Bok med angeläget budskap

Publicerat i Folkvett nr 3-4/2000.

Högskolans lågvattenmärken. Sven Ove Hansson och Per Sandin (red.). Natur & Kultur, 2000.

Har universiteten möjlighet att inom den fria forskningens och yttrandefrihetens villkor utöva en egen kvalitetskontroll som kan förebygga och uppdaga pseudovetenskap? Med den omfattning produktionen av forskningsresultat har idag, är det sannolikt ofrånkomligt att högskolan kommer att avkasta ett och annat fall av pseudovetenskapligt resultat. Frågan är, hur fungerar högskolans kvalitetskontroll? När den inte fungerat, vad var det som gick snett och hur kan vi förbättra situationen? Detta är de frågor Sven Ove Hansson och Per Sandin ställer i sin antologi över ämnet Högskolans lågvattenmärken. Boken omfattar ett antal forskares granskning av fall där högskolans resurser tagits i anspråk för en verksamhet, som ger en illusion av vetenskap men är pseudovetenskap.

Pseudovetenskap – vad innebär detta begrepp? I forskningsprocessen finns inbyggt moment av omvärdering på vägen till sanningens gränsområden. Metodologiska genombrott och tillgång till ny kunskap leder ofta till att forskaren måste gå tillbaka några steg i sin teori, – ompröva, ställa frågor på nytt, följa ett annat tankespår. Observationerna är i och för sig utförda och data bearbetade på ett riktigt sätt men nya fakta kan komma att leda till andra logiska tankebanor. Omvärdering är i sig inte grund för att klassa en vetenskap som pseudovetenskap. Om man däremot åsidosätter att på ett adekvat sätt använda vedertagen vetenskaplig metodik finns det uppenbart risk för falska resultat. Det är då vi talar om pseudovetenskap. Pseudovetenskap kan få förödande praktiska konsekvenser för samhället. Falsk vetenskap kan fördröja utvecklingen av riktig kunskap. Dessutom kan den leda till ett allmänt minskat förtroende för högskolan om den förs ut till det övriga samhället under förespegling av att kunskapen är grundad på vetenskapligt accepterad metodik, analys och att den genomgått kritisk granskning. Härigenom minskar högskolans förmåga bilda front mot myter och osanningar vilket kan växla in samhällsutvecklingen på fel spår. Det är detta boken handlar om. Men boken belyser också ett antal fall där jag menar att pseudovetenskap glidit över i bristande etik. När forskare medvetna om bristerna i sina rön ändå för ut dem som vetenskap, är det inte längre enbart en fråga om pseudovetenskap utan brist på moral och forskningsetik. Det finns en gråzon mellan falsk vetenskap och bristande etik. Vi skall återkomma till detta längre fram.

Sven Ove Hansson inleder med att strukturera undersökningarnas motiv. På ett klarsynt sätt belyser han avvägningen mellan idé och kritik, – den ovillkorligt nödvändiga kritiska dialogen för att upprätthålla kvalitetskravet, som skall pågå inom forskaren själv och mellan honom och omvärlden. Forskningsprocessen innebär att ta fram kunskap och att låta metodologisk tillförlitlighet och observationsbaserade antaganden/hypoteser bemötas i debatt och kritik. Hansson pekar ut faran av högskolans lågvattenmärken. Motiven för att framhärda i ett logiskt kedjebrott är inte vetenskapliga. De måste sökas i andra drivkrafter. Pseudovetenskapen rider på forskningens frihet och rätten att yttra sig fritt. Ingen förnekar företrädarna denna rätt. Högskolan skall emellertid inte betjäna pseudovetenskaplig verksamhet och härigenom ge den legitimitet. När högskolan brister härvidlag når den ett lågvattenmärke. Boken är en redovisning för ett antal fall där så har skett. Det rör sig om ett fåtal fall och inom ganska speciella områden. Det utesluter inte att företeelsen är mer omfattande och har en spridning även till andra ämnesområden än de som här har granskats. Hansson pekar på hur lätt en bristande vaksamhet gentemot pseudovetenskap inom högskolan kan ge legitimitet till företeelser som kreationism, diverse sekter och rasistiska ideologier: ”Det vore oklokt att ta lätt på frågor om vilka ståndpunkter och idéer som högskolan ger legitimitet åt”.

