Pseudovetenskap vid svenska högskolor

Publicerat i Folkvett nr 1/2001.

Sven Ove Hansson & Per Sandin. Forskningsprojektet ”Högskolan vid vetenskapens gränsmarker” har nyligen avslutats. Denna artikel ger en översikt av vad man funnit.

Att kvaliteten varierar på både forskning och undervisning inom universitetsväsendet är föga förvånande. Liksom i annan verksamhet är kvalitetskontrollen viktig, och en viktig del av denna är att undersöka de fall där man helt har misslyckats med att upprätthålla kvaliteten. I ett nyligen avslutat forskningsprojekt har vi undersökt hur det gått till när forskare och lärare vid svenska högskolor och universitet har ägnar sig åt raka motsatsen till sin uppgift, nämligen åt att bedriva pseudovetenskap i stället för vetenskap. Undersökningens huvudresultat är ett antal fallstudier som finns redovisade i boken Högskolans lågvattenmärken (Natur och Kultur, 2000). Utöver oss själva har John Cantwell, Satu Heikkinen, Henrik Lagerlund, Erik J Olsson, Hampus Rabow och Tor Sandqvist bidragit till boken.

Här ska vi ge en översikt över de olika former av pseudovetenskap som vi funnit exempel på i vår undersökning. Det visar sig bli en tämligen omfattande provkarta på bristfälligheter i forskning och undervisning. Flertalet av de exempel som redovisas här diskuteras mera grundligt i boken.

Kreationism

Den s.k. kreationismen hävdar att den biologiska evolutionen inte har ägt rum, utan att arterna är skapade var och en för sig, och att ingen art har uppkommit ur en annan art. Kreationister hävdar också ofta att den bibliska syndafloden är en historisk tilldragelse, att människor och dinosaurier levde sida vid sida före syndafloden samt att jorden är cirka 10000 år gammal.

Kreationismen är en mycket stark rörelse i USA, där den på sina håll har lyckats förhindra att evolutionen lärs ut i skolorna. Det finns en mycket rikhaltig kreationistisk litteratur som bygger på systematiskt uppbyggda vantolkningar av bl.a. geologisk, geofysisk och biologisk information. Till stor del härstammar denna litteratur från religionsanknytna högskolor och institut i USA, där kreationism ofta är ett av huvudämnena. Förmodligen är kreationismen också i Sverige en av de bäst organiserade pseudovetenskapliga riktningarna.

Kreationismen har i betydande utsträckning lyckats engagera universitetsanställda forskare för sin sak. Detta märker man om man läser igenom årgångarna av tidskriften Genesis (tidigare: Skapelsetro) som är den svenska kreationismens huvudorgan. En adjungerad professor vid Fysikum i Uppsala har länge varit en av tidskriftens flitigaste skribenter. En annan fysiker, anställd vid Lunds universitet, har ingått i redaktionen. Han har också medverkat med en artikel i tidskriften där han hävdar att det finns starka vetenskapliga belägg för att jorden endast är cirka 10000 år gammal. En tidigare forskarstuderande vid KTH i Stockholm har medverkat i Genesis, och dessutom givit ut en bok där han med de gängse kreationistiska argumenten tillbakavisar den biologiska evolutionen. En biokemist vid Lunds universitet har också medverkat i Genesis, liksom en doktorand i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. En forskarstuderande i genetik vid Lunds universitet har varit suppleant i styrelsen för Föreningen för Biblisk skapelsetro.¹

Kreationistisk argumentering har också i ett fall kunna föras fram med stöd från ett forskningsråd. Det humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet gav ekonomiskt stöd till utgivningen av en bok om evolution som kom ut 1992, och som är skriven av en sociolog. Boken kritiserar evolutionsteorin som en ”materialistisk princip”. Till stor del är den ett referat av tidigare evolutionskritik, och bl.a. framförs okritiskt den kreationistiska ståndpunkten att evolutionen inte kan ha ägt rum eftersom det inte finns några övergångsformer mellan arter i det bevarade fossilmaterialet. Överhuvudtaget bygger bokens huvudresonemang på argument som av biologer av facket beskrivs som rena vantolkningar och missförstånd. Det förefaller inte troligt att boken hade fått tryckbidrag om den hade genomgått en kompetent naturvetenskaplig fackgranskning.²

