En humanist ser sig om

Publicerat i Folkvett nr 3-4/1999.

Mårten Blomkvist. Vad är det vi underlåter att fundera över? Vad går vi miste om? Vad leder det egentligen till att så många av oss idag är så enormt obildade när det kommer till naturvetenskap, och att det på något vis är accepterat att vara det?

Klart tänkande och de där petiga kunskaperna, som inte var så intressanta i skolan, har börjat framstå som allt viktigare, allt mer attraktiva. Frilansjournalisten, filmskribenten och humanisten Mårten Blomkvist har börjat se sig om.

I slutet av femtiotalet-början av sextiotalet gjorde filmregissören Arne Mattson sina Hillmanthrillers. Karl-Arne Holmsten spelade skurkarnas skräck, privatdetektiven kapten Hillman. Annalisa Ericson spelade hans klipska hustru och medhjälpare Kajsa.

I Damen i svart från 1958 gäller det för Kajsa Hillman att av någon anledning nästla sig in hos förmannen för ett sågverk. Hon gör det genom att dyka upp på hans arbetsplats, titta på stockarna som sågas upp, och med ett skälmskt leende säga

– Jaså är det så här det går till. Jag har alltid undrat hur man gör bräder.

Det fungerade. En av de underbara sakerna med Hillmanthrillers, skrivna av Folke Mellvig och Lars Widding, är att alla repliker fungerar, hur konstiga de än är. Människor säger de mest fantastiska saker till varandra utan att någon reagerar.

Så här kunde en blond stockholmsdam dyka upp och säga att en av de frågor hon alltid burit med sig genom livet var den om hur det går till att göra bräder.

Den här repliken fastnade en gång i tiden för att jag tyckte den var ett så hejdlöst exempel på hur man kunde tala i äldre svensk film. En annan replik jag gillade var förresten någon manlig kommissaries ilskna gläfs ”Om ändå fruntimmer kunde låta bli att tänka med hjärtat i en mordutredning!”

Men som åren gått har jag blivit tvungen att erkänna för mig själv att Kajsa Hillmans brädbryderi – eller, för att ge det en mer vetenskaplig klang, det Hillmanska plankproblemet – att Kajsa Hillmans uttalande alltså, fastnat också därför att det hos mig väcker dubbla känslor.

Tanken på en människa som faktiskt går omkring och grubblar över hur det kan vara möjligt att göra bräder är ju absurd. Å andra sidan: varför inte?

Under årens lopp har jag upptäckt att nästan alltid när man får veta hur någonting går till, hur någonting fungerar, så visar det sig vara mer komplicerat och intressant än man kunnat föreställa sig. Om något tycks ointressant är det nästan alltid därför att man vet för lite om det. Det finns en ren njutning i att få veta saker, och jag är säker på att det även i brädtillverkningen ingår mysterier som skulle kunna fängsla vem som helst.

Så man skulle kunna vända på det och säga att det konstiga är att det finns så mycket vi inte undrar över. Och det är väl ungefär vad jag tänkte prata om: hur kommer det sig att det finns så mycket vi inte bryr oss om att undra över?

Jag har alltid varit en skeptiker. Jag har alltid ogillat mystifikationer. Det går igen i min smak också när det gäller fiktion. Jag har svårt för en filmskapare som till exempel David Lynch, känd för bland annat Blue Velvet och tv-serien Twin Peaks. Jag tycker att han bara sysslar med att trava omständligt utformade gåtor på varandra, utan att bry sig om att hitta på lösningar till dem.

Jag vill ha en lösning. Den får vara hur knäpp som helst, men jag vill att den som hittat på ett mysterium också hittat på en lösning som passar till det. Jag skulle aldrig kunna bli Arkix X-fan.

