Den oförliknelige Doktor Kouznetsov

Publicerat i Folkvett nr 4/2007.

William Meacham, verksam vid centret för Asienstudier vid Hong Kongs universitet, skildrar Dimitri Kouznetsovs karriär som kristen forskningsfuskare. Något att begrunda för alla tidskriftsredaktörer.

När det gäller forskningsfusk ser man sällan några återfallsförbrytare. Har en fuskare väl åkt fast så dryper han vanligen av och försvinner. En rysk mikrobiolog på gräsrotsnivå, verksam vid Moskvas stadsförvaltnings kontor för sanitet och smittokontroll, har dock uppvisat en enorm seghet som fuskare. Inte mindre än tre gånger under åren 1989-2000 har han skaffat sig en plats i det internationella rampljuset, de två senaste dessutom efter att ha blivit offentligt avslöjad. Sista gången lurade han en framstående brittisk tidskrift under spektakulära former. Ämnet var falska påståenden om arkeologiska prover, hämtade inte från något avlägset hörn av den forna Sovjetunionen, utan från republiken Irland.

Dimitri Kouznetsovs internationella karriär som skapelsetroende började med påståenden om ”vetenskapliga” bevis mot en aspekt av evolutionen enligt Darwin. Han hade blivit baptist och kommit i kontakt med skapelsetroende i Västeuropa och USA. 1989 lyckades han få in en uppsats i en respekterad, sakkunniggranskad tidskrift, International Journal of Neuroscience, som på den tiden gavs ut av firma Gordon & Breach i New York. Uppsatsen handlade om mRNAs från viltlevande sorkar och hade undertiteln ”En ny kritik av en modern molekylärgenetisk bild av biologisk evolution”. Innehållet var mycket tekniskt och föreföll både välpresenterat och grundat på gedigen forskning. Men artikeln innehöll påståenden som var både kontroversiella och synnerligen betydelsefulla (om de visade sig stämma). Man skulle därför kanske kunna tro att redaktionen hade undersökt arbetet noga innan man tryckte det. Så var tydligen inte fallet, och först några år senare upptäckte en svensk forskare ett antal falska påståenden i form av referenser till arbeten som inte fanns men som bildade underlaget till Kouznetsovs argumentation. Professor Dan Larhammar vid Uppsala universitet (1994) skrev till tidskriften och påpekade följande falska citat:

En artikel som skulle ha publicerats i Upsala [sic] University Research Reports: ingen sådan tidskrift kunde identifieras och författarna var okända för Uppsala universitet.
En artikel i Allergologica Acta: tidskriften fanns men inte den citerade artikeln.
Artiklar i Immunochemical and Immunocytological Methods, International Journal of Applied Immunology and Immunochemistry, Biotechnologica Acta, Comparative Biochemistry, Biophysics and Genetics, Methods and Approaches in Clinical Chemistry and Immunochemistry, Scandinavian Archives of Molecular Pathology – ingen av dessa tidskrifter fanns i verkligheten.

När professor Larhammars brev trycktes kom det som en chock för ett antal organisationer som hade hyllat Kouznetsov som en stigande stjärna på den skapelsetroende ”vetenskapens” himmel. Snart tog skapelsetroende grupper i Europa, Nordamerika och Australien avstånd från honom. Man kan tycka att det var en storm i ett vattenglas, och bortsett från hur pinsamt det var för tidskriften så påverkades inte den etablerade vetenskapen över huvud taget. I vanliga fall skulle historien ha slutat här. ”De som begår forskningsfusk blir för evigt utslängda ur vetenskapens korridorer under intensiv medierapportering” (Plimer 1994:253).

