Slakt på snömos

Publicerat i Folkvett nr 3/2005.

Mumbo jumbo. Hur skitsnacket erövrade världen. En kort historik. Francis Wheen. Svensk översättning av Lars W. Freij. Stockholm: Norstedts 2005. 384 s. ISBN 91-1-301318-1.

Francis Wheen har en tes: Världen har under de senaste 25 åren alltmer kommit att präglas av tomt prat, förenklingar, villfarelser och allsköns stolligheter. Upplysningens idéer om förnuftets primat, frihet från dogmer och självständigt tänkande har förbytts i ett myller av new age, kreationism, postmodernism, känslotänkande, poppiga självhjälpsböcker, nykonservatism et cetera.

I boken Mumbo jumbo: Hur skitsnacket erövrade världen utvecklar Wheen denna tes och läsaren erbjuds en roande (och oroande) exposé över senare års snömos. Deepak Chopra menar att åldrandet är ett inlärt beteende, Tony Blair praktiserar ett hemmagjort hopkok av kristendom och new age och har yttrat stöd för undervisning i skapelselära i skolorna medan Michel Foucault har hävdat att den islamska diktaturens förtryck i Iran är en alternativ sanning lika god som någon annan. Min personliga favorit är dock Jacques Lacan, som betecknat sitt könsorgan som roten ur minus ett(!?). Hur detta ska tolkas är inte helt uppenbart, möjligen är han ute efter att komplexa tal (med formen z = a + b· i där i just är roten ur minus ett) i fysiken används för att beskriva svängningstillstånd och att hans organ därmed oscillerar. Kanske betyder detta att hans potens inte är riktigt stabil eller måhända att han är bra på att göra helikoptern.

Postmodernismens triumftåg i universitetsvärlden ägnas ett kapitel. Tyvärr är det nog än värre än vad Wheen gör gällande. Relativismen har gjort stora avtryck långt bortom litteraturinstitutionernas Joyceseminarier. Jag drar jag mig till minnes den organisationskurs jag läste på Handelshögskolan i Stockholm för några år sedan. Vi bibringades lärdomar av Foucault, fick lära oss hur språket konstruerade världen och på tentan skulle vi göra en analys av en fabel. Det är dock svårt att vara konsekvent relativist. Wheen tar upp att även de mest radikala postmodernister ofta anser att just deras texttolkningar är de rätta och våra lärare hade heller inga problem att förena kursens relativistiska budskap med att sätta poäng på uppsatser och tentasvar. Vi vågade därför aldrig göra allvar av vår idé om att under parollen ”det ena är lika bra som det andra” lämna in en tallrik som uppsats. Den stora frågan är förstås vad vinsten skulle vara av att flytta böckerna om organisation och företagsledning från hyllsignum Q till H.

Mumbo jumbo tar upp bredare ämnen inom vetenskap och politik än vad som är gängse för skeptiska böcker. Detta är ett tveeggat svärd. Å ena sidan är det avgjort mer intressant och stimulerande att läsa om tvivelaktiga ekonomiska teorier, ledande politikers tomma prat och popmanagement än om Roswell, homeopater och Bigfoot ännu en gång. Å andra sidan är det givetvis mer kontroversiellt och ibland sticker Wheen ut hakan alltför långt. Att Reagans teorier om självfinansierade skattesänkningar inte var särskilt hållbara håller nog de flesta ekonomer med om, men gäller verkligen detsamma avregleringar? Det är svårt att hålla med om att allt vad Wheen avfärdar som mumbo jumbo verkligen är det. Själv tror jag exempelvis inte att det ligger i u-länders intressen att införa tullar och importrestriktioner.

Wheen vänder sig kraftfullt mot förenklingar och vill visa att världen kanske inte är så svart-vit som många tror. Han begår lustmord på Francis Fukuyamas teori om historiens slut och att nazismen och kommunismen bara var små avbrott på vägen mot den liberaldemokratiska hegemonin liksom på Samuel Huntingtons tes om att vi står inför en gigantisk kamp mellan civilisationer. Wheens egen historiebeskrivning gör mig dock mycket fundersam. Enligt honom betecknar Margaret Thatchers och Ayatolla Khomeinis samtidiga makttillträde i Storbritannien respektive Iran inledningen till en epok där upplysningsidealen gått förlorade i allehanda struntsnack. Här kan man verkligen tala om tendentiös historieskrivning! Finns det verkligen några paralleller att dra mellan Thatcher och Khomeini? Har inte oförnuft varit nog så vanligt förekommande i världen före 1979?

Det är ingen snäll bok som Wheen har skrivit, men den är mycket underhållande och rolig i sin dräpande ironi. Den gedigna mängden uppseendeväckande citat gör att man som läsare drar på munnen mer än en gång. Jag kan rekommendera Mumbo jumbo för en roande sågning av allsköns flum och tomt prat under de senaste årtiondena och som en påminnelse om vikten av rationalitet och upplysning. Dock bör nog en del av bokens påståenden tas med en god nypa skepsis.