Public service, trams och tittarsiffror

Publicerat i Folkvett nr 1/1998.

Folkbildning farligt? Så löd rubriken på en TV-recension i Svenska Dagbladet nyligen. Det var SVT:s nya filmkrönika, ”en ganska bedrövlig tillställning”, som kritiserades såsom ett flåsigt betygsättande av usla filmer. Recensenten önskar att någon kunnig människa fick kommentera filmerna i stället för att göra ytlig reklam för filmer med instick av inköpta kändisreportage.

”Men”, skriver Bo Ludvigsson, ”det skulle ju kunna uppfattas som folkbildning och det förefaller att vara ett ord och en ambition som skrämmer vettet ur somliga tv-producenter”.

Vad har vi gjort, vi som sysslar med populärvetenskap, som har fått folk att förknippa folkbildning med något präktigt och tråkigt? Vad har vi gjort när begreppet dokumentärfilm har kommit att betyda subjektiv film med ett minimum av faktainnehåll?

Folkbildning är en viktig ingrediens i vad public service-företagen, Sveriges Television, Utbildningsradion och Sveriges Radio, ska servera enligt avtalet med staten. Och utbudet är rikt. SVT sänder bl.a. i snitt 45 minuter vetenskap i veckan. Utbildningsradion sänder ett vitt spektrum av utbildande och folkbildande program. I Sveriges Radio har visserligen vetenskapsradion förlorat de flesta av sina repriser, men de får nu vara med i det (internt) prestigefyllda morgonblocket, med nyheter från vetenskapens område.

Problemet är inte att vi inte får sända folkbildning, för det får vi. Men vilket stöd har vi? När SVT skickar ut sina programtidningar inför höst-, jul- respektive vårsäsongen ser det ut som reklam för vilken kommersiell kanal som helst. Det är det berömda ”tramset” som får utrymme. Det är alltid cafévärdarna, lekledarna och såpakändisarna som visas på omslaget. Någon liten notis handlar om att vi dessutom har lite vetenskapsprogram. I SVT:s trailrar för egna program är det Treutiger och grabbarna man visar upp. När såg du sist en trailer för något av Utbildningsradions program?

Dagstidningarnas TV-bilagor och Namn och nytt-sidor är lika förtjusta i den lätta underhållningen. När TV4 väljer söta programledare framför kunniga vet de att deras flickor självklart hamnar på TV-magasinens omslagssidor. Med några fler tittare som följd. När Alice Bah köps över till fyran (för statsministerlön) blir det helsidesreportage i Svenskan. Och när såpakändisen Anna Järphammar fyller 30 publiceras en stor hyllningsartikel i samma tidning.

TV-journalistiken (i den mån det är journalistik över huvud taget, och inte bara reklam) är personcentrerad och det är lek, spel och underhållning som är på TV. Detta faktum leder bort diskussionen om, och granskningen av, det som jag tycker är det centrala i public service: programmen som förmedlar idéer, kunskap och insikter. De som väcker tankar, som får oss att växa som människor. För, som sagt, utbudet av sådana program är stort. I radion har vi exempelvis Filosofiska rummet, Vetandets värld och Naturmorgon. I SVT har vi Hjärnkontoret, Nova, Vetenskapens värld och Mitt i naturen. Bara för att nämna några.

Nu kan emellertid vi som arbetar med folkbildning i etermedierna trösta oss med en sak. Vi har stöd hos dem som är viktigast för oss: publiken. Vetenskapsradion har alltid hyfsade lyssnarsiffror; kring ett par hundra tusen. Och de hamnar alltid högt upp i uppskattning bland dem som lyssnat. Vetenskapsmagasinet Nova, som jag själv arbetar med sedan några månader, är också betydligt populärare än man kan tro om man bara läser TV-tidningar och recensioner. Beroende på vilken konkurrens vi vid sändningstillfället har i andra kanaler har vi en publik på mellan en halv och en miljon tittare. Men framgång kan ju inte bara mätas i antal tittare. I den undersökning som gjordes nyligen av hur mycket man också uppskattade det man såg hamnade Nova bland de tio bästa programmen av ett stort antal undersökta i SVT och kommersiella kanaler. Vi slog t.ex. de populära SVT-programmen Trafikmagasinet och Livslust.

Det betyder att om man ska ”ge folk vad folk vill ha” så ska man också ge dem folkbildning. Vetenskapsprogrammen finns hittills bara i public service-kanalerna, men snart nog upptäcker de kommersiella kanalerna att det går att få en stor publik även till dessa mer seriösa program. Även om publiken har lite för hög ålder för att TV-bolaget ska veta hur man säljer reklam i de här programmen.

Nej, folkbildning är inte farligt. Det kan faktiskt vara rätt kul.

Anna Schytt är redaktör för Nova i Sveriges Television och var tidigare producent vid Sveriges Radios vetenskapsredaktion. Hon är medlem i föreningen och tidigare även i redaktionen för Folkvett.