Nära döden-upplevelser som folktro

Publicerat i Folkvett nr 2/2000.

Tina Hamrin. Nära döden-upplevelser uppvisar likheter med folktro, menar Tina Hamrin som tar utgångspunkt i en egen upplevelse.

Finns det ett annat sätt att vara, än som skeptiker?¹ Nej, inte för mig. Fantasifulla berättelse av författare som C. S. Lewis, J. R. R. Tolkien, E. Nesbit och G. MacDonald är underbara. De inbjuder intellektet till lek och förtrollar positivisten. Metafysik har i dessa sagor sitt eget värde. Den fantasifulla beskrivningen har sin plats och den sakliga redogörelsen har sin. Såväl det empiriskt bevisade tillståndet som den verklighetsfrämmande spekulationen är nödvändiga element i en forskares liv. Men det gäller att hålla reda på begreppen. Michael Dummett skriver i sin Metafysik och mening: ”Filosofin kan inte ta oss längre än till att göra det möjligt för oss att ha en klar uppfattning om de begrepp med vilkas hjälp vi tänker på världen…” (Dummett 1995: 16). Den som sammanblandar Tolkiens Middle-Earth med faktiska förhållanden i ett laboratorium må ha framgång inom det område vi otydligt benämner new age, men som forskare lär vederbörande inte hyllas.

Beskrivningen nedan, av aktören i dramat, bygger på minnen, men också på nedtecknade rapporter från ögonvittnen, journaler från inkopplade läkare och berättelser av dem som på något sätt var inblandade (vilket också är minnesbaserat).

Den 27 juni 1991. Min make (död 28/9-94 på grund av Estoniakatastrofen) var i Nicaragua, ute i djungeln bland revolutionärer och bråkmakare. Han skulle undersöka en gruva, som bergsingenjör och gruvexpert. Min syster var på väg upp till toppen av Mont Blanc, tillsammans med femton norrmän. Hon är civilekonom och alpinist. Jag skulle gå ett kvarter med familjens två taxar. Det var sommar och längtan efter jordgubbar vaknade. Jag gick till turisthamnen bredvid Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm. Där inhandlades två liter jordgubbar. Till historien hör att spårvagnen åter börjat trafikera Djurgården den 4 juni 1991. Buss 47 hade fått en annan färdsträcka. I stället för att svänga utanför konsthallen åkte den nu rakt fram, och såsom fortfarande är fallet, möts bussarna nära varandra. Detta för att spårvagnstrafiken skall fungera. Den buss som kom inifrån stadens centrum framfördes av en chaufför som ännu inte var van vid den nya trafiksituationen. Vad som egentligen hände vet alla och ingen, för åsikterna skiljer sig åt. När jag befann mig en bit ut på övergångsstället dundrade i alla fall bussen rakt in i mig. Fyra revben krossades mot en lykta, jag for upp och slog sönder vindrutan med mitt huvud och flög sedan sju meter i luften för att landa med huvudet före delvis på refugens kant, delvis på gatan. Ingenting av detta finns åtkomligt i mitt minne. Antagligen slogs jag medvetslös när huvudet träffade vindrutan. Allting som hände en stund innan olyckan är också försvunnet. Jag landade på den högra tinningen och axeln. Skallbasen sprack, tinningen sprack, och skallen sprack uppe på huvudet. Jag fick hjärnblödning. Det högra örat förstördes och jag är fortfarande helt döv på den högra sidan, axeln krossades, liksom nyckelbenet. Skrapskador med mera. När jag landade chockades två vittnen på konsthallens trappa av att min hjärnsubstans sprutade åt alla håll. Det var emellertid mina jordgubbar som mosades och skvätte!

Ambulansen var snabbt på platsen, mina två taxar hade, tack och lov, klarat sig eftersom de gick bakom mig. Jag var inte vaken, och kunde därför inte ta hand om hundarna. Det gjorde dock polisen.

När jag något senare låg medvetslös på akutmottagningen befann sig en gammal dam i sängen bredvid min. Jag var inte vaken och såg henne inte, men upplevde mig själv som svävande ovanför min egen och hennes sängar. Jag tyckte mig se oss båda ligga därnere, under mig. Vi var i Japan, för jag hörde japanska i bakgrunden. Det japanska språket som trängde fram måste ha aktiverats i min hjärna. Jag hade nämligen suttit med hörlurar hela dagen och lyssnat på en japansk språkkurs. Om och om igen hade linguaphonekursen penetrerat mig. Nu fanns Japan i environgerna, och mitt i centrum låg jag och den gamla damen. Jag såg henne tydligt som gammal och dam, men ansiktsdragen var oklara, jag fick därför för mig att hon vara japanska.

