Forskare har egna intressen
Publicerat i Folkvett nr 2/2000.
Min artikel i Folkvett 1/2000 (och i Ordfront Magasin 4/2000) var en satir. Sådana utmärks ofta av att perspektivet vänds upp och ner eller bak och fram. Jag har sålunda inte ”blandat ihop” naturvetenskap och religion utan med avsikt framhävt en likhet mellan dem. De båda kyrkorna avgör själva vilka frågor som får ställas och de ger själva svaret. De ser sej som Ljusets företrädare och har därför ett slags högre rätt till jordklot respektive himmelrike. Människor tyr sig till dem för att få hopp och förklaringar. De är ofta föremål för en blind tilltro och tar sin andliga makt för given.
Dan Larhammar tror att naturvetenskapens ”vägran att tillgripa mystik” utesluter att den behöver avmystifieras. Men mystik är något helt annat än mystifikation. Naturvetenskapen fungerar ofta som en mystifikation. Jag har försökt påminna om att forskning inte är ett högre väsen. Forskare är helt vanliga människor, som får anslag av andra helt vanliga människor, som har sina speciella intressen, lojaliteter och begränsningar för att utföra en viss forskning men inte en annan. Forskare måste leva, så enkelt är det – också.
Det är inte jag som blandar ihop vetenskapens grundprinciper med politiska prioriteringar och praktiska tillämpningar. Själva huvudpoängen i min vetenskapskritik är just att denna sammanblandning ständigt tillåts pågå på det etiska planet. Resurser ställs till förfogande på grund av förhoppningar om utdelning i någon form. Sen blir det forskning, a priori värdeobjektiv och med rätt att söka sanningen intill helvetets portar. Till sist kommer tillämpningarna, där forskarna alltid tvår sina händer. Hur kunskap brukas är inte deras ansvar.
Genom att såväl finansiärer som forskare, politiker och media allt efter behov och läge växlar mellan myterna – den om forskningens nytta, den om forskningens objektivitet och den om forskarens ansvarsfrihet – har vi fått denna oöverskådliga mängd företeelser som de flesta människor idag varken kan förstå, kontrollera eller på sikt leva med.
Visst finns det vetenskaper som verkligen kan gagna demokratin. Men den naturvetenskapliga högstatusforskningen sätter den ofta helt ur spel. Därför var det en överraskande nyhet för mej att Vetenskap & Folkbildning är så starkt engagerat i demokratin. Jag utgår nu ifrån att V&F hädanefter kommer att verka energiskt för en demokratisk kontroll av forskningsresurserna, för större demokratisk insyn i de internationella företagens forskningspolitik, föreslå någon form av ansvarsutkrävande, uppmuntra allmänheten att våga kritisera forskning, samt motarbeta strategin att sätta skräck i lekmännen genom att avvisa all kritik med hånfulla klyschor om okunskap.
Det finns mycket att börja med på den egna tomten. Larhammar viftar t.ex. på känt manér bort såväl Michael Dentons modiga bok som Dean Radins digra lunta av faktaredogörelser för flera decenniers tålamodsprövande forskning.
Som kunskapsteoretikern och kemiprofessorn Michael Polanyi så klart påvisat är en skeptisk grundattityd inte bästa sättet att lära känna verkligheten. Den kan i stället blockera nya insikter lika mycket eller till och med mer än förutfattade meningar.
Vetenskap & Folkbildning vårdar naturvetenskapens falska självbild. I skarp kontrast till talet om förutsättningslöst prövande sanningssträvan framstår vetenskapens historia, där långa rader av geniala forskare har frusits ut, förföljts, mobbats och förlöjligats, ofta under hela sitt liv.
Låt mej bara påminna om här och nu: till helt nyligen avfärdade vetenskapen såväl akupunktur som meditation och hypnos som flummigt kvackande. De är nu vetenskapligt granskade och erkända, om än inte helt förstådda. Hypnosens existens förnekades kategoriskt av vetenskapen i över hundra år trots de mest uppenbara empiriska fakta.
Självklart har jag inte ”kritiserat evolutionen” som Larhammar påstår. Vad skulle det betyda? Kanske menar han att jag har kritiserat evolutionsläran? I så fall, ja, en del av den har jag kritiserat, fast inte i Expressen utan i Dagens Nyheter. Larhammar tycks inte kunna skilja på fördarwinistisk kritik, som kreationism, och postdarwinistisk. Den senare ifrågasätter inte att ett s.k. naturligt urval har ägt rum och styrt vilka mutationer som har överlevt. Den ifrågasätter däremot bl.a. att slumpen räcker som förklaring till vilka mutationer som kommer till stånd.
Mina DN-artiklar i ämnet ter sej idag ganska beskedliga, i ljuset av den enorma utveckling som kaosforskning, mikrobiologi och evolutionsforskning genomgått sen dess. I Scientific American (februari 2000) kan man t.ex. inhämta att Darwins utvecklingsträd skulle behöva konstrueras om från grunden, om det bara funnes en hållbar modell. I en annan artikel i samma nummer, ”What the media don’t tell you about evolution”, konstateras frankt att de vedertagna modellerna för de stora evolutionära sprången inte kan betraktas som vetenskap överhuvudtaget.