Rasism

Umeå universitet fick en mycket ovälkommen publicitet i december 1997, då det avslöjades att doktoranden Karolina Matti på eget bevåg hade inbjudit en nazist som föreläsare för att redovisa den nazistiska ideologin. Såväl universitetsledningen som ledningen för den sociologiska institutionen som Matti tillhörde reagerade starkt mot händelsen, och Matti avstängdes från sina arbetsuppgifter. I den efterföljande debatten hävdade emellertid några skribenter att det utifrån liberala yttrandefrihetsprinciper var riktigt av henne att bjuda in nazisten att föreläsa vid universitetet. Diskussionen kom nästan undantagslöst att handla om den politiska yttrandefrihetens gränser. Universiteten har som bekant till uppgift att bedriva forskning och undervisning på vetenskaplig grund, inte att tjänstgöra som fora för alla ståndpunkter som enligt den politiska yttrandefriheten ostraffat kan få yttras i samhället.

Enligt rapporterna från nazistföreläsningen hade föreläsaren två huvudbudskap: Dels att förintelsen, det nazistiska folkmordet under andra världskriget, inte skulle ha ägt rum. Dels att mänskligheten är indelad i raser, av vilka den ”vita” måste försvara sig mot de övriga. Det rörde sig alltså om ett rent pseudovetenskapligt budskap.³

En något likartad debatt uppstod under 1997 då en biträdande professor vid Lunds universitet uppträdde vid ett möte anordnat av en invandrarfientlig organisation och kritiserade vad hon kallade ”massinvandringen” till Sverige. Hon framförde bl.a. historievetenskapligt ogrundade påståenden om att multietnicitet alltid inneburit svåra samhällsproblem.⁴

Thomas Jonter, som är lärare på historiska institutionen vid Uppsala universitet, har i en tidskriftsartikel berättat om ett annat försök att föra in nazistisk pseudovetenskap vid universitetet – ett försök som dessbättre misslyckades. Det handlar om en studentuppsats på historieämnets andra termin i Uppsala. I sin uppsats ifrågasatte den manlige studenten att den nazistiska judeutrotningen under andra världskriget hade ägt rum. Uppsatsförfattaren hade enligt Jonter ”i stort sett brutit mot alla grundläggande kriterier för vad som bör passera som historia vid ett universitet”, och uppsatsen blev därför underkänd. I sin artikel reflekterade Jonter över vad som kunde ha hänt om han hade låtit uppsatsen passera. Följden av ett godkännande kunde ha blivit allvarlig, menar han, eftersom uppsatsen mycket väl kan ha ingått i en genomtänkt strategi för att göra nazismen akademiskt respektabel:

”Killen hade helt enkelt följt ett mönster som vi i Sverige inte varit vana vid men som däremot på sina håll förekommit på kontinenten. Nynazister och extremhögern – de mer intellektuellt lagda av dem – har i bland annat Frankrike och Tyskland följt en ny strategi för att flytta fram sina politiska positioner. Genom att först vinna vetenskaplig legitimitet genom olika universitet och institut, kan man gå ut i massmedia och i andra sammanhang och påstå att detta och detta är bevisat.”⁵