De språk som fanns lagrade i mitt huvud tog skada av hjärnblödningen. När jag vaknade några dagar senare var jag afatiker. Det svenska språket kom tillbaka så småningom, men engelska, tyska och italienska tog tid på sig för att återvända. Dessa språk kom sedan åter i den ordning jag hade lärt in dem. Jag har fortfarande vissa problem med stavning. Till skillnad från en dyslektiker ser jag emellertid direkt det fel jag skrivit. Men det tänkta ordet hamnar inte alltid på papperet. Tänker jag ”och” så kanske jag skriver ”om” istället, ”som” blir ”så” och andra småord skrivs fel på liknande sätt.

När det gäller min så kallade nära döden-upplevelse, har jag efteråt fått veta att damen i grannsängen talade till mig när jag var medvetslös, hon berättade om sig själv, att hon var väldigt gammal och sjuk, och hon berättade också att jag var medvetslös men inte död

Auditiv påverkan kan influera hjärnans elektriska rytm. Nervrespons på ljud kan åstadkomma hallucinationer. Otaliga experiment har visat detta, men på grund av de ”flummiga” tendenser som grasserar i samhället, tolkar många icke-skeptiker min upplevelse som bevis på någonting övernaturligt. Det finns en prokrustessäng, en form i vilken dessa människor vill tvinga in mig. Denna form, skapad av förhärskande new age-klimat, för tankarna till folklore och folktro. Skepticism existerar inte.

Religionshistorikern Olav Hammer beskriver några av de inslag som är typiska för nära döden-upplevelser i sin På spaning efter helheten. New Age – en ny folktro? (1997: 229-231):

Ett av de områden som tas till hjälp för att försöka styrka att den nyandliga världsbilden stämmer, är de fenomen som inträffar i människors medvetande vid dödens gränsland. I den typiska beskrivningen av en nära döden-upplevelse ingår för det första en känsla av djup frid. Man upplever hur ens medvetande lämnar kroppen, man kanske ser den döende kroppen ligga i sjukhussängen eller på båren. Sedan ser den döende en tunnel med ett starkt ljussken, som ibland omsluter en välkomnande gestalt. Ens liv kan passera revy, man får ett nytt helhetsperspektiv på svåra episoder i livet. Personer som haft sådana upplevelser berättar också om att de förstått att de befunnit sig i dödens gränsland, lämnat sin egen kropp under en kort stund, men sedan – ofta motvilligt – vänt tillbaka till kroppen för att fortsätta att leva. Upplevelserna delas inte av alla som befunnit sig på dödens gräns, men påfallande många har haft dem. Tydligen är upplevelserna ganska lika varandra oavsett personernas sociala bakgrund, ålder eller utbildning. Berättelserna är spännande och inte minst förtröstansfulla i försöket att förstå döden. Många människor som har haft nära döden-upplevelser anser också att de har genomgått en stor personlig förändring till följd av den. Det ligger nära till hands att tolka dessa upplevelser som att den döende inte bara ser en tunnel, ljus, gestalter, utan också att det faktiskt finns en tunnel, ljus och gestalter. Flera invändningar har rests mot den nyandligt färgade tolkningen av upplevelsen. Man har pekat på att upplevelserna stämmer så väl med vissa specifika religiösa föreställningar att det trots allt är kulturella förväntningar som ligger bakom upplevelsen. Tror man att en lysande gestalt kommer att möta en i andra änden av tunneln, så är det just detta man kommer att uppleva.En annan invändning är att hjärnan i livets slutskede översvämmas av kroppsegna psykoaktiva ämnen, endorfiner, som skapar ett hallucinatoriskt tillstånd. En neurokirurg, Wilder Penfield, lär till och med ha kunnat skapa mycket likartade upplevelser genom att elektriskt stimulera vissa delar av hjärnan.Man kan också peka på kända psykologiska mekanismer som gör att man snabbt och effektivt omtolkar diffusa händelser så att de i efterhand verkar bilda ett tydligt och begripligt mönster. Det kortare eller längre tidsglappet mellan själva upplevelsen och återberättandet av den skulle räcka för att förvandla till exempel suddiga färger och former till en sammanhängande berättelse.Sist men inte minst rör det sig alltid om nära döden-upplevelser, inte om dödsupplevelser. Ingen har någonsin vaknat upp efter att ha varit död i medicinsk mening, det vill säga från ett tillstånd då hjärnan har slutat fungera. Hjärndöden är ett sluttillstånd om vilket det naturligt nog inte finns några vittnesbörd. Om man sätter likhetstecken mellan nära döden-upplevelserna och det som faktiskt händer vid döden, så gör man det av personlig övertygelse.Nyandligt präglade skribenter är givetvis medvetna om sådana krasst kulturella, medicinska eller psykologiska förklaringar av nära döden-upplevelserna. För att kunna försvara tanken att upplevelsen legitimerar tron, har i sin tur argument för den nyandliga tolkningen formulerats. Att liknande upplevelser berättas av barn som varit döende tolkas som ett motargument mot att det skulle röra sig om kulturella förväntningar som uppfylls. Man kan också visa att folk från olika kulturer visserligen har olika detaljer i sina berättelser, men att det finns en gemensam kärna.Oavsett vilken tolkning man väljer att tro på fortsätter nära döden-upplevelser att både fascinera och trösta. Det starka suget hos allmänheten efter hoppingivande beskrivningar av fenomenet visas inte minst av de stora upplagesiffrorna för böcker som Raymond Moodys I dödens gränsland och Melvin Morses Närmare ljuset. Flera av dessa böcker har tagit sig upp på bästsäljarlistorna. Författarna till sådana böcker är ibland försiktigare i sina tolkningar än vad hoppfulla läsare verkar läsa in i dem. Som Melvin Morse skriver i sin bok Förvandlad av ljuset: ”Nära döden-upplevelser och våra reaktioner inför dem har mycket mer att berätta för oss om vår kulturs förhållande till döden än om huruvida det finns ett liv efter döden eller ej.”

