Fysiken och det paranormala

Publicerat i Folkvett nr 2/2000.

Gerard ’t Hooft. Om det inte finns några fenomen som trotsar de kända fysiska lagarna, hur ska vi då förklara att många människor tycker sig uppleva sådana fenomen? Gerard ’t Hooft, internationellt erkänd fysiker, ger här sitt personliga svar.

Berättelser om människor som påstår sig ha haft paranormala upplevelser rapporteras så ofta att det verkar vara något utöver slumpen som är i görningen. Många anser att det kan finnas fysiska förklaringar till dessa fenomen. ”Skulle inte varsel kunna förklaras av partiklar som kan färdas bakåt i tiden?” Sådana idéer är inte helt orimliga, även om de bygger på ytliga kunskaper om 1900-talets fysik. Populära presentationer av modern fysik tycks erbjuda två förevändningar för sådana idéer, nämligen fritt spelrum och lösa ändar.

Den första förevändningen gäller beskrivningen av själva den moderna fysiken. Inom kvantmekaniken finns exempelvis Heisenbergs s.k. obestämdhetsrelation. Den innebär att kombinationer av påståenden om naturens minsta byggstenar inte samtidigt kan vara giltiga med godtycklig noggrannhet. Om en partikels position fastställs mycket exakt, så varierar dess rörelsemängd (massa gånger hastighet) oförutsägbart. Man kan alltså tänka sig möjligheten att dessa variationer kunde påverkas paranomalt. Det sägs också att moderna fältteorier tillåter partiklar att ”färdas bakåt i tiden”. En oinsatt person kan omöjligen förstå vad detta betyder, utan kan bara gissa att förutsägelser om framtiden därmed är möjliga. Kort sagt, modern fysik tycks erbjuda fritt spelrum för det paranormala.

Som teoretisk fysiker måste jag å det bestämdaste försäkra att detta spelrum är en chimär. Det är absolut omöjligt att förklara paranormala fenomen på detta sätt.

Kvantmekanik består av två delar: matematik och slumpmässighet. Matematiken beskriver ett systems utveckling och andra egenskaper med hjälp av en så kallad vågfunktion. Den gör så med verkligt otrolig precision. Uträkningarna bestämmer sannolikhetsfördelningarna för experimentets resultat. Kvantteorin är framgångsrik eftersom naturen följer sannolikhetsfördelningarna med häpnadsväckande noggrannhet. Det är i alla fall vad vi observerar. Om något paranormalt fenomen kunde påverka sannolikhetsdistributionerna skulle det utgöra en observerbar avvikelse från de teoretiska förutsägelserna. Vi skulle få skriva om vågfunktionernas matematiska ekvationer. Men de i så fall nödvändiga ändringarna utesluts av orsaksprincipen, som är en mycket pålitlig stöttepelare åt hela den teoretiska fysiken.

Detsamma gäller elementarpartiklarnas fältteori. Att partiklar skulle kunna färdas bakåt i tiden är en illusion. Materiens faktiska byggstenar kallas ”partiklar” och ”anti-partiklar”. Bådadera rör sig på vanligt sätt ”framåt” i tiden. När man räknar på komplicerade processer kan det ibland hända att en partikel och anti-partikel uppkommer eller försvinner tillsammans. Vi talar om ”skapelse” och ”förgörelse”. Ett diagram över en skapelseprocess ser skenbart ut som en partikel som ”kommer tillbaka från framtiden” och sedan omedelbart vänder, men egentligen är det bara antipartikeln som åker in i framtiden. Det utgör inget brott mot orsaksprincipen. Tvärtom orsaksprincipen föreskriver att antipartiklarna måste existera.

Den andra förevändningen för förklaringar av paranormala fenomen är den moderna fysikens lösa ändar, de olösta problemen. Återigen tjänar populariseringar av fysiken som inspirationskälla. Det är okänt hur gravitationen ska förenas med kvantmekaniken. ”Är det inte frågan om krökt rymd och tid och maskhål? Håller inte den notoriskt krångliga kvantmekaniken på att trassla till saker och ting? Och största delen av universums massa tycks ytterst vag eller rent av saknad! Är det inte uppenbart att fysiska förklaringar för paranormala fenomen bara väntar på att upptäckas?”

Jag tycker inte riktigt att det är en svaghet hos modern vetenskap att vi visar våra problem så detaljerat. Det är ingen hemlighet att arbetet inte är klart ännu. Det är förståeligt att amatörfysikern ser en utmaning här. Tyvärr är detta dock ett område där ickeexperter inte kan lämna påtagliga bidrag. Vår nuvarande kunskap är otillräcklig under sådana extrema omständigheter att inga experiment för närvarande kan frambringa dem. De förekommer bara i tankeexperiment, där vi kan ha extremt starka fält, eller där partiklar kan komma mycket nära varandra med absurt höga rörelseenergier. Sådana omständigheter, där fysikens lagar fortfarande är dåligt förstådda, uppkommer helt enkelt inte i mänsklig hjärnvävnad, så den moderna vetenskapens svaghet kan inte ens tjäna som början på en förevändning för paranormala effekter.

