Att lyssna på sin motståndare

Publicerat i Folkvett nr 2/2000.

”Paranormala fenomen – finns dom?” var rubriken på en artikel i förra numret av Folkvett. Det är en spännande fråga, men vad vore ett gott svar? Författaren i fråga ansåg att en noggrann granskning av den hittills genomförda forskningen bör leda till bedömningen att fenomenen inte finns, åtminstone inte i så måtto att de skulle representera något fysikaliskt nytt. Därför, menade han, bör parapsykologisk forskning radikalt byta inriktning. Enligt Folkvetts mening är detta en berättigad åsikt.

Det är emellertid också möjligt att försvara åsikten att forskning bör fortgå på ungefär samma sätt som tidigare. De flesta i Sverige verksamma parapsykologiska forskare gör så. De erkänner att utbytet hittills varit ganska magert, men anser att det finns flera intressanta resultat som bör följas upp, och att metodutvecklingen ännu inte nått vägs ände.

Däremot finns inga hållbara argument för påståendet att paranormala fenomen redan kan anses bevisade. Det är inte heller hållbart att hävda att paranormala fenomen omöjligen kan existera, och att varje forskningsförsök måste vara bortkastat av det skälet att fenomenen skulle bryta mot naturlagarna. Den sistnämnda åsikten kunde kanske karakteriseras med skällsordet ”vulgärskeptisk”. Det vulgära består i den absoluta säkerhet med vilken det hävdas att paranormala fenomen inte kan finnas. Vulgärskeptiska argument har mycket få anhängare. I vetenskapliga sammanhang – matematiken och logiken undantagna – hävdas ytterst sällan att ett visst faktum föreligger med absolut säkerhet.

Detta känner säkert de parapsykologiska forskarna vid Stockholms universitet till. Ändå har de på en av universitetets webbsidor ställt upp argumenten för och emot parapsykologisk forskning på ett delvis orättvist sätt. Alla där anförda argument för forskning är goda, medan de uppräknade motargumenten håller varierande kvalitet. Vad sägs om: ”Enbart det faktum att parapsykologisk forskning bedrivs riskerar att legitimera verklighetsfrämmande trosföreställningar.” Eller: ”Eftersom människor i allmänhet inte kan skilja mellan vetenskaplig metod och föremålet för vetenskaplig forskning så kan parapsykologisk forskning hota vetenskapens anseende.” Man kan hävda båda dessa argument utan att därför anses diskvalificerad från fortsatt debatt, men enligt Folkvetts mening bör ett avfärdande av parapsykologisk forskning i första hand grunda sig på bedömningen att inga värdefulla resultat därmed skulle gå förlorade. Det ska tilläggas att ett argument som välvilligt kan tolkas på det sättet verkligen nämns på sidan.

Det här då: ”Man ska inte som vetenskapsman (och människa) ha för stora anspråk.” Inte heller detta motargument är speciellt gott, eftersom det inte kan ha allmän räckvidd. Alla människor kanske inte har något att ge i de stora frågorna, men det betyder inte att vi ska avråda alla människor från att ägna sig åt dessa. Inte borde vi väl ha uppmanat Einstein att lägga rum-tid-spekulationerna på hyllan?

Följande är också med: ”Man vet redan med absolut säkerhet att inget enda parapsykologiskt fenomen existerar.” Argumentet är rent vulgärskeptiskt, och vi får hoppas att parapsykologerna inte tror att detta tillhör det bästa som kritikerna kan prestera.

I en seriös debatt bör man bemöta sin motståndares bästa argument, inte argument som man själv fastslagit att motståndaren hyser. Den uppmaningen gäller förstås alla, såväl parapsykologer som kritiker.

Fotnot

Webbsidan som nämns har adressen http://www.psychology.su.se/units/cogn/parapsyk/paraarguments.html