Hur en fjäder blir en höna

Publicerat i Folkvett nr 2/2007.

Erik R. Lindström, fil. dr, docent i viltekologi beklagar tidningars dåliga faktakontroll.

”En lille Fjer kan nok blive til fem Høns.” Så slutar en av H. C. Andersens sagor. En liknande historia kan anas bakom en rubrik på expressen.se den 16 april 2007. Med hänvisning till Linköpings tidning skriver man: ”Hönsforskare i Linköping utmanar Darwin. Stressade höns välter Darwins teorier om ärftlighet.” Längre ner framgår att det handlar om Darwins evolutionslära. I Linköpings tidning (nätupplagan) är rubriken litet mer modest: ”Linköpingsforskare kan knäcka Darwins teorier”. Man skriver att ”en grundsten i Darwins evolutionsteori inte behöver vara sann.” Den eventuellt välta grundstenen man syftar på i bägge tidningarna skulle vara förhållandet att inlärda beteenden inte kan ärvas.

Även på text-tv och i SVT tog man upp nyheten med vinklingen att Darwin var ifrågasatt. Och i DN skrev Maciej Zeremba en halvt raljerande krönika över att den gamla idén om evolution baserad på förvärvade egenskaper dykt upp igen.

Darwins lära om evolution genom naturligt urval är en hörnpelare i den naturvetenskapliga världsbilden. Att ifrågasätta den inom biologin är kanske det närmaste man kommer att hävda förekomsten av evighetsmaskiner inom fysiken. Har man rätt skulle stora delar av respektive vetenskap få omvärderas. Det betyder inte att det skulle vara tabu att ifrågasätta Darwin, men den som gör så måste ha väldigt bra på fötterna, speciellt om man går ut till allmänheten och inte bara driver en inomvetenskaplig diskussion. Risken är annars stor att t.ex. kreationister tar det till intäkt för att deras idéer om ”intelligent design” m.m. skulle vara lika trovärdiga som evolutionsläran; inte ens forskarna tycks ju vara överens om den senare. Det finns således skäl att undersöka nyhetens bakgrund.

Uppgifterna i tidningarna tycks ursprungligen komma från en redogörelse för professor Per Jensens forskning i LiU-nytt, Linköpings universitets eget nyhetsblad på nätet. Under rubriken ”Beteendeforskare rubbar Darwins teorier” skrev man där att förvärvade egenskaper (t.ex. inlärda beteenden) inte kan ärvas enligt Darwin och att detta nu var ifrågasatt. Jensen själv formulerade det som att Darwin visserligen inte har fel, men att man inom klassisk evolutionsteori inte ansett det vara möjligt ”att förändrade uttrycksmönster för generna kan föras vidare till avkomman”.

Men just detta menade sig Jensen och hans grupp ha visat genom att utsätta höns för en stressande miljö (varierande dygnsrytm) och studera deras avkomma: kycklingar som kläckts och vuxit upp i en stressfri miljö. Kycklingarna uppvisade samma inlärningssvårigheter som föräldrarna.

Man sökte vidare och fann att hos de stressade djuren och deras avkomma var generna i vissa hjärnceller aktiva i ett annat mönster än hos kontrollhöns. Generna som sådana förändrades. (Varje cell innehåller gener för samtliga nedärvda egenskaper hos individen, men bara vissa är aktiva i en given cell.) Som förklaring till att detta även uppträder hos kycklingarna pekar Jensen på möjligheten att stresshormoner från hönan hamnar i ägget och påverkar embryot. Han spekulerade också i bästa darwinistiska anda i att en förmåga att föra över ett inlärt beteende till nästa generation skulle kunna vara gynnsam för tama fåglar. (Man kunde i detta speciella fall invända att dålig inlärningsförmåga inte är det bästa arvet att lämna efter sig, men de stressade hönsens kycklingar växte också bättre och var mer dominanta än kontrollkycklingar.)

LiU-nytt hänvisade till forskargruppens vetenskapliga artikel, som också finns tillgänglig på nätet. I denna framförs även den alternativa förklaringen att redan könscellerna hos såväl tupp som höna påverkas av stressen. Man poängterar att det unika i sammanhanget är att regleringen av genernas aktivitet förändras hos kycklingarna på samma sätt som hos föräldrarna med resultatet att föräldrarnas beteende ärvs. Huruvida egenskaperna förs vidare ytterligare generationer framåt är okänt. Det skulle därtill vara mycket olämpligt i en snabbt föränderlig miljö.

Det handlar således om ett förvärvat beteende som på ett eller annat sätt tycks gå i arv från en generation till nästa. Enligt Jensen skall detta tolkas som arv av förvärvade egenskaper. En utomstående har svårt att se hur det skiljer sig från miljöpåverkan under embryots utveckling (stresshormon från hönan i ägget); något som Jensen alltså förvirrande nog själv föreslår. Å andra sidan kan man fråga sig om upptäckten under några omständigheter står i strid med Darwins teorier.

Darwins stora insats var att formulera en högst sannolik mekanism för evolutionen och att argumentera övertygande för denna. Andra före honom hade redan förstått att livsformerna inte har skapats vid ett och samma tillfälle utan utvecklats under en lång tid. Jean Baptiste Lamarck (1744-1829) var i det avseendet 50 år före Darwin. Men Lamarcks förklaring, att det handlar om förvärvade egenskaper som direkt går i arv (giraffen sträcker sig efter trädens lövverk, vilket ger dess ungar långa halsar), var litet för enkel och inte riktigt trovärdig.

Darwin menade i stället att det alltid finns en variation i individernas ärftliga egenskaper inom t.ex. en djurstam. De som har sådana egenskaper att de får fler barnbarn än andra sägs vara de bäst anpassade och de som gynnas av ”det naturliga urvalet”. Med nödvändighet kommer just deras egenskaper bli vanligare i stammen i kommande generationer. Hur nya egenskaper uppstår visste inte Darwin. Ärftlighetens grunder var ännu okända. Han höll t.o.m. möjligheten öppen att det kunde handla om förvärvade egenskaper som gick i arv! Att just detta skulle vara omöjligt är alltså näppeligen någon grundsten i Darwins teori. Senare tiders genetik har förvisso inte givit något utrymme för arv av förvärvade egenskaper. Men det är en annan sak och en eventuell modifiering av den tesen rubbar inte läran om evolution genom naturligt urval.

Den som kom att lägga grunden till dagens genetik var Gregor Mendel (1822-1884). Det sägs att Darwin hade hans bok Försök med växtbastarder från 1865 i sitt bibliotek men att han troligtvis aldrig läste den. Man får anta att flera av de inblandade här aldrig har läst sin Darwin.

I en debatt på universitetets hemsidor medgav Jensen att rubriken ”… var något tillspetsad” men försvarade den med att ”Läroböcker på alla nivåer har under lång tid lärt ut att Darwins stora bidrag till evolutionen var just att han, till skillnad från Lamarck, erbjöd en teori som inte byggde på (min kursivering) nedärvning av förvärvade egenskaper…” Det är sant, men innebär inte att Darwins teori nödvändigtvis skulle utesluta arv av förvärvade egenskaper i alla former.

Det är djupt olyckligt och oansvarigt att ett universitet genom bristande faktakontroll, slappt språkbruk och/eller effektsökeri bidrar till att skapa osäkerhet runt något så centralt som evolutionsläran.