För en sån som jag är det svårt att leva i en tid då det blivit legitimt att även i det som inte ska vara fiktion trava gåtor och mysterier på varandra. För det är en av vår tids paradoxer: samtidigt som vårt samlade vetande aldrig varit så stort, breder skrock och vidskepelse ut sig på ett sätt jag för en tjugo-tjugofem år sedan knappast kunnat föreställa mig. Jag kan fortfarande knappt tro att företeelser som homeopati, aurahealing, feng shui, häxor och horoskop och olika sorts massageterapier blivit så rumsrena som de faktiskt är. Företag anlitar självutnämnda häxor på interna kurser. Människor kan på anställningsintervjuer få finna sig i att bli tillfrågade om vilket stjärntecken de är födda i.

Det är med New Age-rörelsen detta förts in i samhället. På ett lätt rättshaveristiskt sätt kan jag inte upphöra att uppröras över mediers sätt att behandla sådana här fenomen. Det är företeelser som det är legitimt att inte på allvar undra över, att närma sig med förnuftet bortkopplat. Astrologer och sierskor, feng shui-mästare och massage mot autism kan presenteras på helsidor, men det som bedrivs är en sorts icke-journalistik. De mest sensationella påståenden presenteras, fast inte riktigt på allvar.

Om det nu, som påstås i feng shui, om det nu är så att möbleringen av våra hem påverkar en viktig energis flöde, då är ju det sensationellt. Det finns då all anledning att bevaka detta, och ställa alla normala journalistiska frågor: Hur upptäcktes denna energi? Vem upptäckte den? Hur mäter man den?

Det är ju en förstasidesnyhet. Men det är inte på förstasidorna den här sortens teorier slås upp. De hamnar i söndagsbilagor eller något soffprogram på TV. Där finns något slags journalistiskt limbo där ingen riktigt tar ansvar för uppgifterna.

Det här retar mig. Det förstärker bilden av att vi lever i en värld där det finns en massa saker man helt sorglöst kan strunta i att undra över. Det har lett till att jag mer och mer börjat fundera över hur vi tänker, och vad jag själv under åren underlåtit att funder över. Så har jag, en humanist, därtill en rätt klent bildad humanist, kommit lite närmare vetenskapen de senare åren.

Som många med en rätt dimmig bild av naturvetenskap och forskning har jag växt upp med blandade känslor inför de män och kvinnor som ägnar sig åt sånt. De verkar lite maniska med sitt mätande och vägande och plöjande av dammiga luntor. Och kan man vara riktigt säker på vad det egentligen är de kokar ihop i sina elfenbenstorn?

Den amerikanska författaren Kurt Vonnegut har väl formulerat den blandning av vördnad och skräck många känner när de tänker på vetenskapsmän. Vonnegut, mest berömd för Moder Natt och Slakthus 5, växte upp under en tid då stora förhoppningar knöts till vetenskapen, och med en bror som skulle bli vetenskapsman. Så här har Kurt Vonnegut skrivit om sina barnsliga förväntningar:

”Jag trodde att vetenskapsmän skulle ta reda på exakt hur allting fungerade och sedan se till att det fungerade bättre. jag var fullt övertygad om att vid den tid jag fyllde tjugoett skulle någon vetenskapsman, kanske min bror, ha tagit ett färgfoto av Gud fader själv och sålt det till tidskriften Popular Mechanics.

Vad som verkligen hände när jag var tjugoett var att vi släppte vetenskaplig sanning över Hiroshima.”

När jag slår upp det här citatet, i artikelsamlingen Wampeters, Foma & Granfallons, ser jag att jag strukit för det. Jag var verkligen mycket förtjust i Kurt Vonnegut, genom vars böcker denna hatkärlek till vetenskap löper som en röd tråd. Det skulle vara intressant att veta vad Vonnegut idag känner inför den tro på schamaner och Currylinjer som breder ut sig. Jag har inte sett att han skrivit om det – fast i amerikanska Playboy hade han i början av året en rolig och ironisk artikel om millennieskiftet, där han drev med all den uppståndelse som orsakades av ett förstående utbyte av några siffror.

