Riksantikvarieämbetets vurpa vid Ales stenar

Publicerat i Folkvett nr 3/2007.

Martin Rundkvist skildrar den gångna sommarens tidningsanka om Ales stenar och riktar kritik mot Riksantikvarieämbetets enhet för kulturarvsturism.

Inom vetenskapen råder i idealfallet skeptisk rationalism, vilket innebär att ingen tolkning accepteras ens provisoriskt om den inte är förankrad i bra data genom klar argumentation. Även inom arkeologin är det vetenskapliga förhållningssättet ämnets ryggrad; ja, själva huvudmotiveringen för nästan allt avlönat arkeologiskt arbete. (Undantaget är de luftigare och pratigare delarna av den kontinentalfilosofiskt och litteraturkritiskt influerade s.k. teoretiska arkeologin.) Men de flesta människors umgänge med fornlämningar är förstås varken vetenskapligt eller avlönat.

Det arkeologiska källmaterialet berör och diskuteras av många olika grupper i samhället. Två av dem kommer sällan i direkt kontakt med varandra, men när det sker brukar det slå gnistor. Den vetenskapliga arkeologin bygger på skeptisk rationalism. Alternativa skribenter och tänkare, å andra sidan, gör gärna bestämda påståenden om det arkeologiska förflutna som innefattar ley lines, utomjordingar, slagrutor, civilisationsbärande världsomseglare o.s.v. Alternativa författare som Erich von Däniken, Michael Cremo, Richard L. Thompson and Graham Hancock är mycket välavlönade.

Stonehenge är med sin årliga invasion av new age-troende vid midsommar Englands, kanske hela världens, främsta konflikthärd och scen i kontakterna mellan den vetenskapliga och den alternativa arkeologin. Sveriges motsvarighet är ett annat megalitmonument: skeppsättningen Ales stenar vid fiskeläget Kåseberga nära Ystad i Skåne.

Ales stenar är ett välbevarat och vackert exemplar av de stora sydskandinaviska skeppssättningarna, en monumenttyp som inte är alltför ovanlig. (De underjordiska spåren av två stycken grävdes ut 1997 i Färlöv nära Kristianstad. En av dem var på sin tid större än Ales stenar.) Skeppssättningarna består av resta stenar uppställda i form av ett skepp, parvis och glest placerade, som om varje sten markerade änden på ett spant i ett klinkbyggt fartyg. Dagens forskningskonsensus om de stora skeppssättningarna säger att de kom till under senare delen av första årtusendet e.Kr., vendeltiden och vikingatiden. De uppfördes som gravmonument, vanligen på redan existerande gravfält. Senare skriftliga källor hävdar att vissa av dem användes som tingsplatser, och skeppssättningar vid de skriftligt belagda kungsgårdarna Jelling och Lejre i Danmark visar på en koppling till den vikingatida kungamakten.

Ales stenar består av 58 stenar, var och en med en vikt på flera ton, och mäter 67 meter från ena änden till den andra. Fornlämningen har genomgått hårdhänt restaurering, några mindre delutgrävningar och, alldeles nyligen, detaljerad geofysisk kartering. De gravar som hittills påträffats på platsen verkar vara äldre än skeppet. Kol-14-dateringar tyder på att stenarna restes någon gång under 600-talet e.Kr., mellersta vendeltiden (Strömberg 2004).

Platsens rykte som slagfält mellan vetenskaplig och alternativ arkeologi beror på en enda mans outtröttliga arbete: han heter Bob Lind. Professionella arkeologer ser mest på storskaliga mönster i källmaterialet och surrar från den ena fyndplatsen till den andra i sina studier. Lind tycks i stället ha ägnat Ales stenar allt sitt arkeologiska intresse under många år. Han har utvecklat en tolkningsmodell där han ser skeppet som ett kalendariskt observatorium byggt i början av första årtusendet f.Kr., yngre bronsåldern. För att föra ut detta budskap driver han sedan länge ett enmansprojekt för förmedling på platsen. Besökare har därmed mötts av två konkurrerande uppsättningar med skyltar och guideturer, varav den ena handlar om Bob Linds åsikter om fornlämningen och den fientliga behandling han anser sig ha mött från Etablissemanget. Linds passionerade och aggressiva sätt har gjort honom ökänd inom den svenska arkeologin, och konflikten har alstrat en egen liten meta-litteratur (Roslund & Lindström 2002; Kishonti 2004).