Mental träning

Ett av de mera grundligt studerade fallen av undervisning vid vetenskapens gränsmarker gäller en verksamhet med mental träning vid högskolan i Örebro. Kursen, som byggde vidare på idrottspsykologisk verksamhet, syftade bl.a. till att utveckla kursdeltagarnas motivation och ledaregenskaper. Verksamheten, som startade höstterminen 1987, gav upphov till en kontrovers vid högskolan. Institutionen för psykologi och pedagogik tog från början avstånd från kursen, som man ansåg sakna tillräcklig vetenskaplig grund. Trots institutionens avrådan godkändes kursplanen av högskolestyrelsen. Kontroverserna om kursen fortsatte, och ledde till att en utvärderingsgrupp tillsattes. Man anlitade vetenskapsteoretikern Aant Elzinga för att bedöma kursens vetenskaplighet. Elzinga fann bl.a. att kursen inte uppfyllde grundläggande krav om att uppmuntra de studerande till kritiskt tänkande. Han konkluderade att kursen ”bygger i ytterst liten utsträckning på vetenskaplig grund. Samtidigt finns åtskilligt i läromaterialet som är pseudovetenskapligt eller genomsyrat av ett etos som har sina rötter i vad som i grunden är anti-vetenskapliga strömningar.” Som ett resultat av utvärderingen skildes denna kursverksamhet från högskolan.⁶

Ledarskaps- och personlighetsutveckling är ett lukrativt område där pseudovetenskapliga läror av olika slag verkar att florera tämligen fritt. Hur de svenska högskolorna hanterar detta svåra område vore värt en egen studie. Vi kan dock konstatera att en svensk häxa ger kurser på Handelshögskolan i Stockholm under rubriken ”Mind Expansion”, och uppger sig även vara anlitad av andra universitet.⁷

Astrologi

År 1982 lade två studenter i Lund fram en uppsats för psykologexamen, som byggde på ett experiment som de hade utfört. Undersökningen gick till så att den ena författaren utförde Rorschach-test (”bläckplumpstest”) på en grupp försökspersoner, medan den andra författaren ställde horoskop på samma personer. Därefter skulle författarna oberoende av varandra para ihop sina respektive personbeskrivningar. De båda lyckades para ihop exakt samma beskrivningar, och de hade rätt i sju av tio möjliga fall. I uppsatsen hävdades det att denna undersökning gav stöd åt astrologins giltighet. Examensarbetet väckte en viss uppmärksamhet även utanför universitetet. Det framhölls i den allmänna debatten som stöd för astrologin, och båda författarna har sedermera framträtt som astrologiska företagskonsulter.

Det faktum att uppsatsen godkändes gav alltså akademisk legitimitet åt astrologin. Denna legitimitet hade dock ingen vetenskaplig grund. Problemet var att författarna vid hopparningen av horoskop med Rorschachdiagnoser hade tillgång till information som, medvetet eller omedvetet, kan ha väglett dem. Därför går det inte att dra några slutsatser ur undersökningen.⁸

Kvacksalveri

Under 1980-talet bedrev Kursverksamheten vid Stockholms universitet (sedermera Folkuniversitetet) vid sidan av forskningsinformation även omfattande spridning av pseudovetenskap, däribland åtskilliga kurser i astrologi. Det mest slående exemplet var dock Bengt Sterns kurser om hälsa och sjukdom. Bengt Stern tar i väsentliga avseenden avstånd från den vetenskapligt grundade medicinen, och hävdar i stället att psykiska faktorer, särskilt ”förnekade känslor” spelar en huvudroll i uppkomsten av flertalet sjukdomar.⁹

Det är troligt att ”mörkertalet”, dvs. fall av pseudovetenskap med högskoleanknytning som vi inte känner till, är särskilt stort inom hälsoområdet. Detta område vore värt en egen undersökning, mot bakgrund av de allvarliga konsekvenser som felaktiga hälosoråd kan få för den enskilde. Ett allvarligt exempel på hur en akademisk examen används för att legitimera hälsofarliga hälsoråd analyseras av Dan Larhammar i en annan artikel i detta nummer av Folkvett.

