Vetenskapen och miljön

Publicerat i Folkvett nr 3-4/1995.

I internationella förhandlingar om miljöfrågor brukar den brittiska regeringens företrädare tala mycket om ”sound science”. Med detta menar de fullgoda vetenskapliga bevis. Man har dröjt i det längsta med att vidta åtgärder mot t ex försurning och globala miljöhot, med hänvisning till att det saknas vattentäta vetenskapliga bevis för att problemen är verkliga.

För dem som önskar sig snabba och effektiva åtgärder mot risker i miljön kan vetenskapen i detta sammanhang komma att framstå som en fiende till miljöarbetet. Detta är dock en alltför förenklad bild.

För det första måste vi komma ihåg att en stor del av de miljöproblem som debatten (och miljöpolitiken) handlar om har gått att upptäcka och förstå endast med hjälp av modern naturvetenskap. Utan modern kemisk analysmetod och modern förståelse av t ex ekologi och atmosfärskemi hade en del av miljöhoten inte upptäckts alls, eller upptäckts långt senare än vad som faktiskt skett.

För det andra måste man skilja mellan å ena sida vetenskaplig information, å andra sidan beslut grundade på sådan information. Det är forskarnas sak att redovisa vilka indicier eller bevis som finns t ex för att koldioxidutsläppen kommer att leda till globala miljöförändringar. Sedan är det en uppgift för beslutsfattare (dvs i en demokrati ytterst för oss alla) att ta ställning till hur stark bevisning som krävs för att vidta olika åtgärder mot ett sådant miljöhot.

Det är inte alltså inte ovetenskapligt att vidta åtgärder i ett läge där det finns vetenskapligt grundade misstankar men ingen fullgod vetenskaplig bevisning. Detta är en fråga om att vara försiktig, och hur försiktig man ska vara är en utomvetenskaplig fråga.

Däremot är det ovetenskapligt att bygga miljöpolitiken på en felaktig verklighetsbeskrivning. Resultatet av detta blir i allmänhet en mindre effektiv miljöverksamhet, och i värsta fall att man inriktar åtgärderna mot fantasifoster i stället för att angripa de verkliga miljöhoten.

Ett exempel på detta är slagrutans intrång i arbetsmiljöarbetet. Det finns i Sverige konsulter som går runt med slagruta och ”mäter” upp olika ”fält”, ”linjer” och ”kryss” som de påstår finns på arbetsplatserna, och som de påstår vara hälsofarliga. Det finns kontorsarbetsplatser som har planerats efter sådana ”undersökningar”.

En del av dessa konsulter åtar sig också att ”flytta” på linjerna, ibland genom att knacka på en sten, ibland med hjälp av något som ser ut som ett vetenskapligt instrument. ”Ingen ska behöva sitta i ett Curry-kryss”, brukar det heta.

Slagrutan är emellertid noga undersökt från vetenskaplig synpunkt, och det är noga påvisat att den bara mäter rutgängarens förväntningar. I kontrollerade försök har slagrutan hittills inte gett något resultat utöver det rent slumpmässiga.

Det ingen som helst anledning att tro att de ”fält”, ”linjer” och ”kryss” som slagrutegängarna mäter upp existerar i verkligheten. De kan inte påvisas på något annat sätt än med slagruta, och de har heller aldrig kunnat påvisas i kontrollerade försök med slagruta.

Därmed finns det inte heller någon anledning att tro att dessa ”fält”, ”linjer” och ”kryss” utgör någon hälsofara. Detta är påhittade ”hälsorisker” som tar bort resurser från de verkliga hälsoriskerna.

Det är en sak att fatta beslut på grundval av vetenskapligt grundade misstankar, en helt annan sak att bygga miljöpolitiken på en verklighetsbeskrivning som avfärdar den moderna vetenskapen.