Upplysande om engelskt skrock

Publicerat i Folkvett nr 2/2005.

A pocket guide to superstitions of the British Isles. Steve Roud. London: Penguin Books 2004. 192 s. ISBN 0-14-051549-6.

Detta är en bok som avslöjar myter. I förstone kan det verka onödigt. Vidskepelserna behöver ju knappast avslöjas – vem tror på fullt allvar att hästskor bringar lycka eller att man drabbas av olycka om man går under en stege? Det är inte heller själva vidskepelserna som Roud avslöjar. I stället avslöjar han de många myterna och vanföreställningarna om vidskepelsernas ursprung och bakgrund. Genom noggranna studier av historiskt material har han i många fall lyckats fastställa skrockets och skrocksedernas ålder, bakgrund och utbredningshistoria.

Nya vidskepelser

Det samlade intrycket av denna grundliga genomgång av vår tids vidskepelser är att många av dem är förvånansvärt nya. Tandfén, som byter ut barnens tappade mjölktänder mot mynt, är bara känd sedan 1920-talet. Föreställningen att det innebär otur att gå under en stege förekom visserligen redan på sena 1700-talet, men blev inte allmänt känd förrän under 1900-talet.

Sedvänjan att korsa fingrarna för att få tur eller för att kunna ljuga ostraffat har inte gått att belägga längre tillbaka än år 1890. (Däremot har man lagt sina ben i kors av motsvarande skäl sedan 1600-talet.) Det vanliga påståendet att korslagda fingrar är en gest som vi ärvt från den tidigaste kristendomen är av allt att döma en modern myt.

Det är också vanligt att ”ta i trä” med ungefär samma syfte som man lägger fingrarna i kors. Detta har ibland hänförts till en påstådd uråldrig tro på trädandar. I själva verket uppkom denna sedvänja av allt att döma i början av 1800-talet. Den hade inte sitt ursprung i förkristen religion utan i en barnlek där man inte kunde bli ”tagen” om man vidrörde ett träföremål.

Bröllopsskrock

De vanliga bröllopsskrocken är en intressant blandning av sedvänjor med olika ålder. Man har kastat vete på brudpar åtminstone sedan 1400-talet. På 1870-talet gick man över till ris, som då var mera lättåtkomligt i flertalet hushåll. Folklorister på 1800-talet spekulerade i att vetet (riset) var en fruktbarhetssymbol, och den spekulationen har nu förvandlats till folktro.

Sedvanan att bruden ska bäras över tröskeln finns beskriven från antiken, men verkar ha varit försvunnen och bortglömd tills den åter kom i bruk vid början av 1800-talet. Det är troligt att den återinfördes av någon som var bekant med antika källor.

En mycket nyare sed är att bruden kastar sin bukett och att den som fångar buketten ska ”bli gift”. Denna tradition verkar ha uppstått vid mitten av 1900-talet.

Talet tretton

I de flesta fall är det omöjligt att belägga att en viss vidskepelse inte förekom vid en viss tidpunkt. Men det finns ett intressant undantag, nämligen otursdagar. Från 1600-talet och framåt finns det gott om tryckta almanackor som särskilt pekar ut otursdagar. Därför vet man att fredagen den 13:e inte räknades som otursdag under 1600-, 1700-, eller 1800-talet. Det tidigaste belägget för föreställningen om fredagen den 13:e som otursdag härrör från 1913 (ett i sammanhanget passande årtal).

Den mera allmänna föreställningen om 13 som oturstal är dock äldre. Den kan beläggas från tiden kring år 1700. Dess äldsta kända variant är den ännu kvarlevande föreställningen att det är oturligt att sitta tretton kring bordet. Ursprunget verkar vara en spökhistoria om en kvinna som inte kom till en nära väns sjukbädd av rädsla för smitta. När vännen dog framträdde ett spöke som uttalade en förbannelse enligt vilken hon skulle få sjukdomen nästa gång hon var den trettonde gästen vid en bjudning. Denna historia var populär i början av 1700-talet, och lever fortfarande kvar i skrocket kring den trettonde gästen.

Många vidskepelser har funnits i inbördes motsägande versioner. I cirka trehundra år har hästskor hängts över dörrar för att ge tur. Lika länge har man stridit om vilket håll de ska hängas på för att turen ska uppstå. Sedan tiden kring första världskriget har man försökt fastställa ofödda barns kön med hjälp av en pendel som hålls över den gravida kvinnans buk. Förespråkarna av denna metod är alla överens om att det avgörande är om pendeln svänger rakt fram och tillbaka eller i cirkel. Däremot är de djupt oense om vilket av dessa båda alternativ som betyder pojke och vilket som betyder flicka. (Det kanske är olika i olika fall?)

Ny vidskepelse enligt gammal princip

Ett särskilt intressant exempel på en ny vidskepelse är den utbredda föreställningen att det betyder otur att köpa eller ta hem en barnsäng eller barnvagn innan barnet är fött. Denna idé verkar inte vara äldre än tidigt 1900-tal. Däremot är den en tillämpning av en mycket äldre princip som många andra vidskepelser bygger på, nämligen den att man inte ska fresta ödet. Denna princip verkar alltså ha varit produktiv ännu under 1900-talet och gett upphov till nya vidskepelser.

Samtidigt som nya vidskepelser tillkommer faller andra ifrån. Ett exempel på en folktro på utmarsch är den att barnets egenskaper präglas av det som modern ser under graviditeten. Denna föreställning är känd sedan antiken och från flera världsdelar. Den mest bekanta varianten är att barnet fick gomspalt om modern såg en hare. Måhända har den moderna kunskapen om genetik och arvsanlag bidragit till att tränga undan denna form av skrock.

Många av äldre tiders vidskepelser var förknippade med tron på häxor. Nu när denna tro är nästan utrotad har dessa vidskepelser antingen försvunnit eller omformats. Tron på hästskors lyckobringande verkan är ett exempel på det sistnämnda. Det ursprungliga skrocket kring hästskor var att de kunde hålla häxor borta. Numera förknippas de med mera allmän och ospecifik tur.

Tron på häxor var en mekanism för social utstötning. Avvikande eller misshagliga personer kunde utestängas från den sociala gemenskapen med anklagelser om häxeri. I jämförelse är den moderna sedvanan att spika hästskor över dörren oskyldig. Förmodligen är de flesta av dagens skrockvanor av samma oskyldiga slag, och därför inte mycket att bekymra sig över. Däremot kan man inte ta lika lätt på de riktningar inom New Age som vill återuppväcka den gamla tron på häxor och trolldom, inklusive dess mekanismer för social utstötning. Men det är en helt annan historia än den som Steve Roud har sammanställt.