Frimurarnas hemligheter
Publicerat i Folkvett nr 1/1995.
Sverre Dag Mogstad: Frimureri. Mysterier, fellesskap, personlighetsdannelse. Universitetsforlaget, Oslo 1994.
Få slutna sällskap har blivit föremål för så många spekulationer som frimureriet, och i många avseenden är nog dessa spekulationer minst lika intressanta som frimureriet självt. Det är emellertid det sistnämnda som Mogstad har tagit sig an. Hans unika tillgång till källmaterial och informatörer, och hans frihet från respekt för frimurarnas hemlighetsmakeri, gör denna bok till en unik källa om frimureriets väsen.
Ursprunget
Allt frimureri har sitt ursprung i det engelska systemet som kan dateras till år 1717. Inget frimureri är äldre än så. (Däremot har nästan allt frimureri myter om en flertusenårig historia.)
Det engelska systemet har tre grader, lärling, gesäll och mästare (St. Johannes-graderna). Några högre grader godtas inte. Ordenslegenderna handlar om medeltida murarsällskap, och murares verktyg har en framträdande plats bland symbolerna.
Frimureriet spred sig snabbt till Frankrike. Där uppstod det dock redan på 1730-talet missnöje med systemets tre grader. För de franska aristokraterna var inte heller murarkläder och murarverktyg romantiskt nog. Frimurarna gjorde i huvudsak två saker för att tillgodose de mer omfattande behoven. För det första utvidgade man systemet ”uppåt” genom att införa fler grader, fler ritualer och fler hemligheter. För det andra knöt man an frimureriet till medeltidens riddarordnar, som fängslade sinnena mera än murarsällskapen.
En lång rad frimurarsystem har utvecklats som förenar dessa båda nya principer. Ett av dem utvecklades av Karl XIII vid början av 1800-talet. Det kallas det ”svenska systemet”, och är helt dominerande i Sverige (18000 medlemmar), Norge (17000 medlemmar), Danmark (9000 män), Finland och Island. Det har också en avläggare i Tyskland. Det är det svenska systemet som Mogstad ägnar sin detaljgranskning.
I Sverige har frimureriet en mycket stark historisk koppling till kungahuset. Sveriges nuvarande kung är den förste sedan 1700-talet som inte är frimurare.
Graderna
Frimureriet är helt uppbyggt kring ett antal ”grader”. Man börjar i den första graden, och kan sedan befordras steg för steg. För varje ny grad får man delta i nya ceremonier, och får del av nya ordenshemligheter. I det svenska systemet finns det tolv grader, av vilka den högsta endast uppbärs av rörelsens högste ledare (i respektive land).
Varje grad har sina särskilda invigningsritualer. Flera av dessa har gett upphov till en hel del ryktesspridning, t ex den i tredje graden där nykomlingen ska ligga i en likkista. Mogstad återger de exakta ritualerna – till stor förfäran för frimurarna, som vill att varje invigningsritual ska komma som en överraskning och en stor upplevelse för den som ska genomgå den.
Vid invigning till den åttonde graden slås frimuraren till riddare och iklädes en ”tempelriddardräkt”, som han sedan ska bära vid alla möten i graden. Han får också en egen vapensköld, som hängs upp i kapitelsalen (den sal där mötena i de höga graderna hålls. Den är stängd för andra frimurare). När en riddare dör flyttas hans vapensköld till ordens kapell (som inte heller får besökas av dem med lägre grad. Frimurare av lägre grad än den åttonde hålls t o m okunniga om att orden har ett kapell.)
Den hemliga graden
Det har länge funnits två tiondegrader, dels den ”offentliga” och dels en hemlig vars existens bara innehavarna kände till. Endast en del av dem som fått den offentliga tiondegraden blev invigda i den hemliga tiondegraden. De övriga fick inte ens vetskap om dess existens.
Interna diskussioner om detta hemlighetsmakeri ledde till att man i Sverige på 1970-talet ville avskaffa den hemliga graden. Det togs upp förhandlingar med de norska och danska frimurarna om att finna en gemensam lösning. Detta gick dock inte, utan man gick skilda vägar. I Sveriges tillämpas den hemliga graden inte sedan 1984. I Norge och Danmark finns den däremot kvar i sitt ursprungliga skick.
I invigningsritualen till den hemliga tiondegraden dricker man av en vätska som innehåller blod från alla som tidigare fått graden, och avslutar med att den nyblivne medlemmen själv lämnar blod till blandningen. (I Sverige försvann denna ritual när graden avskaffades. I Norge genomförs sedan slutet av 1970-talet endast en symbolisk blodblandning. Orsaken är fruktan för sjukdomar som sprids genom blodsmitta.)
I Sverige tar frimureriets hemligheter slut i den nionde graden. Den tionde graden är (liksom tidigare) en hedersbetygelse som inte bär med sig några nya hemligheter, den hemliga tiondegraden är avskaffad, den elfte och den tolfte är ämbetsgrader.
Frimurarmöte
Från och med den åttonde graden tar logens präster hand om de rituella (liturgiska) uppgifterna. Från och med denna grad får också kristna idéer en betydligt ökad roll i den blandning av bl a kristendom, astrologi, kabbalism och rosenkorsmysticism som frimureriets ordenslegender och övriga läror bygger på.
Präster blir inte heller dubbade till riddare i åttonde graden, utan genomgår en ceremoni som i mycket påminner om den prästvigning de redan har genomgått för sitt egentliga prästämbete. Vid frimurarceremonierna bär de inte sina vanliga prästkläder utan särskilda ämbetskläder med frimurarsymboler.
De högre logerna består alltså av riddare och präster, dvs de båda frälse stånden enligt en äldre tids ordning
Mötesordning
Frimurarnas möten fortgår efter ett strikt rituellt mönster som väsentligen handlar om invigningen av nya medlemmar till respektive grad. Mötesrummen är rituellt smyckade, olika alltefter graden. Under själva mötena finns inga möjligheter för medlemmar att yttra sig annat än när de har rituella uppgifter. Däremot fäster man stor vikt vid att mötena ska följas av en gemensam måltid, där de mera informella samtalen äger rum.
Några beslut fattas alltså inte på mötena. Några demokratiska fora finns inte i frimureriet. All makt ligger hos ordens högste ledare, dess ”stormästare”. Stormästaren väljs på livstid av Stora Rådet, som består av alla frimurare med XI graden. Sedan han valts är han enväldig. Det är han som fattar alla beslut som behöver fattas och som tolkar såväl statuter som lärosatser. Hans beslut kan inte överklagas, och han kan inte avsättas.
Denna genuint diktatoriska maktstruktur var inte särskilt egendomlig när orden grundades, men den ter sig tämligen antikverad i jämförelse med det moderna organisationslivet i Sverige.
Personlighetsdanande?
Mogstads bok ger ett bättre underlag än vad vi haft någonsin tidigare att bedöma om frimureriet har något berättigande. Frimurarnas främsta argument är att deras verksamhet är personlighetsdanande och leder till individuell utveckling.
Bedrivs personlighetsdanande verksamhet bäst i en diktatoriskt styrd organisation bestående av vuxna män som leker riddarlekar och skräckkammarlekar?
Det beror på vilken sorts personlighet det är man vill dana.
Sven Ove Hansson