Bob Linds tolkning med bronsåldersobservatoriet har inte publicerats i några konventionella forskningskanaler. Han har dock givit ut två böcker (Lind 2000; 2004) och en glansig broschyr på eget förlag och säljer dem på platsen, samt har en webbsajt (web.telia.com/~u91111710/sv/indexsv.htm). Hans tolkningar är, som de alternativa brukar, mycket långtgående och mångfasetterade. I huvudfrågorna rörande skeppssättningens datering och ursprungliga funktion har hans idéer blivit noggrant utvärderade och vederlagda av astronomen Curt Roslund och arkeologen Jonathan Lindström (2002; Roslund 2004), två forskare med många vetenskapliga publikationer bl.a. inom arkeoastronomin på sina meritlistor. Så vitt jag vet tror ingen professionell arkeolog i Norden att Ales stenar uppfördes under bronsåldern eller att de fungerade som ett kalenderobservatorium. Man bör också notera att ingen professionell arkeolog bryr sig ens en bråkdel så mycket om just denna fornlämnings datering och funktion som Bob Lind.

Som kanske kan gissas har Ales stenar länge varit ett sorgebarn för Riksantikvarieämbetet. Myndigheten är inte van vid intensiv gerillakrigföring om tolkningen av populära turistmål. I juli 2007 satte Riksantikvarieämbetet upp en samling nya skyltar vid Ales stenar, frukten av ett projekt lett av Kajsa Althén. Förmodligen som ett försök att blidka Bob Lind beskrev de nya skyltarna kortfattat hans tolkningar jämte den vetenskapliga forskningens uppfattning. Skylttexterna tog inte ställning i debatten. Man återgav dock ett av Linds diagram. Det hela visade sig snart ha varit ett mindre lyckat drag.

Bob Lind uppfattade de nya skyltarna som en stor seger. Han hade haft rätt hela tiden, och nu hade Etablissemanget medgivit att det var så! Sommarsvultna medier, bemannade med vikarier medan vetenskapsredaktionernas ordinarie personal hade semester, kastade sig över denna hjärtevärmande historia om den lille mannen som kämpat mot myndigheterna i åratal och slutligen segrat. Få om ens någon av dessa sommarjournalister läste de nya skyltarna tillräckligt noga för att märka att dessa faktiskt inte tog ställning för någondera tolkningen. Dagens Nyheters skribent berättade för mig per e-post att han inte hade sett skyltarna, nej, inte haft tillgång till deras text över huvud taget. Sydsvenska Dagbladet satte rubrikerna ”Ales stenar inte längre ett mysterium” och ”Får upprättelse efter tio år”.

Riksantikvarieämbetet fick snart utstå ljudlig kritik från universitetsarkeologer i diverse medier. Myndighetens försök att hantera situationen lyckades dock inte vidare bra, de heller. Administratörer som i bästa fall läst tre terminer arkeologi för trettio år sedan kunde plötsligt ses göra kunskapsteoretiska uttalanden till pressen. Ewa Bergdahl, chef för Riksantikvarieämbetets enhet för kulturarvsturism, sade: ”Det finns inte bara en enda sanning. Den här platsen är så otroligt mycket mera komplex än man tidigare trott. (…) Man har inget företräde bara för att man forskar på ett universitet” (DN 24 juli).

I stället för att förklara för journalisterna att ingen som vet något tror på Bob Linds bronsåldersobservatorium sade myndighetens representanter alltså att det i själva verket är omöjligt att få fram sanningen inom arkeologin (eller inom vetenskapen i allmänhet?), och att man inte skall lita på universitetsforskarna. Allt detta från en statlig myndighet med ansvar för kulturarvets förvaltning, en myndighet vars personal dessutom mest består av universitetsutbildade arkeologer (de arbetar med räddningsutgrävningar inför vägbyggen). Riksantikvarien själv, Inger Liliequist, gjorde ett uttalande från sommarstugan för att släta över felsägningarna, ”Vi lyfter fram både hembygdsforskare och amatörforskare. Men det är ingenting som jämställs med den beprövade forskningen. Om det har uppfattats så får vi försöka rätta till informationen” (DN 25 juli). Men då var skadan redan skedd.

Under de ovanliga omständigheterna var det nog oundvikligt för Althén & Co att nämna bronsålderskalendertolk¬ningen på de nya skyltarna. Men de borde ha gjort det i form av ett kortfattat avfärdande: ”… de här tankarna har inte övertygat några yrkesarkeologer”. (Rykten från Riksantikvarieämbetet gör gällande att en sådan formulering faktiskt fanns där en gång men ströks i slutversionen.) Att låna ett diagram från Bob Lind var en mycket dålig idé. Att Althén & Co frånsade sig sitt folkbildande ansvar att framhäva den mest välunderbyggda konsensusuppfattningen vittnar om synnerligen dåligt omdöme.

Vad nu än museologer och övervintrade postmodernister må anse, så hör mångstämmighet hemma i konstkritiken, inte i vetenskapen. Hypoteser är billiga: forskarnas uppgift är att gallra bort tolkningar som inte håller, inte att trava dem på varandra för att ”berika källmaterialet”. Den nya skylten med Linds diagram har den avslöjande rubriken ”Ales stenar – en pågående tolkning”. Men allmänheten finansierar inte forskare för att de skall producera ständigt växlande tolkningar. Man lägger upp de där pengarna för att få svar på frågor, och det har vetenskapen också levererat angående de stora sydskandinaviska skeppssättningarnas datering och ursprungliga funktion. De är gravmonument från vendeltiden och vikingatiden.