Andra avvikelser från Standardmodellen förknippas med extremt svaga interaktionsfenomen, faktiskt så svaga att ingen partikeldetektor hittills funnit dem. Sådana kan interaktionerna vara med universums mystiska mörka materia. Men där alla detektorer misslyckas finns inte mycket hopp att vår hjärna skulle lyckas, ännu mindre att använda dessa interaktioner för något slags informationsutbyte.

Den moderna biologin sätter ytterligare gränser för möjligheterna att fysiskt förklara det paranormala. Alla organismer, både växter och djur, uppvisar olika förmågor som utnyttjar alla naturliga fenomen som är tillräckligt pålitliga. Dessa förmågor förs vidare med generna från en generation till nästa, och finslipas gradvis genom anpassning och genom lärdomar ur misstag. Detta är oundvikligt, eftersom exempelvis optikens och akustikens lagar innehåller olika slags begränsningar. Så något slags tillämpning är nödvändig, över generationsgränserna eller under en enskild individs levnad – eller både och. Men vi ser aldrig levande djur använda något slags paranormala krafter, vi finner inte olika organismer som utvecklat dessa förmågor olika mycket. Det är svårt att förstå hur fulländad hantering av sådana svårfångade ”övernaturliga fenomen” någonsin kunde uppkomma. Ett medium ”vet” att hon eller han ”ser” något, men varifrån kommer kunskapen? Vad dessa människor hävdar går inte ihop med vad vi vet om organismers inlärning.

Likväl finns många människor som har haft en eller flera paranormala upplevelser. Jag räknar upp de vanligaste typerna.

• Varsel, antingen som medveten känsla eller i form av en dröm. Detta tycks innebära ett brott mot kausaliteten.
• Klärvoajans, att kunna se händelser som ligger långt bort i tid eller rum. Detta kräver en okänd form av informationsöverföring.
• Nära döden- och ut ur kroppen-upplevelser. Dessa fenomen tycks kräva existensen av en immateriell själ, skild från kroppen men ändå kapabel att uppfatta, tänka och vara medveten. Det här är snarast en medicinsk fråga, men den tycks också fordra ny fysik.
• Att se utomjordingar eller deras farkoster. Problemet är inte så mycket existensen av utomjordiska civilisationer som den inbegripna rymdfärden. Ur en fysisk synvinkel skulle nästan alla kända konserveringslagar – som energins bevarande – tänjas allvarligt. Avstånden är helt enkelt för stora.
• Kommunikation med livlös materia, växter, djur och utomjordingar. Detta kräver oacceptabelt ”mänskliga” egenskaper hos dessa väsen, för att inte nämna tydliga brott mot fysikens lagar.

Om en fysiker ombeds ge en godtagbar förklaring till de nämnda fenomenen, kommer hon eller han att undersöka alternativen och fastna för den troligaste. Vilka är alternativen? Jag räknar upp dem efter stigande sannolikhet.

1. Hittills okända fysiska fenomen som innebär paranormal överföring av information.

Som jag redan nämnt vet vi inte allt om fysik eller universum. Standardmodellen för elementarpartiklar uppvisar dock endast informationsbärare som redan används. Av dem är det elektromagnetiska spektrumet mest passande i praktiken, och de övriga helt oanvändbara för magiska syften. Observera att ljud, lukt och syn alla baseras på kemiska och mekaniska egenskaper hos materien, och dessa är huvudsakligen resultat enbart av elektromagnetiska interaktioner. Vanlig vävnad kan inte detektera neutrinos, och gravitationsvågor är för svaga. Avvikelserna från Standardmodellen är så svaga att de ännu inte detekterats.

För att fånga svaga signaler behöver man mycket stora detektorer (rader av stora teleskop, behållare med tusentals ton extremt rent vatten eller gallium), för i fysiken finns en enkel regel: större detektorer är känsligare än små. Amatörer glömmer ofta denna regel. En mycket kall detektor (nära absoluta nollpunkten) är också till stor hjälp. Människans hjärna är varken stor eller kall. Nerverna i människohjärnan (liksom i djurhjärnor) fungerar riktigt bra, men pålitligheten i närvaro av olika störningar, som värmebrus, har ett oundvikligt pris, nämligen okänslighet för svaga signaler.

Det finns andra skäl till att en fysisk förklaring är ogörlig. Signalerna som vi talar om bryter mot orsaksprincipen, de skickas över enorma avstånd och har märkliga källor (människor i nödläge). Dessutom måste de på något sätt kodas och avkodas, och denna process måste fungera felfritt. I varje radio eller TV, eller annan vanlig detektor (inklusive nervsystemet för människans vanliga sinnen), finns enorma mängder utrustning för att sköta detta. Det här alternativet – något slags oupptäckt partikelfysik, kvantmekanik eller relativitetsteori – är absurt för de flesta fysiker.