Slagrutor

Slagrutan är sedan länge mycket använd i Sverige, framför allt för att leta efter vatten. I andra länder, t.ex. Frankrike, används pendlar för samma slags ändamål. Trots att slagrutan och pendeln har en väl belagd vetenskaplig förklaring, känd sedan undersökningar på 1830-talet av kemisten Michel Eugène Chevreul, är denna förklaring förvånandsvärt litet känd.

Slagrutan och pendeln ger utslag för förväntningarna hos den som håller i ”instrumentet”, ett utslag som fungerar på grund av små omedvetna muskelrörelser (den ideomotoriska effekten). Effekten kan konstateras med ett enkelt experiment: Häng upp t.ex. en ring i ett snöre, håll snöret i handen och försök att visualisera att pendeln rör sig medsols, att den rör sig motsols, att den svänger fram och tillbaka, etc. Trots att man inte medvetet rör handen, brukar pendeln efter en stund (hav tålamod!) börja röra sig på det sätt som man föreställer sig. Om den som håller i en pendel eller slagruta har korrekta förväntningar – t.ex. anar var vatten finns på grund av ledtrådar som geologiska formationer, växtlighet osv. – ”fungerar” slagrutan, men inte på grund av några mystiska eller okända krafter.¹⁰

Förvånansvärt många svenska högskoleforskare har hållit på med slagruta utan att känna till, eller vilja kännas vid, att fenomenet sedan länge har en uttömmande förklaring. Det mest kända exemplet gäller Enheten för paleogeofysik och geodynamik vid Stockholms universitet och dess chef Nils-Axel Mörner. År 1995 gav enheten en kurs i rutgängeri i Sommaruniversitetets regi. Att döma av kurskompendiet och Mörners uttalanden har slagrutans välkända vetenskapliga förklaring inte berörts under kursen, utan i stället har det handlat om allehanda mystifieringar. Kursen uppmärksammades i pressen. Ett antal forskare ställde sig tveksamma till kursens innehåll och kontaktade universitetets matematisk-naturvetenskapliga fakultet, som då uppmanade enheten att upphöra med kurserna. Mörner fortsatte emellertid att hålla kurserna, enligt egen utsago i privat regi. Han uppmanades då av universitetets rektor att sluta även med dessa kurser, med hänvisning till att verksamheten kan skada förtroendet för universitetet, något som högskolelagen förbjuder.

Stockholms universitet tillsatte också en grupp externa bedömare som skulle bedöma om kurserna vilade på vetenskaplig grund. Mörner ombads presentera dokumentation, vilket han gjorde i form av ett symposium och en skrift. Granskningskommitténs slutsats blev att kurserna inte vilade på vetenskaplig grund. Några månader senare utmanade den amerikanske trollkarlen och skeptikern James Randi Mörner. Mörner skulle få omkring en miljon dollar om han i kontrollerade försök kunde visa att slagrutan fungerar på det sätt som han säger. Mörner vägrade dock, med hänvisning till att Randi är en skojare.¹¹

Slagrutan har som redan nämnts figurerat på flera andra håll i högskoleväsendet. En forskare vid Luleå tekniska universitet hävdar att slagruteeffekten alstras av piezo-elektriska effekter i rutgängarens benstomme, men har inte lagt från någon vetenskaplig bevisning för detta. Ett annat fall gäller en rapport från Naturgeografiska institutionen i Lund. Den uppmärksammades bland annat i pressen, och rapportens författare uppges ha sagt: ”Slagrutan fungerar! Mina bevis är vattentäta!” Försöken som redovisas i rapporten gick till så att ett antal personer fick försöka lokalisera underjordiska vattendrag med hjälp av slagruta. Försöken är dock oklart redovisade och verkar vara så slarvigt genomförda att inga slutsatser kan dras ifrån dem.¹²

Den här refererade slagruteverksamheten har bedrivits av naturvetare som inte verkar ha velat beakta psykologiska förklaringar av fenomenet (till exempel förväntanseffekter). Det verkar brista i intresset, kanske rentav respekten, för psykologin som vetenskap.