Den första av de fyra nya skyltarna vid Ales stenar sätter in platsen i sitt sammanhang med en karta över framträdande fornlämningar på Österlen och en faktafattig text. Här feltolkar Althén & Co mansnamnet Unwodr, som står skrivet med äldre runraden på ett spänne funnet i en grav från romartiden, som om det syftade på den begravda personen. Denna blir därmed den könsförvirrade ”flickan Unwodr”.

Den tredje skylten är däremot bra. Här presenteras nya resultat från undersökningar av Riksantikvarieämbetets geofysiker ledda av Dr Immo Trinks, som jag själv samarbetar med. De har med några dagar i fält bidragit mera till kunskapen om platsen än vad många årtionden tidigare kunnat. Deras kartering visar tydligt gränsen för de skador som åsamkades platsen en gång när man frilade stenarna från flygsand med grävmaskin, en eller två mindre skeppssättningar kända från tidiga avbildningar finns med, och ett stort ringformat dike markerar en bortplöjd gravhög, kanske tillhörig en stendös från tidiga bondestenåldern.

Den fjärde skylten handlar helt och hållet om bronsålderns skeppssymbolik. Utifrån mina blygsamma kunskaper om den perioden verkar innehållet okontroversiellt i sig, med det är värre än irrelevant vid Ales stenar. Skeppssättningen är inte en bronsålderslämning. Bob Lind är den ende som tror det.

Vilka lärdomar kan man nu dra av Riksantikvarieämbetets vurpa vid Ales stenar sommaren 2007? Viktigast är nog att vägen ut ur en otrevlig offentlig debatt med alternativforskare inte är att rycka på axlarna och säga ”Jag bryr mig inte om hur det egentligen ligger till”. För kontrahenten bryr sig mycket om det. Och medierna kommer att tolka en plötslig brist på intresse som att man helt enkelt hade fel från början. Det är ett spiksäkert sätt att förlora debatten.

En annan lärdom för kulturarvsadministratörer är att när medierna ringer och frågar hur en viss fornlämning skall tolkas, då är det bäst att skicka dem vidare till någon i personalen som vet något som sådana lämningar och forskningsläget kring dem. Under inga omständigheter skall man låtsas att man har aktuella kunskaper om forskningen som man egentligen saknar. Den som gör det blir ovän med alla dem som har de kunskaperna och som inte gillar att någon okunnig fan försöker föra deras talan. Särskilt ogillar de att få höra att ingen kan veta något säkert inom arkeologin.

Forndårar kan ha en stimulerande inverkan på ett forskningsfält. Ett berömt exempel är Västgötaskolan, provinsiella lokalpatrioter med vildsinta oscarianska idéer som lyckades få TV:s uppmärksamhet och tvingade professionella forskare att vässa sina argument rörande det medeltida Sveriges ursprung. Jag har inget emot att alternativforskare yttrar sig i vilka medier de nu lyckas ta i bruk: yttrandefrihet är en god sak. Men Riksantikvarieämbetet bör ge besökare på fornlämningsplatser enbart den bästa vetenskapligt grundade information som går att få tag i, tydligt skild från alternativa och folkloristiska idéer. Annars är det bättre att myndigheten inte sätter upp några skyltar alls.

De nya skyltarna vid Ales stenar finns återgivna för läsning på http://scienceblogs.com/aardvarchaeology/2007/07/media_kick_swedish_heritage_bo.php. Martin Rundkvist är fil.dr i arkeologi och ingår i Folkvetts redaktion.

Referenser

• Kishonti, Ingela. 2004. Att ta ställning eller inte – med erfarenheter av alternativ arkeologi vid Ales stenar i Skåne. Andersson, P. & Welinder, S. (red.). Mellan Thomsen och Däniken. Oenig diskussion kring alternativ arkeologi. Lindome: Bricoleur.
• Lind, Bob. 2000. Solens skepp och Ales stenar. Gudasymbol, astronomisk helgedom, solårskalender och solvisare. Malmö: Stjärnljuset.
• Lind, Bob. 2004. Ales stenar – ur ett arkeoastronomiskt perspektiv. Malmö: Stjärnljuset.
• Roslund, Curt. 2004. Liten astronomilära för Ales stenar. Ale. Historisk tidskrift för Skåne, Halland och Blekinge 2004:2. De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening och Landsarkivet i Lund.
• Roslund, Curt & Lindström, Jonathan. 2002. Det stora guidebråket på Ales stenar. Folkvett 2002:2. Föreningen Vetenskap och Folkbildning. Stockholm.
• Strömberg, Märta. 2004. Ales stenar – en komplicerad anläggning. Ale. Historisk tidskrift för Skåne, Halland och Blekinge 2004:1. De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening och Landsarkivet i Lund.