Den vantolkade genetiken

Publicerat i Folkvett nr 1/2002.

Vi minns dem från skolans biologiundervisning – de vita eller svarta kaninerna, de skrynkliga eller släta ärterna. De var exemplen som lärde oss genetikens grunder, som den gamle munken Gregor Mendel hade klarlagt. Vi lärde oss att hälften av en individs anlag kommer från vardera föräldern och att anlagen inte blandas såsom man trodde tidigare.

När en svart och en vit kanin får ungar med varandra behöver inte alla ungarna bli grå – som när man blandar en burk vit färg med en burk svart – utan det kan, beroende på vilka anlag föräldrarna bär och detaljer i arvsgången, bli bara vita ungar, tre vita på en svart, eller någon annan till synes oväntad kombination.

Allt detta är gott och väl, och dessa principer gäller förstås ännu. Men olyckligtvis verkar skolans genetikundervisning även ha cementerat en felaktig uppfattning, i synnerhet hos dem som inte senare haft anledning att studera biologi. Det är uppfattningen att ärftliga egenskaper är oföränderliga, förutbestämda, givna oss en gång för alla av en slump som råkade vara gunstig (eller ogunstig) i befruktningsögonblicket; kort sagt att ärftlighet är liktydigt med genetisk determinism. Kaninerna fick ju sin färg efter de anlag de bar; detta blev bestämt – determinerat – en gång för alla vid befruktningen, och ingenting i kaninernas vidare öden kunde ändra på detta.

Men skolans exempel var ju valda just därför att de genom sin enkelhet kunde illustrera komplicerade förhållanden; de var i denna mening atypiska. De allra flesta egenskaper hos både oss själva, hos andra djur och hos växter utvecklas genom samverkan av ett stort antal anlag (kanske hundratals) och genom ett komplicerat samspel mellan biologiska och andra faktorer. Alla är vi formbara av miljön, men förutsättningarna är olika.

Det är därför mera rättvisande att betrakta en individs uppsättning av anlag som ett startpaket, som ett spektrum av möjligheter som står öppet för miljöns påverkan under individens utveckling. Någon har formulerat denna syn ungefär så här: ”anlagen bestämmer inte hur en individ blir, utan hur den reagerar på miljön”, vilket är en utmärkt sammanfattning av den nyanserade bild av ärftlighet som modern biologi och medicin målar upp.

Enligt denna bild svarar en viss genetisk konstitution hos det befruktade ägget mot en kaskad av olika möjliga egenskaper senare i livet. Detta är så långt från genetisk determinism som man kan komma; endast i vissa extrema, ganska ovanliga, fall utvecklas en egenskap alldeles oberoende av miljöns inflytande. Då – men endast då – har vi en genetiskt determinerad egenskap, till exempel fallet med de svarta och vita kaninerna, eller för den delen ögonfärgen och öronens form hos oss själva.

Det är också intressant att begrunda den ideologiska laddning som vidlåder själva det deterministiska tänkandet, eller rättare sagt att kontemplera skillnaden i ideologisk laddning mellan olika fall av determinism. Beträffande genetiskt determinerade egenskaper är det ju inte bara så att de är mycket ovanliga i sinnevärlden. Nej, tankar om genetisk determinism är ju också så negativt laddade att de lämpar sig utmärkt som vrångbild i den idévärld där mycken samtida debatt utspelas.

Tänk bara på dramaturgin närhelst en biolog eller medicinare inbjudits att i tevestudions soffa diskutera den ärftliga komponenten i någon personlighetsvariabel (till exempel IQ eller aggressivitet). Säkert som amen i kyrkan kommer då någon tyckare, som sannolikt inte har studerat genetik utöver skolans kanin- och ärtnivå, att ha inbjudits att ta plats i soffan mittemot.

Där kommer vederbörande att förneka att det kan finnas en ärftlig komponent i egenskaper som IQ eller aggressivitet. Ty allt annat vore ju, enligt vederbörande, liktydigt med en syn på människan såsom slav under genernas diktat, fången i deras bojor, ödesbestämd, en gång för alla given (ty så var det ju med kaninerna och ärterna, tänker vederbörande). Och vrångbilden är tillräckligt politiskt korrekt för att kunna målas utan särskild hänsyn till om den alls stämmer med vad en i genetiska frågor bevandrad person menar med begreppet ”ärftlig komponent”.

Tänk sedan på den genetiska determinismens motpol – social determinism. I vida kretsar har denna en positiv ideologisk laddning (ehuru det är oklart, i varje fall för mig, varför den ena formen av determinism skulle vara så mycket bättre än den andra).

Social determinism kan därför förfäktas utan att bli betraktad som vare sig extrem eller ovetenskaplig, trots att det i det verkliga livet torde vara ungefär lika ovanligt att egenskaper är helt och hållet socialt determinerade som helt och hållet genetiskt determinerade.

Sålunda kan även klockrena fall av social determinism, till exempel påståendet att ”kön enbart är en social konstruktion”, mötas med aktning (eller möjligen generade hummanden) i stället för med rättmätig kritik. Att könsbegreppet faktiskt är fundamentalt inom biologin, och att det hos oss själva och andra högre djur är fotat i uppsättningen av könskromosomer, tycks inte bekymra.

Men enligt vetenskap och beprövad erfarenhet är det väl helt enkelt så att vissa föds med snopp och andra med springa, och detta har en genetisk grund. Genetiken lär oss också att denna grund innebär ett spektrum av möjligheter för båda könen. De två spektra är säkert till stor del överlappande, men knappast helt identiska. Och genetiskt determinerade är mycket få egenskaper bortom skolans kaniner och ärter.

Torbjörn Fagerström är professor i teoretisk ekologi vid Lunds universitet och prorektor vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Han har utsetts till Årets folkbildare 2001 av Vetenskap och Folkbildning. Denna krönika har tidigare publicerats i DN 16 maj 2001.