Rashygienen i Sverige

Publicerat i Folkvett nr 1/1992.

Gunnar Broberg och Mattias Tydén: Oönskade i folkhemmet. Rashygien och sterilisering i Sverige. Gidlunds.

I det allmänna medvetandet är begreppet rashygien idag mycket nära förknippat med nazismen och dess rasförföljelser. Det är därför lätt hänt att man låter denna association prägla bilden av rashygienens historia. Denna grundliga studie av den svenska rashygienen visar att man då skapar sig en förenklad och delvis rent felaktig bild av det verkliga skeendet.

Det rådde länge en bred politiska enighet om behovet av rashygieniska åtgärder. Entusiasmen för att ”förbättra folkstammen” var, under större delen av 1900-talet, inte alls begränsad till den yttersta högerkanten, utan denna entusiasm var rikligt företrädd i alla de stora politiska riktningarna: bland konservativa, liberaler, socialdemokrater och bondeförbundare. År 1921 lades t.ex. en motion fram i riksdagen om inrättandet av ett statligt institut för rashygien. Motionen var undertecknad av representanter från alla partier, däribland högerledaren Arvid Lindman och socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting. En av de mest inflytelserika rashygienikerna, Nils von Hofsten (Medicinalstyrelsens expert i rashygien/arvshygien 1935-1953), var en övertygad liberal. Under andra världskriget var han rektor för Uppsala universitet, och stod rakryggat pall mot antisemitism och andra nazistinspirerade tendenser vid universitetet.

Institutet för rashygien

Det av Lindman, Branting m.fl. tillskyndade institutet öppnades i Uppsala år 1922 under namnet Statens institut för rashygien. Dess förste chef, Herman Lundborg, svarade dock upp mot alla tänkbara klichéer om rasbiologer. Han ägnade sig mycket åt ”skallmätning”, var öppet antisemitisk, och kom senare att bekänna sig till nazismen.

Då han vid mitten av 1930-talet skulle pensioneras, uppstod en bitter strid i efterträdarfrågan. I praktiken stod valet mellan en högerkandidat och en vänsterkandidat. Den senare, Gunnar Dahlberg, vann striden, vilket ledde till missnöjesyttringar från både svenska och tyska nazister. Dahlberg stämplades som ”pro-semit”, vilket var riktigt i så måtto att han mycket bestämt tog avstånd från antisemitismen. Dahlberg var också motståndare till den antropologiska inriktningen (”skallmätning”). I sin forskning studerade han samma slags frågor som man idag ägnar sig åt inom medicinsk genetik. Han hade ett särskilt intresse för tuberkulosens och de andra folksjukdomarnas ärftlighet. När institutet år 1956 bytte namn till Institutionen för medicinsk genetik var det gamla namnet redan i huvudsak missvisande. (”I huvudsak”, eftersom Bertil Lundman fanns kvar vid institutet. Han var en skallmätare av den gamla skolan, med klart rasistiska uppfattningar.)

Från 1930-talet och framåt var flertalet av de tongivande rasbiologerna i Sverige inte rasister. (Dahlberg var öppet antirasistisk.) Det var alltså inte ”uppblandning med främmande raser” som de fruktade, utan andra inflytanden på arvsmassan som de ansåg negativa. De personer som ansågs bära den dåliga arvsmassan skulle steriliseras. Motivet för detta ingrepp var således inte tillhörighet till en viss ”ras”, utan andra former av påstådd ”undermålighet”. I ett idéhistoriskt perspektiv är detta en viktig skillnad (även om den nog inte var särskilt betydelsefull för dem som drabbades).

Steriliseringslagarna

Sveriges första steriliseringslag trädde i kraft år 1935. Den gjorde det möjligt att sterilisera en person mot hennes vilja. Sterilisering kunde ske om hon ”kommer att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet” (eugenisk [arvsbiologisk] indikation). Den kunde också ske om hon på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet var ”för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn” (social indikation). Dessutom tilläts liksom tidigare sterilisering på medicinsk indikation, dvs. sterilisering av en kvinna för vars hälsa en graviditet kunde vara farlig.I den politiska debatten hävdade många politiker, både på vänster- och högerkanten, att lagen var otillräcklig. År 1941 beslutade riksdagen att skärpa lagen. Enligt justitieminister KG Westman (bondeförbundet) var syftet ”att sanera den svenska folkstammen, att befria den ifrån fortplantning av arvsanlag som leda till att i framtida generationer det förekommer individer, som icke äro önskvärda medlemmar av ett sunt och friskt folk.”

Den nya lagen tillät tvångssterilisering även för att förhindra arv av (svårartad) fysisk sjukdom. Dessutom utvidgade man kraftigt den sociala indikationen. Tvångssterilisering tilläts av person som ”på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten eller ock på grund av asocialt levnadssätt” var ”för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn”.

Den nya lagen ledde till en avsevärd ökning av steriliseringarna. Som mest (kring 1950) steriliserades över 2000 personer per år. Under hela perioden från 1935 till 1975 (då steriliseringslagen trädde ur kraft) steriliserades 63 000 personer. 93 % av dessa var kvinnor, vilket är desto mera anmärkningsvärt eftersom ingreppet är mera riskabelt hos kvinnor än hos män.

Skenbar frivillighet

Flertalet av de steriliserade skrev själva under ansökan om att steriliseras. Broberg och Tydén avslöjar dock att frivilligheten ofta var högst skenbar. En steriliseringsansökan var ofta villkoret för att bli utskriven från anstalt. Det var också ofta omöjligt för kvinnor ur de socialt missgynnade skikten att få abort utan att gå med på samtidig sterilisering. Epileptiker, psykiskt sjuka och lättare utvecklingsstörda tvingades gå med på sterilisering för att få lov att gifta sig.

