Bioresonans – alternativmedicin med mirakelanspråk

Publicerat i Folkvett nr 2/2005.

Hans Isaksson och Hanno Essén granskar en alternativmedicinsk lära som gör mirakelanspråk.

När Edzard Ernst, Storbritanniens ende professor i komplementär medicin vid University of Plymouth, Exeter campus, nyligen ville exemplifiera hur pseudovetenskaplig jargong används för att slå blå dunster i ögonen på folk använde han bioresonans som exempel.

Det var ett utmärkt val. Näst efter homeopati och akupunktur förefaller bioresonans vara en av de vanligast använda alternativmedicinska metoderna på kontinenten, och man kan befara att den är på uppgång även i Sverige. Inte minst inom behandlingen av allergiska åkommor och astma tycks metoden vara i omfattande bruk. Skälet till bioresonansens stora potential härvid uppges enligt förespråkarna vara att

”Man vet att allergiska reaktioner kan utlösas av otroligt små kvantiteter av allergen – t.ex. anafylaktisk chock hos en person med mjölkallergi vid inträdet i ett rum där man värmt upp mjölk. Professor C. Smith kunde, på basis av talrika vetenskapligt exakt utförda experiment, visa att det hos överkänsliga patienter inte bara var själva den allergena substansen, utan också homeopatiska beredningar ner till området för sådana höga potenser som med säkerhet är fria från materialet som hade verkan, och att till och med specifika elektriska frekvenser ensamma kunde vara tillräckliga för att utlösa mycket svåra allergiska reaktioner” (citerat från BICOM:s s.k. vetenskapliga dokumentation, se nedan).

Eftersom anafylaktisk allergichock är ett tillstånd som ofta har dödlig utgång är det mycket väsentligt att bioresonansens förespråkare, användare och profitörer inte misstar sig om de vill antyda att denna behandling på något sätt skulle kunna förebygga dylika reaktioner, i synnerhet som det är väl bekant att dessa patienter nästan undantagslöst kan rädda sig med en adrenalinspruta.

Mängden molekyler av mjölkäggvita i en idrottshall där man nyligen värmt en kapsyl mjölk torde för övrigt vara ofantlig redan jämfört med mängden i en homeopatisk mjölklösning av måttlig potens, t.ex. D10. Exemplet ovan är alltså antingen bedrägligt, eller, än värre, okunnigt.

Den i seriöst vetenskapliga sammanhang märkligt okände professor Smith har tydligen i skymundan lyckats med att finna homeopatins vises sten – att påvisa fysikaliska effekter av en fysiskt icke närvarande substans i lösning. Trots att resultaten, om de skulle stämma, skulle skänka professorn evig berömmelse har han undvikit att underkasta sina fynd den kritiska granskning som vetenskaplig publicering drar med sig.

En VoF-medlem uppmärksammade oss nyligen på en webbsajt med rubriken ”Bioresonans – ett sätt att bota kattallergi”, skriven av Josefine Larsson. Behandlingen skulle gå ut på att man fäster elektroder impregnerade med katthår i händerna på patienten. ”Svängningar uppstår och allergenerna försvinner”. Det hävdas att 80-85% blir friska även om ”det kan ta ett litet tag”.

Ingen människa torde vara allergisk mot själva katthåren. Det är kattens främmande äggviteämne man reagerar mot, och det finns i hudavskrap, i saliv och urin från katt, men om det råkar finnas på hårstråna har det kommit utifrån. Man får nog lika mycket kattallergen om man torkar golvet hemma hos en kattägare med en bomullstuss.

Den apparat som skulle åstadkomma miraklet heter BICOM® 2000. Den tillverkas av ett tyskt företag vid namn Regumed (Regulative Medizintechnik GmbH) och finns i 65 länder. Apparaten säljs i USA endast som veterinärmedicinsk utrustning – förmodligen av rättsliga skäl.

