Oftedals sökande

Publicerat i Folkvett nr 1/2000.

Ma Oftedal: Till det vilda. Sellin 1999.

Få personer inom den svenska kyrkan har väckt så mycket debatt och så många känslor som Ma Oftedal. När hennes bok DOXA – till hela härligheten kom 1996 fick den som direkt följd att domkapitlet i Stockholm drog in hennes rätt att vara präst. Boken beskrev henne sökande i den nyandlighet som kommit att kallas new age. Ett sökande som tog henne in i områden där kyrkan aldrig verkade.

När Oftedal nu tre år senare kommer med en ny bok är den en fortsättning på DOXA som på samma utlämnande sätt beskriver hennes kamp med kyrkan och sökande efter nya vägar för sin tro. Oftedal beskriver också här sina positiva erfarenheter av new age men också sin egen kraft att ta sig ur en rad personliga kriser. Kraften förmedlas ofta av vänner i new age-facket.

I slutet av boken publicerar Ma Oftedal hela sitt åtta sidor långa försvarstal som hon våren 1998 höll inför Besvärsnämnden i Jönköping när hon framgångsrikt försvarade sin rätt att fortsätta verka som präst. Talet är intressant och visar på hennes starka sociala och etiska patos. Oftedals engagemang är inte att ta fel på och jag kan förstå hur sårad hon måste ha känt sig när Domkapitlet i Stockholm anklagade henne för att ha vilselett unga konfirmander. Dessa unga som hon brinner så för.

Samtidigt förvånas man över mycket. Hennes närmande till nyandligheten sker utan skyddsnät och utan den minsta eftertanke.

När Ma Oftedal kritiserar kyrkan för att inte ta new age-rörelsen på allvar och för att inte hålla sig informerad om denna den största andliga rörelse som gått över Sverige på länge, då är det lätt att ge henne rätt. Bristen på kunskap gör att många präster inte vet vad de talar om när de fördömer nyandligheten och dess förkunnare. Det är Ma Oftedals tes. Men Kyrkan försöker nog trots allt. Jag deltog själv i ett seminarium i Sigtuna i slutet av april 1997 under rubriken ”Ny andlighet – Sökande & identitet”. Seminariet anordnades av Kyrkans utbildningscentrum och syftade till att ge präster och andra verksamma inom kyrkan en inblick i vad new age stod för. Min uppgift var att informera om parallellerna mellan observationer av ”utomjordingar” och visioner av Jesus, Jungfru Maria och liknande uppenbarelser samt de destruktiva sekter som använder UFO-fenomenet i sina egna syften. Det var en givande helg som visade på ett stort och ärligt intresse från Kyrkan att ta dessa frågor på allvar. Men trots engagemanget från kursdeltagarna så verkar mycket av det som avhandlades i Sigtuna ha runnit ut i sanden. New age är för många präster i dag lika förborgat som det var tidigare.

För Ma Oftedal är new age en väckelserörelse, en rörelse som hon menar att kyrkan skulle lära sig av. Av någon anledning verkar hon dock inte inse att new age också i flera fall står för negativa ”energier”, för att använda hennes egna beteckningar, som kunskapsförakt och elitism. Denna mörka sida av en andlighet som i många stycken är rent kommersiell blundar hon för på ett sätt som förvånar en kritisk läsare.

Hon kallar sina försök med kristallpendel för ”experiment med kvantfysik”. Hon beskriver James Redfields bok Den nionde insikten – en fiktion som kommit att bli new age-rörelsens bibel – som en bok som kan ge svar på andliga frågor. Hon utför numerologi på sina vänner för att se vilka personer de ”i själva verket” är. Inget av detta tyder på att hon har satt sig in i de ämnen hon så totalt låter sig uppslukas av. Känsla får alltid gå före kunskap.

Men är allt detta skäl nog för att tvinga Ma Oftedal att sluta som präst? Knappast. Istället säger reaktionen från Stockholms domkapitel mer om prästernas egen rädsla för sådant de inte kan förstå än om Oftedals eventuella övertramp av kyrkans regler.

Och varför ska vi kräva att en präst plötsligt börjar använda sig av en vetenskaplig kritisk analys när all religion trots allt handlar om tro, inte vetande?

Även om boken, på samma sätt som föregångaren DOXA, är naket utlämnande så undrar man vad Ma Oftedal väljer att inte berätta. Trots alla detaljer, trots alla egna problem som rakt på sak redovisas, trots all öppenhjärtighet inför sitt eget sökande i new age-markernas djupaste skrymslen, ja, trots allt detta så undrar man vad som egentligen döljs bakom ridåerna. Ingen människa lämnar ut sig själv helt och hållet. Inte ens Ma Oftedal.

Det är ingen tvekan om att Ma Oftedal är djupt troende och alltid vill andras bästa. Hennes glöd är ofta förtärande för henne själv men också oerhört berikande när den möts av positiv respons från omvärlden. De kriser, både fysiska och psykiska, som hon redogör för i boken skulle knäcka vem som helst. Men vilken tro är det egentligen som bär henne fram genom livet? Tron på Gud, javisst. Men varför denna djupa naivitet inför allt det nyandliga som får åtminstone mig att reagera? Varför detta okritiska förhållningssätt till något som trots allt har förstört tillvaron för så många människor? På dessa frågor ger Ma Oftedal inga svar.

Till det vilda ger en viktig insikt i de mekanismer som driver new age-hjulet. Människors sökande efter en mening med livet är en kraftfull och ofta uppslukande del av den mänskliga naturen. Och detta är inget som enbart drabbar svaga och vilsna individer. New age-rörelsen hämtar sina proselyter inom alla samhällsskikt. Varför skulle just präster i Svenska kyrkan gå fria?

När jag slår ihop boken efter det sista kapitlet så infinner sig tanken: Om en präst i svenska kyrkan måste söka efter kraft och gudskontakt genom att testa en rad new age-alternativ på det sätt som Ma Oftedal har gjort så är det knappast förvånande att vanliga sökare lätt förirrar sig in i samma gångar. För den som hellre vill tro än att veta så erbjuder new age-marknadens gycklare så oändligt många fler möjligheter än Svenska kyrkans stelnade prästerskap.