Linjer i landskapet

En stor del av slagruteverksamheten har handlat om linjer i landskapet som man säger sig kunna finna med hjälp av slagrutor. Detta är den s.k. jordstrålningen, som dock inte har kunnat påvisas på annat sätt än med slagrutor. Det saknas belägg för att jordstrålningen är något annat än en ren förväntanseffekt – de som tror att den finns hittar den med hjälp av slagrutan, som ju ger utslag just för deras förväntningar.

Icke desto mindre har det statliga Byggforskningsrådet (BFR) givit 60 000 kronor i bidrag till ett forskningsprojekt om ”jordstrålning”. Rapporten Kan hälsan påverkas av naturens fält? fick mycket uppmärksamhet, och författaren, arkitekten Dick Sjöberg, framträdde flitigt i media. Den viktigaste tesen var att människors hälsa påverkas av ”geofysiska växelfält” – jordstrålning. Jordstrålningen ska förekomma i rutnät, Curry- och Hartmann-nät, uppkallade efter två tyska läkare som ”upptäckte” fälten.¹³

Slagrutan användes också som forskningsredskap i en godkänd C/D-uppsats i arkeologi vid Uppsala universitet. Med slagrutan i hand gav sig författaren ut och letade fornlinjer, ”störningar i det currynät som normalt finns överallt i landskapet.”¹⁴ Vidare har en lärare vid marinens officershögskola i Karlskrona har använt kadetter vid skolan som försökspersoner vid ett experiment med s.k. Curry-linjer.¹⁵

Arkeologerna och statistiken

Teorier om linjer i landskapet har också lagts fram i två arkeologiska doktorsavhandlingar vid Stockholms respektive Uppsala universitet.

Leif Sahlqvist lade först fram en licentiatsavhandling vid Lunds universitet. Denna avhandling är granskad i Högskolans lågvattenmärken.¹⁶ Han har nyligen kommit ut med en doktorsavhandling vid Uppsala universitet, som bygger vidare på licentiatsavhandlingen. Sahlqvist hävdar att forntidens människor ägnade sig åt ett avancerat rituellt lantmäteri. Resonemanget går kortfattat ut på att tidiga medeltidskyrkor byggdes på forntida kultplatser. Dessa kultplatser var i sin tur utplacerade på noggrant uppmätta avstånd från en central hög. Genom att på kartan dra linjer mellan kyrkor som ligger runt en central hög, kan man visa att vissa geometriska mönster uppkommer med större frekvens än vad man kunde förvänta sig om fördelningen enbart hade varit slumpmässig. (Nu är kyrkorna naturligtvis inte helt slumpmässigt utplacerade. Placeringen avgörs delvis av närhet till andra kyrkor, terrängens lämplighet och så vidare.) Författarens stöd för teserna är dock svagt. Framför allt brister de statistiska resonemangen. Uppsala universitet skriver ändå i sitt pressmeddelande om doktorsavhandlingen: ”Leif Sahlqvist har i en fallstudie granskat bronsålderns Östergötland, ca 1700-500 f Kr. Där framträder ett välstrukturerat, hierarkiskt och rituellt avancerat samhälle av ett slag som hittills varit okänt, ett rituellt landskap med gravhögar, anlagda i just väderstreckskors.”¹⁷

Liknande idéer förekommer i en doktorsavhandling år 1989 från Stockholms universitet, Megalitgravarna i Sverige av Lars Blomqvist. Författaren hävdar att gånggrifter i Falbygden medvetet placerats ut i speciella mönster. Tyvärr brister även här den statistiska analysen, och författaren har inte påvisat att mönstren i fråga inte är en effekt av slumpen.¹⁸

Ytterligare ett snarlikt fall inom arkeologin är den arkeoastronomiska verksamhet i Uppsala som grundligt analyserades i en artikel i förra numret av Folkvett.¹⁹