Men Kouznetsov var ingen vanlig forskningsfuskare. Med ekonomiskt stöd från en rik skapelsetroende fransman hade han dragit igång andra projekt. Han ville motbevisa kol-14-dateringen av svepningen i Turin och utvecklade därför en alternativ metod för datering av textilier. 1994 fick han in en teknisk uppsats i Analytical Chemistry (Kouznetsov et al. 1994), och två ändrade versioner trycktes senare i andra tidskrifter (Kouznetsov et al. 1996a; 1996c). Samma år sände mig Kouznetsov en otryckt uppsats tillsammans med ett handskrivet brev där marginalerna var fulla av klotter och märkliga tecken. Han verkade begripa fysiken och kemin bakom kol-14-datering mycket bra, och tycktes ha identifierat potentiella problem i Turin-svepningens datering. Vid den här tiden visste ingen av oss som intresserar oss för svepningen, utom Kouznetsovs finansiär, att denne var skapelsetroende. I uppsatsen jag fick angav Kouznetsov och hans medförfattare Andrej Ivanov som institutionell tillhörighet ”Laboratoriet för Fysisk-Kemiska Forskningsmetoder, Moskvas Statliga Centrum för Sanitet och Ekologisk Forskning”. I uppsatsen som två månader senare publicerades i Analytical Chemistry hade de båda bytt hemhörighet till ”S.A. Sedovs Laboratorier for Biopolymerforskning”. Något som kunde uppfattas som problematiskt, men som jag inte lade märke till då, var att båda dessa ”laboratorier” hade samma adress.

Kouznetsovs främsta framgång på den arkeologiska arenan blev en artikel (1996b) i Journal of Archaeological Science som vid denna tid gavs ut av Academic Press. Han och medförfattarna argumenterade här för att en kyrkobrand år 1532 skulle ha anrikat kol-14 i Turin-svepningen, och de presenterade data från experiment som verkade ha återskapat just en sådan process. I samma nummer av tidskriften publicerades starka motargument från forskare vid kol-14-laboratoriet i Arizona (Jull et al. 1996), men ändå framstod Kouznetsovs och medarbetarnas arbete som ett viktigt genombrott för dem som ville tro att svepningen var äkta. Under det följande året var Kouznetsov de svepningstroendes hjälte, särskilt i Italien och USA, med många föreläsningsturneer och konsultuppdrag till följd. Sedan började alltihop trilla i bitar. Envisa rykten gjorde gällande att Kouznetsov hade blivit tilldelad stora penningsummor för olika projekt och sedan vägrat besvara förfrågningar. I slutet av 1997 hade mörka moln samlats över hans namn, och i december började skyfallet: han blev anhållen i Danbury, Connecticut, för att han försökt omsätta stulna checkar. Kouznetsov satt flera månader i häkte och placerades sedan i ett rehabiliteringsprogram. Han reste dock hem till Ryssland utan att ha uppfyllt programmets villkor. I likhet med hans korta framträdande som skapelsetroende stjärnbiolog slutade Kouznetsovs andra karriär som svepningsforskare tvärt i vanära.

Omkring den här tiden inledde den italienske skeptikern Gian Marco Rinaldi (2002; engelsk sammanfattning i Polidoro 2004) något som skulle bli en ingående granskning av Kouznetsovs gärning. Med utgångspunkt från professor Larhammars ledtrådar började Rinaldi undersöka referenser och andra påståenden i de sakkunniggranskade artiklarna. Än en gång fann han att en del av referenserna var påhittade, och dessutom att inte alla de prover av forntida textilier som Kouznetsov och hans medförfattare påstod sig ha fått från museer i den forna Sovjetunionen verkade ha funnits i verkligheten. Av fjorton prover påstods tretton ha kommit från sex museer i Ryssland, Ukraina och Uzbekistan. För varje museum angavs namn och stad, men inte gatuadressen; museichefer och intendenter namngavs i tacklistan. Trots upprepade försök lyckades Rinaldi inte bekräfta att något av museerna eller någon av personerna existerade. Flera ryska och ukrainska museianställda meddelade brevledes att de inte trodde att dessa fanns. Även det ryska laboratorium för kol-14-analys med acceleratormasspektrometri som Kouznetsov (1996b:121) hävdade att han anlitat visade sig vara påhittat. Rinaldi drog senare slutsatsen att utan prover och AMS-laboratorium kunde man inte ha utfört de experiment man rapporterat om och att resultaten alltså var påhittade.