De ansvariga på Medicinalstyrelsen var väl medvetna om genetiska fakta. De visste alltså att det i allt väsentligt är en illusion att man genom steriliseringar skulle kunna undanröja eller ens minska förekomsten av t.ex. sinnessjukdom eller epilepsi. Men det fanns andra motiv för sterilisering. De sociala indikationerna fick efterhand större betydelse. Broberg och Thydén återger citat ur läkarintyg, som visar hur värderingar om livsstil och levnadsmönster starkt färgade bedömningarna om vem som borde hindras från moderskap.

I ett läkarintyg från år 1940 stod det: ”Ansökningen tillstyrkes på följande grunder. Hon tillhör en familj som samhället måste omhändertaga, hon är själv intellektuellt undermålig, kan ej vårda hem och barn samt har visat sig sexuellt vidlyftig.” År 1960 anfördes i ett läkarintyg att patienten var ”raggarbrud” och ”tydligen har ideliga sexuella förbindelser av slumpartad natur”, och ”kan aldrig tänkas bli i det psykiska skick att hon kan handha vårdnaden om ett barn”.

De tragiska följder som steriliseringsivern ibland kunde få framgår särskilt tydligt av följande fall som författarna funnit i sina arkivstudier:

”NN var bara femton år då hennes far 1944 insände en steriliseringsansökan som hon också själv undertecknat. Enligt handlingarna var hennes uppväxt normal med genomgången folkskola. Vid 14 års ålder hade hon under en fest blivit våldtagen av en okänd pojke och därefter uppträtt förvirrat. Efter en kortvarig sjukhusvistelse 1943 utskrevs hon som återställd. Ett år senare intogs flickan på nytt varvid hon genomgick insulin- och elchockbehandling. Enligt ansökan var hon då ’åter virrig och lätt upprymd, röjde dessutom en del oligofrena symtom’ [symtom på sinnesslöhet]. Steriliseringsansökan insändes i samband med att 15-åringen utskrevs som symtomfri från psykosen tre månader senare. Sjukhusläkaren angav såväl eugenisk som social indikation, trots att några ärftliga faktorer för sinnessjukdom eller sinnesslöhet inte kunde konstateras, och att psykosen uppenbart utlösts av en våldtäkt.Det hör till saken att kvinnan några år senare, vid 21 års ålder, vände sig till Medicinalstyrelsen för att ta reda på bakgrunden till operationen. Hon menade att hennes liv till stor del spolierats genom ingreppet: ’Det är mig ofattbart att Kungliga Medicinalstyrelsen som är till för att vaka över medborgares säkerhet kunde bevilja en sådan operation på en 15-års flicka, som därtill var oskuld, och efter endast 3 mån. sjukdom… Då jag är fullt frisk och självförsörjande anser jag att det bästa vore att få bli opererad igen, så att jag i fortsättningen kan känna mig som en människa…’ Medicinalstyrelsen hänvisade i sitt svar till att flickan själv lämnat samtycke – ’Eder namnteckning är styrkt av tvenne vittnen’ – och att man bedömt arvsrisken för hennes barn som ’avsevärd’.” (s. 115-116)

Rashygienens tillbakagång

Man skulle kanske ha förväntat sig att rashygienens tillbakagång skulle ha kommit som en följd av avslöjandena efter andra världskriget av nazismens illdåd i ”renrasighetens” namn. Ett närmare studium visar dock att det inte finns något enkelt orsakssamband av detta slag. Redan tidsföljden ger en stark indikation om detta: 1950-talet var det årtionde då det genomfördes flest steriliseringar. Enligt Broberg och Tydén är det också ”slående att man med så få undantag inte uppfattade något samband mellan den tyska utvecklingen och svensk steriliseringspolitik” (s. 162).

Det fanns också i sak en viktig skillnad mellan den nazistiska och den svenska rashygienen, som måhända skyddade den senare från att komprometteras av den förra. Skillnaden är att den tyska rashygienen var inriktad främst på (ihopfantiserade) skillnader mellan ”raser”, medan den svenska rashygienen handlade om skillnader inom en ”ras”. ”Det vore en överdrift att påstå att det var rashygien i betydelsen ’rasförbättring’ som i första hand föresvävade trettio- och fyrtiotalens rashygieniker; sådan hade däremot varit aktuell för en äldre generation. Tanken att sterilisera för att i det enskilda fallet undvika oönskade graviditeter ingick som en del i steriliseringsprogrammet, och blev med tiden den framträdande målsättningen” (s. 177).

Det som trängde tillbaka rashygienen verkar i första hand att ha varit ett nytt synsätt på individers integritet och självbestämmande. Rashygienikerna hade tagit för givet att samhället hade rätt att ingripa mot den enskildes fertilitet. Så t.ex. sade Nils von Hofsten i ett radioföredrag år 1942: ”Sterilisering är ett så viktigt ingrepp att den enskilde inte bör få bestämma det själv.” Några årtionden senare framstod denna uppfattning som respektlös mot den enskilde. Hur den nya synen på individers integritet växte fram är något som denna bok endast ger antydningar om; det är en fråga värd en ytterligare belysning.

Boken Oönskade i folkhemmet lämnar sina läsare flera myter fattigare och minst lika många nya insikter rikare. Kanske särskilt intressant är den nyanserade bild som boken ger av vetenskapens (och pseudovetenskapens) roll i den svenska rashygienen. Denna roll var mindre än man ofta föreställt sig. Måhända har vetenskapen här fått klä skott för vad som i första hand var orespekt för utsatta människor och oförmåga att sätta gränsen för statens inblandning i människors privata liv.

Sven Ove Hansson