Kreationismen kritiskt granskad
Publicerat i Folkvett nr 4/2005.
Skapelse kontra evolution är en mycket gammal debatt. Den är fortfarande i full gång på sina håll, om än inte bland biologer eller seriösa teologer, och har fått förnyad aktualitet på senare år. I skrivande stund pågår i USA domstolsförhandlingar kring kreationisternas senaste försök att få in sin lära i skolans biologiundervisning, nu under etiketten ”Intelligent Design”, och de har stöd ända in i Vita Huset. Även i Sverige blir det konflikt i en och annan frikyrka och friskola, och kreationistisk litteratur som Molén1 har fått viss spridning.
Eugenie C. Scott är mycket aktiv i kampen för att bevara en biologiundervisning på vetenskaplig grund i de amerikanska skolorna – hon är chef för National Center for Science Education, den ledande antikreationistiska organisationen i USA2 – och det är från den horisonten hon har skrivit Evolution vs. Creationism: An Introduction. Boken är dock inte en ren debattinlaga, utan som undertiteln anger är den avsedd som allmän introduktion till frågan, med anspråk på att ge en balanserad bild. Målgruppen torde vara den som känner behov av en snabb översikt av kreationismen i sina olika former, och hur man kan bemöta de vanligaste argumenten. Kanske den främst avsedde läsaren är en lärare som möter kreationistiska föräldrar och elever och vill kunna diskutera med dem på ett sansat sätt.
Boken är uppdelad i tre ganska fristående delar (inte fyra, som det står på baksidan). Den första delen går igenom vetenskap och religion, och förklarar också, lite malplacerat, evolutionsteorins grunder. Den andra delen redogör för hur debatten mellan skapelse och evolution har utvecklats historiskt. Den tredje delen utgörs av utdrag ur centrala skrifter från båda sidor av debatten, både kreationister och deras kritiker, med redaktionella kommentarer av Scott.
Första delen ger en bra och grundläggande introduktion till vad vetenskap är, och vad religion är, förklarat på ett enkelt och lättfattligt sätt med åskådliga exempel. Vetenskapskapitlet är något gedignare än religionskapitlet, som är ganska ytligt vad gäller religion som allmänt begrepp. Dock kan det vara otaktiskt att som Scott gör placera avsnittet om evolutionsteori direkt efter vetenskapskapitlet, och avsnittet om kreationism i samma kapitel som religionen, eftersom en central stridsfråga i debatten är just vilket av de två som är religion och vilket som är vetenskap. I en bok som gör anspråk på att vara balanserad är det onödigt att redan med dispositionen fastlägga sin position. Snyggare hade varit att ställa evolutionsteori mot kreationism i ett eget avsnitt och där förutsättningslöst jämföra båda två med vetenskaps- och religionsdefinitionerna. Definitionerna som sådana är inte heller oproblematiska i det här sammanhanget – Scotts definitioner är nog så ortodoxa, men en del av kreationismens kritik siktar in sig just på denna ortodoxi. Kreationisterna får så småningom komma till tals i kapitel 11 och 12, sist i boken (se vidare nedan).
Dessutom innehåller evolutionskapitlet en och annan tveksamhet, och argumentationen känns inte helt sammanhängande. Ett centralt problem är att Scott använder en alldeles för bred definition av evolutionen, och bakar in både stjärnors utveckling och Jordens ursprung i begreppet, trots att ingetdera har något som helst med biologisk evolution att göra. Detta är att gå kreationisterna till mötes helt i onödan – de försöker gärna bunta ihop alla historiska naturvetenskaper under etiketten ”evolutionism” – och är dessutom rent sakligt missvisande. Scott väntar också alldeles för länge med att förklara evolutionsprocessen – halva kapitlet har gått innan man får veta hur evolution i strikt mening egentligen fungerar.
Kreationismkapitlet fungerar bättre, med en elegant och systematisk översikt av olika sätt att förhålla sig till skapelseläran. Jag kan dock tänka mig att en hel del kreationister inte uppskattar det sällskap de får i Scotts sammanställning, med t.ex. geocentriker intill klassiska evolutionsförnekare. Företrädare för ”Intelligent Design” (ID) vill inte bli kallade kreationister överhuvudtaget, men det hindrar inte Scott från att placera in dem på sin logiska plats i systemet.
Om den historiska översikten i den andra huvuddelen av boken är inte så mycket att säga. Det är en rättfram historieskrivning från amerikansk horisont, uppdelad i tre logiska delar. Först den seriösa debatten före och under Darwins livstid, därefter framväxten av ”vetenskaplig kreationism” i USA, och slutligen det Scott kallar neokreationism, d.v.s. ID och besläktade smygkreationistiska rörelser. Dessa är i första hand utformade för att kringgå det amerikanska förbudet mot öppen religiös propaganda i skolan, men har också det bredare syftet att bryta vad företrädarna uppfattar som materialismens dominans inom vetenskapen.3 Översikten av den pågående ID-debatten är så aktuell som det låter sig göras i en bok, och täcker utvecklingen t.o.m. 2003.
Den tredje delen av boken är egentligen den intressantaste, och den som gör att Scotts bok skiljer sig från mängden av böcker om kreationism. Här får båda sidor komma till tals med sina egna ord, både kreationister och deras kritiker. Beklagligt nog har dock ID-kreationisterna nästan mangrant vägrat Scott tillstånd att använda deras texter, så ID presenteras indirekt, genom referat författade av Scott. ”Klassiska” kreationister har däremot varit generösa med tillståndsgivningen, och är väl representerade. Ett irritationsmoment i den inbundna upplagan av boken är att det inte är tydligt markerat vad som är redaktionell text och vad som är utdrag ur andras texter. Detta har delvis åtgärdats i pocketupplagan, med ett streck i kanten längs kreationisternas (men inte kritikernas) texter.