Scientologi och TM

Scientologin är med rätta en av de mest ökända sekterna i Sverige liksom i andra länder, främst på grund av dess hårdhänta metoder mot oliktänkande och dess hänsynslösa sätt att utvinna pengar från anhängarna. En av scientologernas många dyra kurser är en s.k. ”reningsgenomgång” som påstås ta bort gifter ur kroppen och dessutom göra kroppen motståndskraftig mot radioaktivitet. År 1986 skrev en scientolog i en tidningsartikel om ”reningsgenomgången, som har blivit granskad och godkänd av Svenska vetenskapsakademien”. I ett flygblad som scientologerna delade ut i Stockholm 1987, åberopades också att metodens effekt bevisats i tidskriften Ambio som – vilket nogsamt påpekades i flygbladet – ges ut av Kungliga Vetenskapsakademien.

Bakgrunden till dessa påståenden är att Ambio har publicerat en artikel där det hävdas att förbluffande effekter har uppnåtts med ”den avgiftningsbehandling som utvecklats av Hubbard för att eliminera främmande ämnen som inlagrats i fettvävnad”. Det framgår inte av artikeln att denne Hubbard är identisk med scientologins grundare, och inte heller att behandlingen i fråga är en av de dyra kurser som scientologin säljer. Läsaren får inte heller veta om redaktionen har utsatt materialet för någon särskild granskning mot bakgrund av dess ursprung i en sekt där bedrägeri är vanligt förekommande.²⁰

Transcendental Meditation (TM) är en riktning med (förmodligen rättvist) bättre rykte än scientologin. Den är mest känd för meditationsövningar, som många människor har lärt sig och som en del verkar ha nytta av för att kunna slappna av. Inom TM förekommer emellertid också många andra inslag, t.ex. kurser där man ska lära sig att sväva fritt i luften i strid med tyngdlagen (levitation). En disputerad lärare i sociologi vid Högskolan i Växjö har givit ut en bok om TM. Han nöjer sig inte med att hävda att TM har positiva effekter på den enskilde utövaren, utan hävdar dessutom att den s.k. Maharishi-effekten är vetenskapligt bevisad. Denna består i ”att en övergång till ett mer fredligt och harmoniskt samhälle skulle inträffa när omkring en procent av befolkningen praktiserar TM-tekniken”, på grund av att en procent TM-utövare ”kan ha en positiv effekt på ett samhälles kollektiva medvetande”.²¹

TM-rörelsen har också fått hjälp av en forskare vid KTH. I maj 1991 skickade MIKI-Sverige (Maharishi Institut för Kreativ Intelligens) ut ett brev till svenska kommunstyrelser där man föreslog kommunala meditationsprojekt i syfte att avsevärt minska ”samhällets kostnader för sjukvård, olyckor och kriminalitet” genom Maharishi-effekten. Till brevet var fogat en skrivelse på KTH:s brevpapper, där en högskolelektor vid KTH:s fysikinstitution uttalade sitt stöd för projektet. Där stod det:

”Det är min uppfattning att resultaten av genomförda experiment är mycket övertygade och visar att den s k Maharishi-teknologin för det enhetliga fältet kan vara ett effektivt sätt att påskynda individens och samhällets utveckling i positiv riktning. – Jag vill därför rekommendera berörda politiker att vara öppna för MIKI:s förslag.”

En ledamot av kommunstyrelsen i Enköping skrev till KTH:s rektor och frågade om högskolan på något sätt stod bakom brevet. Han fick ett svar där det stod:

”KTH ingriper inte mot att en enskild anställd engagerar sig i spridning av dessa idéer men vi godtar inte att KTH:s brevpapper används för sådana ändamål och inte heller att meddelanden i det syftet ges form och innehåll som förmedlar uppfattningen att KTH står bakom budskapet. I förevarande fall har vi nu klargjort vilka regler som gäller, och i övrigt behandlas frågan om rågången mellan KTH:s verksamhet och de anställdas privata engagemang bl a i samband med återkommande internutbildning.”²²