Per Sandin (fil.kand, språkkonsult, KTH) har gjort en litteratursökning inom området pseudovetenskap och finner att fenomenet är spritt över ett ganska vitt fält. I vissa fall har ett pseudovetenskapligt förhållningssätt belastat samhällsutvecklingen, t.ex. kreationism, som på osaklig grund inom vissa områden i Amerika genererat lagstiftning mot att lära ut vetenskapliga fakta om evolutionen. Sandin konstaterar att pseudovetenskap förefaller vara ovanligt inom den akademiska världen men att detta i och för sig kan bero på att fenomenet inte givits uppmärksamhet.

Slagruteforskning är ett kärt ämne som ägnas drygt 50 av bokens 300 sidor. Forskningen kring om man med slagruta kan påvisa förekomst av vatten kan delas upp i frågan om slagruteri fungerar och hur slagruteri fungerar. Vid ett första påseende borde hur vara avhängigt av om – men detta beror på frågeställningen. Slagrutan i sig behöver inte primärt vara medlet att finna vatten, utan förmedla ett uttryck (beteende) för en perceptiv process baserad på att personer med erfarenhet av vissa tecken i naturen, som indikerar förekomst av vatten, kan få slagrutekonstruktionen att ge ett utslag som skiljer sig från slumpen. Johan Cantwell (doktorand i teoretisk filosofi) och Henrik Lagerlund (fil. dr, forskare i filosofi) ger en välavvägd analys av de metodologiska problemen i sammanhanget och utreder mot denna bakgrund det för boken väsentliga temat, nämligen om högskolan sanktionerat pseudovetenskap inom området. Analysen påvisar också svårigheterna för universitetet att stå fritt från en verksamhet den inte erkänner genom att forskare genom sin knytning till universitetet, oavsett om de ”privatiserar” sin verksamhet, ändå ger den en legitimitet som faller tillbaka på universitetet.

Ett viktigt fundament inom den svenska högskolan är doktorsavhandlingarna. Avhandlingarnas kvalité är inte bara av betydelse för det de bidrar till vetenskapliga rön utan, och kanske framför allt, den utbildande och fostrande verkan avhandlingsarbetet har för den framtida yrkesmässigt arbetande forskaren. Hampus Rabow (doktorand i vetenskapsteori) tar upp frågor kring avhandlingars kvalité med utgångspunkt från kvalitetskontroll. Avhandlingar har tidigare varit handledaren och forskarstuderandes ensak intill avhandlingen skall försvaras. Numera har man inom vissa fakulteter vid vissa lärosäten infört att arbetet mer löpande genomgår en kollegial granskning. Behovet av sådan kontinuerlig granskning belyses med två exempel. Problemet tas upp också i Tor Sandqvists (doktorand i teoretisk filosofi) artikel. Den handlar om en uppsats inom området astrologi. Man kan naturligtvis fråga sig om astrologi överhuvudtaget har en plats vid högskolan. Det gör artikelförfattaren och belyser dessutom svårigheterna med att kritiskt granska en uppsats inom området. Det är ett omfattande arbete han lagt ner för att från olika håll genomlysa problemet. Jag förstår honom när han säger ”Att bekämpa pseudovetenskap är inget nöje”. Man håller gärna med Sandqvist om att det ofta kan vara en otacksam uppgift att vara kritiker. Likafullt är det en nödvändig del av forskarens uppgifter. Vi har där också ett kvalitativt ansvar som Sandqvist påpekar. ”Om vi brister i saklighet och underlag för vår kritik förlorar vi vår trovärdighet och den kollegiala granskningen når sitt lågvattenmärke”, och Sandqvist fortsätter: ”Den viktigaste regeln i dessa sammanhang är att aldrig förfalla till motståndarsidans intellektuella nivå; ty gör man det reser man glashus i de egna stenarnas skottlinje…”.

I Satu Heikkinens (fo.ass., beteendevetare) granskning av telepatiexperiment som utförts vid Stockholms universitet får man en intressant insyn i de psykologiska faktorer som kan drabba forskaren. Negativa resultat, i detta fall resultat som inte ger belägg för arbetshypotesen utan stödjer en 0-hypotes, dvs. resultatet är en produkt av slumpen, är inte befrämjande för ens anseende, forskningsanslag etc. Vi närmar oss här forskningsetik som en ingrediens i lågvattennivån. Forskarens förväntan och önskan om viktiga resultat kan driva till en hantering, kanske bitvis omedveten, som strider mot det etiskt acceptabla.

