Slutreplik till Erlingsson

Publicerat i Folkvett nr 3/2006.

Nedanstående är en replik på en replik av Ulf Erlingsson i samma nummer av Folkvett.

Ulf Erlingsson hänvisar återigen till att det skulle ligga några expertkunskaper bakom Platons Atlantismyt, trots att det inte finns några skäl för detta. Det finns rimligare och mer jordnära förklaringar. Och han vidhåller att Platons beskrivning på något vis skulle överensstämma med megalitgravarnas utbredning, vilket Erlingsson studerat genom en ”geografisk undersökning” baserad på ”oberoende data”.

Erlingsson är alltså fortfarande omedveten om att de ”data” vi talar om är hans egen texttolkning av Platon, och alltså fullkomligt beroende av honom själv. Och den enda källan är Platon, så att jämföra dennes olika texter med varandra är inte heller att göra oberoende jämförelser. Att sedan bygga geografiska tester på detta öppnar för kritik mot vetenskapligheten i metoden.

Erlingssons icke-falsifierbara metod står explicit beskriven på sidan 15 i boken:

”There are of course certain details in Plato’s description that do not match Ireland, but are these discrepancies relevant as arguments for falsifying the hypothesis? No, because one has to allow Plato, Solon and others to remember wrong and make certain mistakes, without presuming that everything else also is falsehood.

In other words, no argument against the hypothesis is valid, that is based on that some phenomena existed on Atlantis but not Ireland.”

Erlingsson beskyller mig för att vilja påverka läsarnas attityd genom att dolskt förmedla att boken innehåller lögner, eller genom att formulera mig nedvärderande. Jag är övertygad om att Erlingsson själv tror på vad han skriver, så några lögner tror jag inte det handlar om. Däremot är det mycket som inte stämmer, d.v.s. inte är sant. Jag kan lika väl anklaga Erlingsson för att titeln på boken oriktigt förespeglar vetenskaplighet. Förväntas jag som läsare blunda för detta? Och är inte Erlingsson medveten om att mitt inlägg var en recension? Självklart är syftet att påverka eventuella läsare med mitt omdöme om boken (vilket är negativt, om man förväntar sig något slags vetenskaplig undersökning).

Bristerna i ”undersökningen” står Erlingsson själv för. Hans fascination för Newgrange är ett bra exempel. Visst kan man etablera samband mellan namnen på indoeuropeiska flodgudar ända bort till Indien, men det finns ingenting som förbinder Newgrange med floden den ligger vid, eller någon flodgud, varken arkeologiskt eller historiskt (inte i den tidsperiod vi talar om här i alla fall). Källorna till myterna kring Nechtan, och namnet ”Brú na Bóinne”, är betydligt yngre än vad Erlingsson vill ge sken av eller fäster någon vikt vid. Försöket att frammana ett Poseidontempel vid Newgrange har alltså ingen vetenskaplig grund alls, men trots detta avslutar han, ”What does this prove? It proves nothing, scientifically speaking. However, it strongly suggests that the mythology of Atlantis was based on a real place with its very real mythology.” (s. 55). Dessa slutsatser har alltså ingen vetenskaplig grund, och det erkänner Erlingsson själv, men han envisas ändå med att dra dessa slutsatser. Nej, någon geografisk undersökning är det faktiskt inte.