I korthet hävdas att apparaten fungerar genom att läsa av kroppens elektriska svängningar, känna av om det finns några problem med dessa och slutligen korrigera felen i svängningarna med en lämplig utsignal. Ordet BICOM är en förkortning för ”Biological Computer”. Denna biologiska dator påstås, med hjälp av signalen från kroppen, räkna ut den utsignal som rättar till problemen. I det enklaste fallet skulle apparaten helt enkelt skicka en våg i motfas som tar bort den oönskade svängningen. Ordet svängning används i sammanhanget synonymt med vibration eller oscillation. För det mesta talas det om elektroder som antingen känner av spänning från patienten eller överför elektrisk spänning till patienten, eller båda delar, men här och där nämns även en ”magnetisk modulationsmatta” som omvandlar de elektriska svängningarna till magnetiska. Dessa är effektivare eftersom de verkligen tränger in på cellnivå, hävdas det. Just detta påstående har fysikalisk bakgrund. Elektriska fält tränger normalt inte in speciellt djupt i kroppen.

Centralt i sammanhanget är tydligen begreppet resonans, även om det inte sägs så mycket om hur resonansen kommer in i det hela, i den dokumentation vi kunnat hitta. Resonans är en tekniskt viktig och välkänd effekt som gör det möjligt att uppfånga och förstärka mycket svaga signaler, bara de har en given bestämd frekvens (antal svängningar per sekund). Man kan då selektivt förstärka signalen mycket kraftigt genom att låta den verka på ett system som är finjusterat för att svänga med just denna frekvens. Genom att frekvenserna överensstämmer byggs energin upp i det mottagande systemet och signalen kan uppfattas. All radiokommunikation bygger på denna princip. Resonans kan även märkas i mekaniska system som bilar och kylskåp som ibland börjar vibrera och väsnas på ett oönskat sätt därför att en svag signal förstärks av några delar som råkar svänga med just den producerade frekvensen.

Bioresonansterapeuterna hävdar att allergen, gifter, tungmetaller, bakterier, virus, svampar och i stort sett alla typer av sjukdomsalstrande ämnen eller organismer har speciella frekvenser som man kan sikta in sig på och ta bort med BICOM-apparaten. Detta är något för fysiken och kemin okänt. En del molekylära och atomära ämnen har förmågan att ta upp och avge strålning med speciella frekvenser. Man säger att de har ett spektrum som är karaktäristiskt för ämnet. De aktuella frekvenserna är dock betydligt högre än de som BICOM producerar och dessutom tas dessa spektra av molekylerna när de är i gasform. När de kommer in i celler finns de ju i vattenlösning och något specifikt spektrum existerar i allmänhet inte längre.

Ju mer man läser om hur bioresonansterapi med BICOM skulle fungera desto mindre förstår man. Tillverkare och återförsäljare använder en svårgenomtränglig och teknisk jargong vars avsikt knappast är att utreda eller förklara. Syftet verkar i stället vara att imponera på den okunnige med avancerade termer och begrepp som låter vetenskapliga och moderna. ”… ett pseudovetenskapligt språk kan användas för att dölja viktiga problem. Detta kan betraktas som ett försök att presentera nonsens som vetenskap.”1 Något vetenskapligt om själva funktionssättet har vi dock inte hittat. Förutom apparaten säljer tillverkaren och dess agenter också kurser för intresserade terapeuter.

Den moderna medicinen använder sig av många avancerade tekniska apparater. Många av dessa har att göra med elektriska och magnetiska effekter. Man kan nämna pacemakers som läser av hjärtats elektriska impulser och stimulerar hjärtslag med en elektrisk spänningspuls vid behov. EKG och EEG, som registrerar och förstärker svaga elektriska signaler från hjärta respektive hjärna, är välkända som diagnosinstrument. Extra aktuell, på grund av ett nobelpris här om året, är kanske MRI-apparater (magnetic resonans imaging) som bygger på starka magnetfält och den kärnspinresonans som kan avläsas i dessa för att få en bild av vårt inre. Bioresonans-jargongen bygger såvitt vi kan bedöma enbart på att människor associerar vagt till dessa moderna medicinska landvinningar.