Alla dessa påhitt bleknar dock i jämförelse med ett spektakulärt lurendrejeri som Kouznetsov fortfarande ruvade på. I november 1998 lämnade han ett manuskript till den ansedda (om än något jordbundna) tidskriften Studies in Conservation, som redigerades av International Institute for Conservation och gavs ut av James & James, båda med huvudkontor i London. I denna artikel, full av tekniska formuleringar och ytligt sett imponerande naturvetenskap, uppfann Kouznetsov (2000:118) en rad prover av arkeologiska textilier från Irland. Här följer hans beskrivningar av proverna, citerade efter artikeln:

Textilprover: ljusgrå (ofärgade), rena och välbevarade småbitar av olika linnebegravningar (10-12 g) anskaffades, efter stilistisk datering, från följande källor:

Prov 1. AD 640. Grav: Scanlan Mor, härskare av Ossory; utgrävd vid Ballyknockane i County Limerick, Irland. Donerat av Irish Heritage Foundation, Lanesboro, Irland.

Prov 2. AD 680-720. Grav: oidentifierad munk; utgrävd på begravningsplatsen vid St Domanagarts kloster, Slive Donard, Mourne Mountains, Irland. Donerat av Irish Heritage Foundation, Lanesboro, Irland.

Prov 3. AD 1110-1135. Grav: Liam Doughan, Lord Gillemore; utgrävd vid Castlegarde nära Pallasgreen, County Limerick, Irland. Donerat av Sir Arthur Luttrell, Clogheen, Irland.

Prov 4. AD 1585. Grav: Garrett Og Fitzgerald, elfte Earlen av Kildare; St Brigids katedral, Kildare, Irland. Donerat av Prof. Sean Laoghaire, Westmeath College of Arts, Westmeath, Irland.

Här kunde man väl ha väntat sig att en sådan imponerande samling linneprover från irländska fyndplatser skulle ha inspirerat tidskriftsredaktionen att göra några förfrågningar, särskilt med tanke på att ett av proverna påstods härröra från en sådan berömdhet som en Earl av Kildare. En kort fråga per e-post eller telefon till det irländska nationalmuseet eller kulturmiljövårdande myndigheter hade räckt för att avslöja hur fullständigt skamlös bluffen var. Alla proverna var nämligen påhittade. Det finns ingen Sir Arthur Luttrell, ingen professor Sean Laoghaire. Den alltid lika flitige Rinaldi skrev till flera insatta irländare och ingen av dem hade någonsin hört talas om personerna i fråga. Hans brev till republikens nationalmuseum besvarades av Mary Cahill, biträdande intendent för irländska fornsaker. Hennes ögonblickliga reaktion var att sådana prover inte kunde finnas och att ”var och en som har den minsta insikt i irländsk arkeologi skulle genast ha insett att de presenterade uppgifterna inte kunde vara riktiga” (muntligt meddelande 2006). I januari 2001 skrev Cahill ett brev i tjänsten till International Institute for Conservation:

Gravarna som [Kouznetsov] beskriver, innehållande kvarlevorna av vissa namngivna personer, är okända för den irländska arkeologin. Institutionerna och personerna som han uppger sig ha fått proverna från finns inte. (…) Inga utgrävningar har genomförts på de uppräknade platserna. (…) Författaren verkar ha ansträngt sig för att ”identifiera” fyndplatser och personer som är omisskännligt irländska, men de framstår omedelbart som suspekta om man känner till landets historia och arkeologi. (…) Kort sagt, uppgifterna om Irland i artikeln saknar sanningsvärde.

Enligt Rinaldis irländska korrespondenter finns felaktigheter i alla fyra provbeskrivningarna.

Scannlan Mor, härskare av Ossory, omnämns kortfattat i De Fyra Mästarnas Annaler där han uppges ha dött 640, men hans grav har man inte hittat eller kunnat identifiera. I county Limerick finns en herrgård vid namn Ballyknockane, uppfört av Michael Scanlan 1793-94, men platsen ligger inte i det forntida Ossory, och det finns ingen känd eller ens påstådd koppling mellan byggherrens efternamn och den forntida kungen 1200 år tidigare.
Hembygdshistoriker låter meddela att inga arkeologiska utgrävningar någonsin har gjorts vid St Domanagarts kloster.
Historien känner ingen Liam Doughan, och titeln Lord Gillemore (Guillamore) instiftades först år 1831.
Den elfte Earlen av Kildare, känd som ”Trollkarlsearlen”, dog i London 1585 och begravdes faktiskt i St Brigids katedral i Kildare. Katedralen skadades dock svårt under 1600-talet varvid många gravar förstördes. Byggnaden återuppbyggdes först under 1800-talet, men varken då eller senare har man påträffat någon grav, gravsten eller inskription som kan kopplas till den elfte Earlen i eller i närheten av katedralen.