Parapsykologi

Samme fysiker framträdde 1982 i ett TV-program där han presenterade en s.k. psykisk rotor, en papperscylinder balanserad på en nålspets. Om man sätter handen invid cylindern, börjar den ofta röra sig på grund av svaga luftströmmar, bl.a. med upphov i värmen från handen. I TV-programmet hävdade fysikern att cylinderns rörelser skulle bero på tankekraft (något som såvitt bekant varken han eller någon annan ännu har presenterat något vetenskapligt belägg för). Experimenten hade utförts i smyg i KTH:s lokaler, ”sent på natten” enligt hans egen utsago.²³

Vi har också funnit andra exempel på tveksamheter inom det parapsykologiska området. En doktorsavhandling om spöken i folktron, som uppvisade påfallande brister i det vetenskapliga hantverket, spekulerade bland annat i att spöken kanske finns. Med den auktoritet som en doktorstitel ger har avhandlingens författare sedermera figurerat i pressen som spökexpert, och bland annat varnat för spökens möjliga farlighet.²⁴ Ett examensarbete om parapsykologi (som i redigerat skick publicerats i en svensk tidskrift) visade sig också innehålla påfallande vetenskapliga brister. Här har alltså den vetenskapliga kvalitetskontrollen inte fungerat.²⁵

Vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet har man under några år utfört ett antal parapsykologiska experiment med telepati (tankeöverföring). I en tidig rapport drog författarna ganska stora växlar på sina resultat. Parapsykologin är dock ett område som är ovanligt fullt av fallgropar. Det fanns svårartade problem i den statistiska behandlingen av försöken; det gäller främst s.k. mass-signifikans.²⁶ Till vår stora glädje har forskarna dragit nytta av vår och andras kritik och bl.a. sökt kontakt med statistiker. Vi har efter bokens publicering haft mycket positiva kontakter med dem. En av författarna skrev: ”Kritiskt tänkande är för mig den kanske viktigaste ingrediensen i Den Vetenskapliga Metoden. Detta innefattar även att kunna vara kritisk mot sig själv när så är befogat. Kan man aldrig vara det sker ingen utveckling.”²⁷ De problem som fanns i de tidigare försöken verkar vara eliminerade i de försök som utförts senare.

Självfallet kan man forska på udda och kontroversiella ämnen – om man gör det med samma krav på vetenskaplig stringens som i all annan vetenskap. Det är hoppingivande att vår kritiska granskning åtminstone i något fall har tagits emot positivt av dem som vi granskat. Vår främsta förhoppning är att Högskolans lågvattenmärken inte ska bli en engångsföreteelse, utan att den ska stimulera till en kritisk kollegial diskussion av forskning med kvalitetsproblem – helst på ett tidigare stadium än vad som blivit fallet för flertalet av de exempel som vi har studerat.

Sven Ove Hansson är professor och Per Sandin doktorand, båda i filosofi vid KTH.

Se även artikeln ”Vad bör göras?”.

Noter

Högskolans lågvattenmärken (HL), s. 17-18.
HL s. 16-17.
HL s. 21-22.
HL s. 26-27.
HL s. 22-23.
HL s. 21.
HL s. 21.
HL kapitel 7.
HL kapitel 11.
HL kapitel 3 och s. 289-291.
HL kapitel 4.
HL kapitel 5.
HL s. 97-103.
HL s. 104-105.
HL s. 24-25.
HL s. 122-126.
http://info.uu.se/press.nsf/pm/det.rituella.idCF.html.
HL s. 126-128.
Jonathan Lindström och Curt Roslund, ”Göran Henrikssons nonsensforskning”, Folkvett nr 3-4/2000.
HL s. 19.
HL s. 19-20.
HL s. 20.
HL s. 26.
HL kapitel 10.
HL kapitel 9.
HL kapitel 8.
Brev från Joakim Westerlund till Sven Ove Hansson 18/5 2000.