Alla dessa invändningar skulle självfallet falla platt till marken om bioresonansens förespråkare kunde uppvisa väl genomförda kliniska studier som styrkte att metoden fungerar i praktiken. På BICOM:s hemsida kan man klicka på en länk som tycks ställa sådana i utsikt – den förträfflige, men märkligt okände professor P. Schumachers vetenskapliga forskning. Denna visar sig i sammanhanget bestå av ett utdrag ur en artikel där professorn försäkrar att han behandlat 200 fall med olika slags allergier och botat eller förbättrat de flesta. Någon dokumentation som skulle styrka dessa anspråk företes inte, men han visar i gengäld vackra diagram i färg. Hur diagnoserna säkerställts visas inte och någon kontrollgrupp eller blindning förekommer förstås inte.

För att ytterligare belysa, inte metodens värde, utan sajtens totala förakt för de krav på medicinsk dokumentation som allmänheten bör kräva, presenteras triumferande fem fall som behandlats av en Dr Pothoff: en patient med förmodad amalgamsjuka, en med förmodad parkinsontremor, en med rossjukdom och herpes och en patient med diabetes och kallbrand i en tå (som fick amputeras).

Dessa patienter, som visserligen som regel fått annan terapi parallellt, ansågs av Dr Pothoff ha blivit betydligt bättre på grund av BIOCOM-behandling, den första patienten redan efter en behandling (samt amalgamsanering). Dr Pothoffs s.k. vetenskapliga fallrapporter interfolieras med glada utrop, som t.ex. ”Ni kan föreställa er hur glad och tacksam patienten blev!”, vilket kan verka upplivande, men i sammanhanget mera originellt än övertygande.2

Den dokumentation BICOM företer är alltså en icke-dokumentation, dvs. för den erfarne bedömaren en tämligen säker indikation på att empiriskt stöd för denna redan teoretiskt orimliga metod saknas.

Inom den vetenskapligt medicinska litteraturen har man uppenbarligen inte haft något att hämta. Ty bland Medlines 6-8 miljoner abstracts finner man EN (1) kontrollerad studie över bioresonansmetodens användbarhet för att bota sjukdom ? en kontrollerad, randomiserad och blindad studie på 32 barn med allergieksem (atopisk dermatit) i Davos. Den slutsats författarna drar förtjänar att citeras:

”Bioresonans hade ingen signifikant ytterligare mätbar effekt på de resultatvariabler som användes i denna studie. När vi nu för första gången tillämpade en konventionell dubbelblind studiedesign kunde påståendet från metodens förespråkare, att bioresonans i avsevärd grad eller helt kan bota atopisk dermatit, inte styrkas. I betraktande av de höga kostnaderna och de falska utfästelserna från främjarna av detta slags behandling drar vi slutsatsen att bioresonans inte har någon plats i behandlingen av barn med atopisk dermatit.”3

Det finns goda skäl att anta att detsamma gäller de flesta andra åkommor också.

Länkar

Noter

  1. Ernst, E. 2004. Bioresonance, a study of pseudo-scientific language. Forsch. Komplementarmed. Klass. Naturheilkd. 2004 Jun 11(3):171-3.
  2. Översättning till engelska av en tysk rapport av Karl F. Potthoff med ett antal fallstudier:http://www.allergyelim.com/bicom2000_study.html
  3. Schoni, M.H.; Nikolaizik, W.H. & Schoni-Affolter, F. 1997. Efficacy trial of bioresonance in children with atopic dermatitis. Int. Arch. Allergy Immunol. 1997 Mar 112(3):238-46
Vetenskap och Folkbildning