Nya ordfloder från Lagerroth

Publicerat i Folkvett nr 1/2001.

Nya tankar, nya världar av Erland Lagerroth, Bokförlaget Korpen, Göteborg 1999.

Lagerroth fick priset som Årets förvillare 1998 av föreningen Vetenskap och Folkbildning för sina ytligt mystifierande skriverier om vetenskapen. Som ledamot av styrelsen för föreningen hade jag då anledning att läsa en hel del av honom för att vara delaktig i beslutet på ett meningsfullt sätt. Bland annat läste jag då mycket i Lagerroths bok Världen och vetandet sjunger på nytt. Den kvalificerade definitivt författaren för förvillarpriset.

Nu har jag också läst uppföljaren Nya tankar, nya världar. Boken har stora likheter med föregångaren. Lagerroth är mycket beläst inom en litteratur som är delvis populärvetenskaplig och ekologisk, delvis metafysisk, filosofisk och mystisk. Några av Lagerroths husgudar är respektabla forskare som Prigogine och Kauffman, andra åter är mera i guru- och profetbranschen. Som alltid finns det en del som kvalar in i båda divisioner som t.ex. David Bohm. Lagerroth gör ingen ansträngning att skilja agnarna från vetet. Tvärtom anser han att han på basis av detta läsande kan konstatera att det finns två sorters vetenskap: Dels ”den analytiska reduktionismens vetenskap för säkerhet och makt”, dels ”helhets-, process-, och systemtänkandets vetenskap för förståelse och insikt”.

Mot den senare typen av vetenskap anser Lagerroth att det svenska vetenskapliga etablissemanget uppfört förskansningar, för att bevaka och dölja. Han känner därför att han måste slå ett slag för den. Jag känner inte alls igen det svenska, eller internationella, vetenskapliga etablissemanget i denna beskrivning. Inte heller tror jag att många skulle hålla med om att det på detta sätt finns två sidor som står emot varandra. Den så kallade kaosvetenskap som Lagerroth framhåller som ett av sina föredömen har i själva verket flera föregångsmän inom svensk forskning och dessutom har den helt och hållet sina rötter i den analytiska reduktionism som tydligen är så förkastlig. Över huvud taget är det vetenskapshistoriska perspektivet förvrängt för att passa Lagerroths teser. Relativitetsteori, i den mån den alls nämns, ses som tillhörande det gamla och onda. Kvantmekaniken diskuteras i samband med hinduisk mysticism och sägs ge upphov till kvantjaget. Lagerroths vetenskapliga revolution är en annan, av andra vetenskapshistoriker och filosofer ännu inte upptäckt.

I grunden vill Lagerroth finna ”ett alternativ till den vetenskap, som gjort människan hemlös i ett mekaniskt, opersonligt universum, styrt av obönhörliga lagar”. Delar av boken handlar därför om biologi och ekologi. Den moderna biologiska forskningen i Sverige har dock den allvarliga bristen att den ”förlorat perspektivet på självkatalytiska system som funktionella helheter”. Jag tror att man kan sammanfatta Lagerroths inställning till vetenskapen så att han vill att världen (universum) skall ha vissa egenskaper (”Gud behövs inte. Världen är själv gudomlig.”) och han prisar därför skribenter och teorier som hävdar att dessa finns. Grundidén, att man skall bearbeta empiriska observationer med förnuftet för att ta reda på hur världen egentligen ser ut, ger han inte mycket för. Om förnuft, rationalitet, säger Lagerroth: ”Den prisade ’rationaliteten’ framstår som en attack, ett pilskott, en våldtäkt på naturens rytm och existensform.”

Med denna grundinställning är det inte konstigt att boken blivit som den blivit. Väldigt mycket är helt enkelt fel. Det är väldigt sällan Lagerroth förklarar eller utreder något; de flesta ståndpunkter antingen prisas eller avfärdas med svepande och svassiga litterära formuleringar. Till exempel är, enligt Lagerroth ”den klassiska fysikens förnekande av tidens existens ett slag i luften”, eller människan ”genom evolutionen helt enkelt inte utformad till att hålla sig med objektiv kunskap”. För alla detaljer hänvisas till litteraturen. Även personer som kanske skulle hålla med Lagerroth om ett och annat skulle säkert finna boken mycket jobbig. För oss som tror på förnuft och reduktionism är den naturligtvis ett rent lidande att läsa; dock ibland skrattretande.

Recensionen har tidigare publicerats i tidskriften Medikament.