Nära döden-upplevelser och allt som hänger samman därmed är, enligt min uppfattning, ren folktro. Exempelvis är något som brukar kallas OBE (out-of-the-body experience) ett mycket vanligt fenomen i det tillstånd som benämns hypnagogiskt, mellan sömn och vakenhet. Känslan av att vara utanför sin kropp och se sig utifrån förkommer såväl i det hypnagogiska stadiet som under medvetslöshet. Den troende tolkar upplevelserna i enlighet med sin fasta tro, antingen på ljusa tunnlar med ett paradis runt hörnet, eller på en gudom, eller en frisjäl som kan sväva ovanför kroppen.

Folktro

Ordet folktro i svenska språket är av ungt datum och kan beläggas först från 1800-talets början. Det hör alltså ihop med romantikens intresse för det folkliga och ursprungliga element i ett folks kultur, däribland gamla folkliga sedvänjor och föreställningar. Med folk avses gemene man. Till folktrons väsen hör, att den inte utgör en särskilt avgränsad företeelse inom allmogekulturen. Den präglar tvärtom hela tillvaron (jfr Edsman 1973: 158-168).

Den yttre ramen har växlat under årens lopp men den ständiga sysselsättningen med frågor som berör livets primärbehov och dödsångest kan ses som en i högsta grad levande primitivitet. De spekulationer kring nära döden-upplevelser som blivit en del av förhärskande folktro är framspunna i media. Folktron har i många stycken framgått ur ett slags diktning, och gränsen mellan fantasiassociation och diktning är flytande. Hjältediktningen i forna tider har mycket gemensamt med Moodys I dödens gränsland och Morses Förvandlad av ljuset.

Nära döden-upplevelser definieras som ”den varierande uppsättning märkliga förnimmelser och intensiva positiva känslor som rapporterats av personer som varit nära att dö (Wulff 1993: 372). Raymond Prince visar i sin ”Shamans and Endorphins: Hypotheses for a Synthesis” (1982) att organismen själv kan åstadkomma önskade endorfiner. Prince använder begreppet the omnipotence maneuver för situationer då en person mitt under fruktan svänger över till ett tillstånd av glädjerus, och det upplevs som orsakat av övernaturligt ingripande. Enligt David Wulff kan det i nära döden-upplevelser på motsvarande sätt ”finnas en kvarlevande övertygelse om osårbarhet och känsla av att ha utvalts av Gud eller ödet för vissa favörer” (Wulff 1993: 128).