2. Alla fenomen är rena sammanträffanden.

Sammanträffanden händer, och om man osystematiserat samlar tillräckligt många av dem kan man få en förvrängd bild av verkligheten. Inom vetenskapen möter man ofta osannolika enstaka observationer. En forskare kan emellertid alltid göra noggrannare experiment eller observera under längre tid. Då får man bättre statistik, och det visar sig nästan alltid att det första ”märkliga” fenomenet var ett onormalt sammanträffande. Många ”skeptiker” tycker om att gripa detta strå, men enligt mig verkar det för lätt. Det finns för många av dessa fenomen.

3. De som påstår sig ha paranormala förmågor är lögnare och charlataner.

Extrema skeptiker gillar den här förklaringen, och många fenomen kan tillhöra denna grupp. Sädesgraffitin (även känd som sädescirklar) är ett belysande exempel. Men åter tror jag att det är för enkelt att hålla sig endast till denna förklaring. Många paranormala påståenden görs av ärliga människor.

4. Vi har att göra med ett subtilt psykologiskt fenomen orsakat av önsketänkande.

Folk vill ofta ha det omöjliga, såsom kontakt med kära som dött. Eller också vill de desperat att en högre (övernaturlig eller utomjordisk) makt ska rätta till diverse orättvisor eller ge vägledning. Det krävs en liten oskyldig lögn, som de snabbt släpper igenom och därefter glömmer bort. Människans önsketänkande rättar till bristerna i det verkliga livet utan att hon blir medveten om vad som händer. Någonstans djupt inne i medvetandet kämpar rättvisekänslan mot sanningen, men striden är kort och rättvisan vinner med stor marginal. Självrespekten raderar sedan minnet av sanningen.

Jag är naturligtvis fysiker och inte psykolog. Min tolkning av vad som försiggår i medvetandet hos den som påstår sig ha paranormala upplevelser har troligen svagheter, men den är menad som en allmän idé, och som ett steg på vägen mot det sista alternativet.

5. Hjärnan kan spela människan ett spratt.

Denna syn grundas i min övertygelse att hjärnan i huvudsak är ett slags dator. Vad händer i en dator när nya uppgifter lagras? Uppgifterna får en tidsstämpel. En smart programmerare kan enkelt ändra en tidsstämpel. Jämfört med händelser som registreras senare kan sådana tidigarelagda uppgifter verka som ”paranormala signaler”. Datorns ”minne” kan med andra ord manipuleras. Samma sak kan hända med människor. Man kan uppleva något chockerande och sedan minnas med ”absolut säkerhet” att man drömde om händelsen veckan före. Hur kan man vara så säker? Hur ska man veta att hjärnan inte tidigaredaterat minnet? Ibland kan hjärnan ha ett intresse i att göra sådana fel. Detta är kärnan i den föregående förklaringen. Vårt minne är långt ifrån ofelbart, och jag tror att en viktig grupp paranormala ”händelser” är resultatet av att hjärnan tidigaredaterar minnen eller till och med skapar minnen som inte har någon relation med verkligheten. Individen har ingen möjlighet att skilja de sanna minnena från de falska.

Låt oss än en gång undersöka vad som sägs om paranormala händelser. Vilka är skillnaderna och likheterna?

• Påståendena förutsätter många radikalt olika signaltyper. En signal sänds tillbaka i tiden, en annan skickas av ett UFO, en tredje från en död person (eller från dennes immateriella själ), en fjärde från ett objekt som hålls i handen, och så vidare. För att det första av våra fem alternativ ska hålla, krävs lika många olika fysikaliska teorier.
• Påståendena är vanligen förknippade med starka känslor. Medier konsulteras ofta av människor i djup kris som inte har någon annanstans att ta vägen. Detta pekar mot förklaring fyra och fem. Starka känslor kan förblinda människor inför en besvärlig verklighet, och mediet erbjuder ett slags rättvisa. Eller vår hjärna gör något bekvämt, stänger ute verkligheten och ersätter den med bättre tankar. Evolutionsbiologer och psykologer har inga problem att förklara hur och varför våra hjärnor gör sådana ”växelfel”.

Vetenskapsmän anklagas ofta för att inte vara tillräckligt öppna för paranormala fenomen. ”I egenskap av vetenskapsmän” borde de vara öppna för dem, sägs det. Men det vore inte speciellt vidsynt att inte försöka att logiskt passa ihop de rapporterade fenomenen med den etablerade väven av naturlagsbundna fysiska fenomen. Fysikens, biologins och psykologins lagar pekar alla mot den troligaste förklaringen av alla: Paranormala fenomen finns i betraktarens öga. De inträffar mellan människans öron, inte utanför dem.

Artikeln har tidigare publicerats i Skeptical Inquirer March/April 2000 och återges med tillstånd. Översättning: Jesper Jerkert.