Ett kommersiellt medium

Publicerat i Folkvett nr 2/2007.

Levande bilder från andevärlden. Lena Ranehag. Malmö: Damm förlag, 2007. 190 s. ISBN 978-91-7130-651-7.

Lena Ranehag, som presenterar sig själv i den här boken, är yrkesverksam som medium, och driver ett eget företag i branschen. Företaget verkar gå bra; hon uppger att hon har så många uppdrag att hon inte behöver marknadsföra sig. Företaget är t.o.m. så framgångsrikt att det har hemligt telefonnummer, säger hon. (Numret är dock inte hemligare än att det finns på www.lokaldelen.se.)

Ranehag har medverkat som medium i två TV-serier, Förnimmelse av mord och Det okända. I den förstnämnda programserien var hennes uppgift att ”försöka få kontakt med den mördade personens ande, och därigenom få fram information som kunde ge nya spår i fallet.” I den andra programserien ska hon hjälpa människor att bli av med spöken som hemsöker deras bostäder. Spöken är, säger hon, andar som inte gått över till andra sidan utan har ”blivit kvar i vår dimension och tror sig fortfarande vara fysiskt levande.” För att bli av med spökena försöker hon övertyga dem om att de är döda och därför ska bege sig till en annan ”dimension”.

Genom berättelser från branschens avhoppare vet vi ganska mycket om hur medier brukar arbeta. Ett mediums ”yrkeskunskap” handlar till stor del om två arbetssätt. För det första framställer de ospecifika och allmängiltiga påståenden så att de framstår som märkliga. För det andra tillskansar de sig information på naturlig väg och presenterar den sedan som om den kom från andevärlden. Ranehag är tillräckligt osofistikerad för att på några ställen i boken undslippa sig detaljer som är högst förenliga med användningen av dessa metoder. Så här skriver hon t.ex. om hur hon ställer diagnos per telefon:

”Det händer också att jag pratar med någon i telefon, och helt plötsligt hör jag inte vad personen egentligen säger till mig utan jag får information från Universum om att han eller hon har problem med magen. Och då får jag en bild av magen och känner ett obehag runt bilden, och känner jag då personen så frågar jag naturligtvis hur det är med magen. Och så ber jag personen att vara väldigt lyhörd för alla signaler från sin mage. Oftast kan han eller hon bekräfta att det är till exempel stress som har fått magen i obalans.”

Kära läsare, känn efter hur din mage känns just nu. Om du känner efter noga, märker du inte en viss obehagskänsla i magen? Försök nu att vara mycket lyhörd för alla signaler från din mage. Och passa på att tänka efter, har det förekommit någon form av stress i ditt liv nyligen som kan förklara om magen inte mår särskilt bra? (Betänk sedan hur mycket större suggestionskraft som kan utövas med sådana uppmaningar om de uttalas av ett medium i samtal med en kund som betalar för hennes tjänster, jämfört med den här skriftliga envägskommunikationen från mig till dig.)

Ranehag berättar också om ett samtal hon hade med fadern till en avliden person vid namn Olle.

”Då hörde jag Olle säga till mig: ’Pappa ska hälsa till Anna Maria från mig.’ Jag framförde jag budskapet och frågade om han kände igen namnet. ’Ja’, sa Olles pappa. ’Det gör jag.’ Så blev det tyst en liten stund. Sedan sa han: ’Det är Olles enda syster, hon heter Anna Maria men kallas Maria.’ Det var ett väldigt gripande och starkt ögonblick jag fick uppleva tillsammans med Olles pappa.”

Finns det någon rimlig förklaring till att en person som hela sitt liv har kallat sin syster Maria ska övergå till att kalla henne Anna Maria? Knappast, men det finns en alternativ förklaring till hur namnet ”Anna Maria” kom in här. Det är som sagt vanligt att medier hämtar in uppgifter på naturlig väg som sedan presenteras som budskap från andevärlden. Det är mycket lätt att från offentliga register få fram uppgifter om namnet på anhöriga till en avliden, men från dessa register får man ofta fel uppgift om tilltalsnamnet.

Ranehag utger sig för att kunna se in i framtiden. ”Jag kan se ditt förflutna – och din framtid.” Tyvärr får vi information om hennes förutsägelser först i efterhand. Så t.ex. uppger hon sig ha förutsett den stora tsunamin i december 2004 åtta månader i förväg. Detta hade varit mer anmärkningsvärt om vi hade fått veta det före tsunamin.

Ranehags företag heter Faith Cure, vilket låter antyda att behandling av sjukdomar är en viktig del av verksamheten. Hon ger också några exempel på hur hon ska ha botat sjuka människor. Så t.ex. skriver hon om ett barn med okulär albinism, som efter hennes healing ska ha fått bättre syn. Hon beskriver detta som ett ”mirakel” som läkarna inte kan förklara. Men inget av det hon skriver om fallet ger anledning att tro att det hänt något svårförklarligt. (Barn med albinism kan ibland få förbättrad syn som en följd av ögats naturliga utveckling.)

Ranehag skiljer sig från de flesta andra medier genom att öppet tillstå att hon försörjer sig på verksamheten. Det är förmodligen lukrativt att ta betalt av sörjande människor för att sätta dem i ”förbindelse” med den avlidnas ande. Men finns det inte någon gräns för vad man med självrespekt kan göra för pengar?