Kapitel 8, om evolutionen, eller rättare sagt om kritik av evolutionen och svar på denna kritik, är naturligtvis centralt. Alla de vanligaste antievolutionsargumenten finns med, från den förmenta avsaknaden av övergångsfossil, till slumpens otillräcklighet.4 Men det vore ett allvarligt misstag att tro att det bara är evolutionen som sådan som kreationister kritiserar. Andra berörda naturvetenskaper, som astronomi och geologi, diskuteras i kapitel 7. Argumentationen här handlar framförallt om världens ålder och historia, men även om sådant som Syndafloden och termodynamikens andra huvudsats. Den antropiska principen som tas upp sist i kapitlet är i det här perspektivet helt enkelt en variant av det klassiska designargumentet – ”universum är för perfekt för oss för att ha uppstått av en slump” – men till skillnad från de allra flesta kreationistiska argument är antropiska principen något som faktiskt diskuteras seriöst av både naturvetare och teologer. Det kunde överlag ha framgått tydligare vilka argument som har åtminstone någon verklighetsförankring, och vilka som är rent trams.
Kapitel 9, om juridiska spörsmål, är ännu mer amerikocentriskt än resten av boken, och består huvudsakligen av utdrag ur amerikanska domstolsprotokoll och lagförslag. Av mycket begränsat intresse för svenska läsare, annat än som kuriosa.
Utbildningskapitlet kan även det tyckas provinsiellt, med sitt fokus på de pseudopedagogiska argument kreationister använt för att få in sin lära i amerikanska skolor, eller åtminstone sabotera evolutionsundervisningen. Men dessa argument kan tjäna som underlag för mer generella reflektioner kring skolans uppgift, och hur stoff bör väljas och presenteras i undervisningen. Lärare och läromedel förenklar alltid stoffet – men vilka förenklingar är legitima? När vilseleder förenklingarna eleverna – och när skulle tvärtom en nyansering vilseleda mer? Detta är frågor som lärare och andra berörda bör ha tänkt igenom och kunna svara på, för det är inte bara evolutionen som kan vara kontroversiell i skolan.
Religiösa argument kring kreationismen tas upp i kapitel 11, som kan ses som en fortsättning på kapitel 2. En viktig poäng här är att antikreationisterna (men inte kreationisterna) huvudsakligen är professionella akademiska teologer. Kreationismen kritiseras oftast för att vara en dålig parodi på naturvetenskap – men den bokstavstrogna kreationismen är inte mer rumsren inom teologisk fakultet än inom naturvetenskaplig. Något udda i sammanhanget är utdraget från Steven Weinberg, som närmast bekräftar Phillip Johnsons5 tes i utdraget innan Weinberg, att evolutionen, och den naturvetenskapliga materialismen överhuvudtaget, gör tillvaron meningslös. Teologen John Haught sprider ljus över frågan i nästa utdrag, och klargör att frågan om livets mening i grunden är helt separat från naturvetenskapens resultat.
En del av den problematisering av vetenskapsbegreppet som saknades i kapitel 1 tas upp i kapitel 12. Är evolutionen ”bara en teori”? Är det skillnad på ”origins science” och ”operation science”? Är darwinismen vetenskap eller troslära? Är naturvetenskapens metodologiska naturalism ett problem? Kapitlet avslutas med en både kul och instruktiv text av Richard Dickerson som börjar ”Science, fundamentally, is a game” och förklarar både varför spelets regler ser ut som de gör, och varför kreationismen bryter mot reglerna.
Sammanfattningsvis ger boken, trots en och annan skönhetsfläck, en bra och samlad kritisk granskning av kreationismen. Vill man bara läsa en enda bok om kreationismen är denna ett gott val, med sin mångsidiga belysning av alla relevanta aspekter. Trots den lovvärda ambitionen att ge en balanserad framställning och låta båda sidor komma till tals, tror jag dock knappast att någon inbiten kreationist blir vare sig lycklig eller omvänd av att läsa boken – det är tydligt i både text och disposition genom hela boken att författaren tar entydig ställning mot kreationismen och för en biologi på vetenskaplig grund.
Detta är en utmärkt bok för den som har en vetenskaplig grundsyn och vill kunna tala med kreationister utan att hamna i underläge. Man kan önska att boken också läses av den som vacklar mellan kreationism och vetenskap och vill ha vägledning, för där skulle boken kunna vara effektiv. En bok som vände sig till kreationisterna själva med ambitionen att få dem att nå insikt om kreationismens vetenskapliga svaghet, skulle behöva se annorlunda ut. Frågan är om en sådan bok överhuvudtaget går att skriva.
Sverker Johansson är universitetslektor i fysik vid Högskolan för Lärande och Kommunikation, Jönköping. Han har granskat kreationismen under lång tid och är författare både till en bok om universums ursprung och en bok om språkets ursprung.
Noter
- Mats Molén, Vårt ursprung? Haninge: XP Media, 2000 (4:e upplagan).
- http://www.nsceweb.org/
- Se ID-rörelsens interna strategidokument (som råkade läcka ut) på http://www.antievolution.org/features/wedge.html, eller R. T. Pennock, Tower of Babel: The Evidence Against the New Creationism (1999) för utförligare dokumentation.
- För en utförligare och mer heltäckande kritik av dessa och andra argument mot evolutionen, se A. N. Strahler, Science and Earth History (1999; 2nd ed.), eller http://www.talkorigins.org/
- Den ende ID-förespråkaren som låter sig citeras i boken.