Ja, atombomben var inte någon PR-triumf för vetenskapsmännen. Det hjälpte inte att mänskligheten under andra världskriget även fick stifta bekantskap med en människovänligare upptäckt, penicillinet. Inom filmen kan man tydligt se tendensen. De stora biografierna över vetenskapsmän är nästan alla gjorda före 1950. Då porträtterades Pasteur, Edison, paret Curie. Efter kriget finns det inte längre samma marknad för heroiserande porträtt av forskare. Vi får desto mer exempel på galningar och katastrofala experiment, som i Dr. Strangelove eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben och Flugan. Nåja; om vi nu ska skylla på bomben eller ej: vad leder det egentligen till att så många av oss idag är så enormt obildade när det kommer till naturvetenskap, och att det på något vis är accepterat att vara det? Vad går vi miste om?

I mina ögon har klart tänkande, och de där petiga kunskaperna, som jag inte var så intresserad av när jag gick i skolan, börjat framstå som allt viktigare, allt mer attraktiva.

Så det är därför jag till min egen och förmodligen min gamla mattelärares förvåning plötsligt sitter och läser en amerikansk matematikprofessor som John Allen Paulos.

Paulos slog igenom i slutet av åttiotalet med boken Innumeracy – svenska titeln är Förstå siffror!. Det är en liten bok, sprungen ur Paulos irritation över att matematisk bildning tycks stå utanför det vi kallar allmänbildning. Paulos uttryck ”innumeracy” anspelar på ”illiteracy” – analfabetism. Hans tes var att utbredd oförmåga att förstå siffror och tal är lika förödande för ett samhälle som utbredd analfabetism. Hans Innumeracy är en rätt fantastisk liten bok, där han försöker visa vad den som inte alls sätter sig in i matematik går miste om.

Det intressanta är att hans resonemang inte bara förmedlar fakta. För mig var det också en svindlande känsla att öppna en bok och upptäcka att, ja, det finns faktiskt ett område där du är praktiskt taget analfabet. Du vet vad talen heter, och du kan använda dem, hjälpligt, men du har ingen känsla för dem, och du vet inte allt vad matematiken kan användas till.

Jag ska ta ett exempel, en enda mening som i all sin torrhet för mig ändå var en läsupplevelse. Paulos menar att det är viktigt att man har ett grepp om relationerna mellan tal, och att det kan hjälpa om man skaffar sig exempel på samlingar som innehåller hundratusen, en miljon, en miljard, och så vidare. Och så ger han ett eget förslag:

”Om man till exempel vet att det endast tar omkring elva och ett halvt dygn för en miljon sekunder att ticka förbi, medan det krävs nästan trettiotvå år för att en miljard sekunder ska förflyta, får man en bättre uppfattning om skillnaderna i storhet mellan dessa två ofta använda tal.”

Elva och ett halvt dygn respektive trettiotvå år – det är skillnaden mellan en miljon och en miljard sekunder. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att den var så stor. Jag fick en helt annan syn på relationen mellan en miljon och en miljard.

När man får veta något sådant, så ger det någonting utöver själva den faktakunskap som förmedlas. Man får en förnimmelse av en värld man inte känner till, av en verklighet där det finns en massa kvar för en att upptäcka. Det är en upplevelse inte som inte alls är olik den man söker i till exempel skönlitteratur, eller i filmer.

Paulos visar också att insikter i matematik kan förändra vår bild av världen. Världen är på sätt och vis mindre än vi tror. När vi uppfattar tillfälligheter, sammanträffanden som fantastiska är det nästan alltid därför att vi inte har kläm på hur stor chansen för att de ska inträffa faktiskt är. Det är ju inte lätt att räkna ut. Här är ett känt exempel som Paulos använder:

Eftersom det i ett år kan ingå 366 dagar, vet vi att det i en grupp om minst 367 individer måste finnas två som delar födelsedag. Men om vi nöjer oss med att sätta ihop en grupp där det ska finnas femtio procents chans att två har samma födelsedag – hur många krävs då?

Inte 183 – ungefär hälften av 367 – som man kanske först hugger till med. Faktiskt inte ens i närheten av det: tjugotre.

Rent statistiskt innebär det att varannan gång en sådan liten, slumpvis sammansatt grupp människor samlas, bör två dela födelsedag. Vilket förvånar åtminstone mig att höra.