Uppsatser och avhandlingar som inte fyller kravet på vetenskaplighet inom ämnesområden som måste anses svåra att samla empiriska data från kräver speciell vaksamhet avseende forskningsmetodik. Per Sandin har granskat avhandlingen ”Gengångarföreställningar i svensk folktro ur genereanalytisk synpunkt” och gör en del anmärkningar av metodkaraktär. Nu är det egentligen inte det som är det allvarliga i sammanhanget utan hur avhandlingsförfattarinnan går utöver vad hennes data tillåter när hon serverar resultaten i populärvetenskaplig form. Som forskare med titel doktor ger man sina uttalanden en vetenskapliga legitimitet. En riktig rysare i detta sammanhang är Erik Olssons beskrivning av läkaren Bengt Sterns och fil. dr J.A. Tellefsens populärvetenskapliga framträdanden i Kursverksamhetens regi. Det handlar här ytterst om tankeutflykter inom parapsykologi och spekulationer om psykosomatik (”helhetsmedicin”). Åter igen, – vi kan lämna kritiken av det vetenskapliga innehållet i dessa åskådningar. Problemet är inte om, utan på vilket sätt en universitetsanknuten organisation för folkbildning som Kursverksamheten skall engagera sig i vetenskaps-kritiska rörelser. Såsom Olsson påpekar rör det sig här om forskare som hävdar alternativa terapeutiska möjligheter, vilka inte prövats på ett vedertaget och systematiskt sätt.

Frågan är, som Sven Ove Hansson avslutningsvis ställer den – vad gick snett? Orsakssambanden som lyfts fram är inte helt oväntade. Bristande handledning, dåligt utvecklade samarbetsrutiner mellan olika vetenskapsområden, så lågt ställda krav på examensuppsatser att resultatet blir undermåligt, frångående av vetenskapliga principer när resultaten skall meddelas populärvetenskapligt. Bakom den pseudovetenskapliga drivkraften finns bl.a., menar Hansson, att forskaren låter sig påverkas av en specifik förväntan i sin tolkning av resultaten. Följer man inte konsekvent i sin experimentella utformning en strategi som ger möjlighet att avslöja slumpeffekter, och finns bristande källkritik – ja då kan man inte förvänta sig annat än pseudovetenskap.

Till slut då – vad bör göras? I ett gemensamt slutkapitel tar författarna upp betydelsen av handledning och kollegial kritik. Det helt avgörande för att säkra kvalitén inom högskolan är att doktorander får en riktig handledning och utbildning i förening med att krav ställs på deras arbete. Det rör sig om att införa en forskningspolitik som inte i första hand premierar genomströmning utan mer ser till kvalité vilket innebär adekvat tid och resurser för individen att utvecklas och mogna till forskare. Man bör kräva att den som avlägger doktorsexamen prövas i avseende förmåga till kritiskt och logiskt tänkande, socialt lagarbete, språklig förmåga, retorik, kunskaper utanför det specifika avhandlingsområdet som bidrar till vidsyn och associationsförmåga för att nämna några färdigheter. På den tiden doktorsexamina betygsattes kunde dessa färdigheter prövas och dokumenteras. Nuvarande examens-form (godkänt/icke godkänt) lämnar utrymme för att dessa kvalitéer förbises, i varje fall inte kommer till uttryck annat än inom en betygsnämnd. Författarna föreslår inrättandet av ett nationellt kvalitetsråd. Personligen är jag tveksam till detta. Det borde räcka att som obligatorium införa granskning av avhandlingsarbeten vid en relativt tidig tidpunkt i arbetet. I de nämnder som har den uppgiften skall finnas representant som hämtas utanför den egna fakulteten.

Boken har ett utomordentligt angeläget budskap. Det är inte en bok man ströläser. Bitvis blir utredningen ganska omständlig. Kanske krävs detta för att ge rättvisa åt den vars arbete tagits som exempel på att högskolans kvalitetskontroll inte fungerat. Exemplen som tas upp kan tyckas ovidkommande och futila. Frågan inställer sig, är detta ”olycksfall i arbetet” inom relativt exklusiva områden? Oavsett om det nu vore så, – pseudovetenskap kan bli en infiltrerande och snabbt växande malignitet med risk för metastasering till olika områden. Vetenskapshistorien bär svåra ärr efter rasläror och kreationism. Boken pekar också på ett mer generellt problem. Nämligen faran av att kvalitén hos vår forskarutbildning offras på genomströmningens och pseudoeffektivitetens altare.

Bengt Meyerson,
professor i medicinsk beteendevetenskap, Uppsala universitet