att ”i viss mening nu överta den nedåtgående utvecklingen”.

Varför drogs just detta Steiner-budskap fram för 14 år sedan inom den svenska antroposofin? Mycket av det som händer inom antroposofin är otillgängligt för utanförstående, och därför har jag tyvärr inget svar på den frågan.

”Negerproblemet”

Det andra undantaget från de senaste årens tystnad i ”ras”-frågor i Antropos är en passus från en artikel om historieämnet från 1983 av Hans Möller. Möller, som tillhör de ledande inom svensk antroposofi, är känd för Folkvetts läsare eftersom han flera gånger hört av sig till oss med brev där han försvarar antroposofin och dess raslära. Så här skrev han i Antropos för nio år sedan:

”Även andliga väsen är underkastade karmalagen och därför kan man urskilja karma även i folkens öden. Är det inte skakande att observera hur amerikanska män en gång av hänsynslöst vinningsbegär slog negrer i kedjor – människor som stod på barnets utvecklingsnivå – och släpade dem från urskogens naturliga fria liv till sitt eget hemland för att förslava och grymt utnyttja dem – och nu få se hur folkkarma verkar: att det amerikanska folket nu är tvunget att under stora uppoffringar och s.a.s mot sin vilja måste göra allt för att höja de förslavade negrernas kulturella nivå till sin egen standard – den enda lösningen på det nu så brinnande negerproblemet.”30

Sympatin för de förslavade människorna går inte att ta miste på, men inte heller den Steinerska uppfattningen att de stod på ett barns utvecklingsnivå.

Otidsenligt?

Steiners raslära måste förstås mot bakgrunden av den allmänna inställningen i ”ras”-frågor under 1920-talet. Uppfattningen att olika folkslag har olika psykiska karaktärsegenskaper var då allmänt omfattad.Uttalandena i Antropos på 1960-talet måste bedömas mot bakgrund av att den allmänna inställningen i rasfrågor då var en helt annan. Det var sedan länge allmänt bekant, och ofta framhållet i kulturdebatten, att begreppet ”ras” är grovt missvisande. Det var också välkänt att det saknas anledning att tro att olika folkslag eller ”raser” har olika psykiska egenskaper.

År 1950 kom UNESCOs mycket inflytelserika Statement on Race, där rasbegreppet – på mycket goda grunder – avfärdades som ovetenskapligt. Under andra delen av 1950-talet hade svenska massmedia rapporterat om medborgarrättsrörelsen i USA. År 1960 kom Per Wästbergs båda böcker om rasförtryck i Södra Afrika, Förbjudet område och På svarta listan. Kort sagt – de fördomsfulla uttalandena om svarta människor i Antropos på 1960-talet kan inte ursäktas med ”tidsandan” eller med bristande tillgång till upplysning. Ännu mindre kan man på så sätt ursäkta att antroposoferna fortfarande bekänner sig till Steiners raslära (låt vara att de numera inte gärna presenterar den för utomstående).

Sven Ove Hansson

Noter

  1. Antropos 6(6):166, 1959.
  2. Se dödsruna i Antropos 18(8):205-207, 1972.
  3. Antropos 6(6):166, 1959.
  4. Antropos 6(6):166-167, 1959.
  5. Antropos 6(6):166-167, 1959.
  6. Antropos 6(6):167, 1959.
  7. Antropos 6(6):168, 1959.
  8. Antropos 7(1):5-6, 1960.
  9. Antropos 7(1):4, 1960.
  10. Antropos 7(1):4, 1960.
  11. Antropos 9(6):129, 1962.
  12. Antropos 9(6):129, 1962.
  13. Antropos 14(9):246, 1967.
  14. Antropos 14(9):248, 1967.
  15. Antropos 14(9):247, 1967.
  16. Antropos 14(9):243-244, 1967.
  17. Antropos 14(10):276, 1967.
  18. Antropos 15(8):199, 1968.
  19. Antropos 13(1):7, 1966.
  20. Antropos 9(4):73, 1962.
  21. Antropos 10(7):137, 1964.
  22. Antropos 14(1):7-8, 1967.
  23. Antropos 7(1):7, 1960.
  24. Antropos 14(9):235, 1967.
  25. Antropos 6(6):169, 1959.
  26. Antropos 9(6):130, 1962.
  27. Antropos 14(9):233-234, 1967.
  28. Antropos 24(1):3ff, 1978.
  29. Antropos 24(1):10-11, 1978.
  30. Antropos februari 1983, s 25.
Vetenskap och Folkbildning