Hinsidesfärder som skildrar vad som händer med människan efter döden och lär henne hur hon skall leva för att undgå straff och olyckor efter döden, eller för att komma in i det eviga paradiset, var tidigare mycket vanliga. Det handlade ofta om en hjälte som företagit resan och mirakulöst återvänt och berättat om sin resa. I ”äldre litterära belägg är det frågan om en färd in corpore till fots eller med skepp. I den senare medeltida diktningen finner vi istället visioner av dödsriket. Det är ett själens besök på andra platser… Denna mer sofistikerade ’andliga’ hinsidesfärd var just kärnan i den medeltida visionslitteraturen och den som gav människor vetskap och som låg till grund för teologernas resonemang” (Rooth 1983: 106).

Den som haft en nära döden-upplevelse är hjälte i de mindre skeptiska individernas skara. Självsynen stärks. Omnipotence maneuver är ”ett slags psykologisk analogi till homeostatiska fysiologiska mekanismer som fungerar inte så mycket i livsuppehållande syfte som för att behålla känslan av välbefinnande” (Wulff 1993: 128).

I sagans värld existerar inte döden, och i vår värld önskar många att det finns en fortsättning på det som är. Ljuset och tunneln i nära döden-upplevelser mynnar ut i en annan värld, men den nästan döde väljer att backa och komma tillbaka till livet på jorden. En annan gång, när det är dags att krypa in i tunneln, är allt frid och fröjd. Efter nära döden-upplevelsen finns ju i minnet av fenomenet belägg för evigt liv. En daglig kamp med ett nytt liv på aftonen är det alla hoppas på. I keltiska sagor påträffas ofta en synnerligen karakteristisk episod byggd på ett hithörande motiv. En hjälte träffar en eller flera kämpar som varje morgon måste dra ut i strid. På kvällen har de gjort ned sina fiender till sista man, men nästa morgon har de åter kommit till liv och striden måste börja på nytt. Detta har pågått så i långa tider. Hjälten ber att ensam få gå ut i kämparnas ställe och dödar alla fiender, men han stannar kvar på stridsplatsen. Han är nära att övermannas av sömn, men lyckas hålla sig vaken. Han får då se en kvinna komma med en smörjkruka för att med dess innehåll väcka de fallna till liv. Hjälten slår ifrån henne krukan och lyckas slutligen döda även henne. Därmed har han gjort slut på den ständiga striden. Denna typiska keltiska episod förkommer i en mängd skiftande men tydligt besläktade former hos såväl gaeler som kymrer, och lånades under vikingatiden av oss i Norden. Den arbetades in i sagan om Hjadningavig. Även föreställningen om livet i Valhall såsom en daglig kamp med nytt liv på kvällen har hämtats från den keltiska idén om den eviga striden (jfr Olsen 1925 och von Sydow 1941).

Där, i folklorens/folktrons spännande värld, befinner sig också den som tror sig ha nära döden-upplevelser av övernaturligt slag.

Tina Hamrin är fil. dr i religionshistoria och när nu ett brinnande intresse för Arthur-legender.

Noter

Skepsis, grek. prövning, eftertanke, till skeptesthai se sig om; överväga, sidoform av skopein speja; betrakta; undersöka, enligt Prismas främmande ord, 1984: 462.

Litteraturförteckning

Edsman, Carl-Martin, Folktro, i Folkdikt och folktro, red. Anna Birgitta Rooth, Gleerups, Lund, 1973.
Dummett, Michael, Metafysik och mening, Thales, Stockholm, 1995.
Hammer, Olav, På spaning efter helheten. New age – en ny folktro? Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1997.
Moody, Raymond, I dödens gränsland, Natur och Kultur, Stockholm, 1996.
Morse, Melvin, Förvandlad av ljuset, Månpocket, Stockholm, 1996.
Olsen, Magnus, Hjadningekampen og Hallfreds Arvedrapa over Olav Tryggvason, Gyldendals, Oslo, 1925.
Prince, Raymond, ”Shamans and Endorphins: Hypotheses for a Synthesis”. Ethos, 10: 409-423.
Prismas främmande ord. Prisma, Stockholm, 1984.
Rooth, Anna Birgitta, Från lögnsaga till paradis, Almqvist & Wiksell International, Stockholm, 1983.
Sydow, Carl Wilhelm, von, Våra Folksagor. Vad de berätta om forntida tro och sed, Natur och Kultur, Stockholm, 1941.
Wulff, David M., Religionspsykologi 1, Studentlitteratur, Lund, 1993.