Så när något verkar fantastiskt, eller otroligt, eller övernaturligt, beror det oftast på att vi inte vet tillräckligt mycket om hur verkligheten fungerar. Paulos böcker – han har skrivit flera stycken – handlar lika mycket om matematik som om psykologi. Hur tänker vi egentligen? Varför tänker vi som vi gör? Hur kommer det sig att världen kan tyckas så konstig ibland?

I sin senaste bok, Once upon a number, tar sig Paulos till och med an Murphys lag. Lagen om alltings naturliga jävlighet, skulle väl vi kalla den, denna lag som ingenjören Ed Murphy formulerat som ”Allt som kan gå fel kommer att gå fel”. Paulos tar upp fallet med de försvinnande strumporna. Alla har vi ett antal udda strumpor i strumplådan. Det går att med matematiska formler räkna ut att om det ska försvinna strumpor, så är det troligast att de kommer att försvinna på jävligast möjliga vis. Det vill säga, blir man av med två så är det inte ett par som försvinner, utan två ur två olika par, så att man står med bara två omaka strumpor kvar.

En Robert Matthews räknade på tio par strumpor, och antog att sex försvann. Skulle de försvinna ur sex olika par, så att man bara hade fyra hela par kvar, eller skulle tre par försvinna, så att man fick ha sju hela par kvar?

Det visade sig att det var över hundra gånger mer sannolikt att man skulle ha maximal otur, att sex udda strumpor skulle försvinna.

Därmed är vi på sätt och vis tillbaka till Kajsa Hillmans bräder igen, tycker jag. Det banala kaoset i min strumplåda visade sig dölja en överraskande matematisk sanning. Strumpor ska försvinna en och en.

Vilket i sin tur leder vidare till en psykologisk reflektion: När vi känner oss utsatta, förföljda av otur så är det vanligaste skälet att vi har en felaktig föreställning om världen, om oddsen emot oss. Det beror också på att vi lever uppe i det blå. Vi har en föreställning om att saker ska fungera bra, att det är normalt.

Så när allt fungerar som väntat omkring oss, noterar vi det inte. Vi håller inte räkning på det. Vi tar det för givet.

Det är vår tendens att inte uppmärksamma, att inte räkna det vi tar för givet som oftast lurar oss när vi råkar ut för något vi finner förbluffande. James Randi är inte vetenskapsman. Han är en före detta kanadensisk trollkarl, som nu i decennier ägnat sig åt att granska alla möjliga påståenden om existensen av övernaturliga krafter, från Uri Gellers skedböjningar till slagrutors påstådda förmåga att hitta vatten. En stiftelse uppbyggd kring Randi utlovar sedan flera år en miljon dollar till den som kan demonstrera ett sådant fenomen. Randi har många års erfarenhet av människors förmåga att lura sig själva, och det är roligt att se hur hans på den erfarenheten byggda salta kommentarer ofta ser ut som drastiska sammanfattningar av Paulos exakta kalkyler.

Randi har till exempel påpekat att om vi tycker att det är kusligt när någon ringer precis då vi tänker på den personen, bör vi kanske tänka på hur många gånger det ringt när vi inte tänkt på någon speciell alls. Det är en sorts basmatematik, som ger en sunt skeptisk inställning till sammanträffandens betydelse.

När man för några år sedan tyckte sig kunna se Jesu ansikte i konturerna på ett berg på månen, och många vill se detta som någon sorts viktigt tecken, var Randis kommentar: Jaha. Och om berget liknat grodan Kermit då?

Ja, konstiga saker kommer alltid att hända. De får alltid uppmärksamhet. Men om jag har någonting att säga om vetenskapen och jag, så är det väl detta: det jag uppskattar mest hos vetenskapen, det är när den får mig att tänka på ett helt annat sätt. När den får mig att notera allt det som jag annars tar för givet.

Mårten Blomkvist är frilansjournalist och regelbunden medarbetare i bland annat Dagens Nyheter. Artikeln sändes i Sveriges Radio P1:s serie ”Vetenskapen och jag” 20 augusti 1999.