När en tidskrift trampat så fullständigt i klaveret brukar man publicera en rättelse, men märkligt nog valde Studies in Conservation att låta bli. Ändå trycktes i senare nummer av tidskriften flera brev där läsare påpekade mindre fel i andra artiklar. Rinaldi tog också en titt på de fjorton personer som tackades i slutet av Kouznetsovs uppsats. Tolv visade sig vara okända för de åtta institutioner som de påståtts företräda. Två universitet svarade inte, men i personalkatalogerna på deras webbsajter saknades personerna i fråga. Rinaldi meddelade International Institute for Conservation sina upptäckter, men varken han eller Cahill fick något svar.

Kouznetsovs uppsats i Studies in Conservation avslutades med en författarbiografi som angav följande hemhörighet: ”professor i biokemi, Nesterova-högskolan, Moskvas universitet, och ledare för SBR Laboratories Inc.” Adressen till SBR Laboratories som angavs var i själva verket Kouznetsovs hemadress. Nesterova-högskolan har ingen koppling till Moskvas universitet. Skolan förefaller erbjuda kvällskurser.

Hur ömkliga bedrägerier av det här slaget än kan verka så utför de faktiskt ett slags renhållningsarbete genom att belysa svagheter i de vetenskapliga publiceringskanalernas arbetssätt. Att Kouznetsov lyckades lura en ansedd sakkunniggranskad tidskrift på ett så storslaget sätt visar tydligt på vikten av fackgranskning och bakgrundskontroller av potentiella skribenter, fastän det är tidsödande – särskilt när dessa skribenter gör viktiga påståenden. Om dessa kontroller brister kan det uppenbarligen få mycket pinsamma konsekvenser för redaktörer och utgivare.

Författaren tackar Gian Marco Rinaldi som hade vänligheten att kommentera första utkastet till denna artikel. Dessutom var det förstås hans envisa arbete med undersökningen som drog fram alla detaljerna i dagsljuset. Engelska originaltexten trycktes i Antiquity vol. 81, höstnumret 2007. Martin Rundkvist översatte den till svenska. Artikeln återges här med författarens och Antiquity-redaktionens vänliga tillstånd.

Referenser

Jull, A.J.T.; Donahue, D.J. & Damon, P.E. 1996. Factors affecting the apparent radiocarbon age of textiles: a comment on ”Effects of fires and biofractionation of carbon isotopes on results of radiocarbon dating of old textiles: The Shroud of Turin’, by D.A. Kouznetsov et al. Journal of Archaeological Science 23, s. 157-160.
Kouznetsov [Kuznetsov], D.A. 1989. In vitro studies of interactions between frequent and unique RNAs and cytoplasmic factors from brain tissue of several species of wild timber voles of Northern Eurasia, Clethrionomys glareolus, Clethrionomys frater and Clethrionomys gapperi: A new criticism to a modern molecular-genetic concept of biological evolution. International Journal of Neuroscience 49, s. 43-59.
– 2000. Biochemical methods in cultural heritage conservation studies: an alkylation enzyme, S-adenosylmethionine. Studies in Conservation 45, s. 117-126.
Kouznetsov, D.A.; Ivanov, A.A. & Veletsky, P.R. 1994. Detection of alkylated cellulose derivatives in several archaeological linen textile samples by capillary electrophoresis/mass spectrometry. Analytical Chemistry 66, s. 4359-4365.
– 1996a. Analysis of cellulose chemical modification: a potentially promising technique for characterising cellulose archaeological textiles. Journal of Archaeological Science 23, s. 23-34.
–1996b. Effects of fires and biofractionation of carbon isotopes on results of radiocarbon dating of old textiles: the Shroud of Turin. Journal of Archaeological Science 23, s. 109-122.
–1996c. Analysis of cellulose chemical modification: a potentially promising technique for characterizing archaeological textiles. M.V. Orna (red.). Archaeological Chemistry. American Chemical Society Symposium Series. Washington DC: American Chemical Society.
Larhammar, D. 1994. Letter to the Editor: Lack of experimental support for Kuznetsov’s criticism of biological evolution. International Journal of Neuroscience 77, s. 199-201.
Plimer, I. 1994. Telling Lies for God: Reason vs Creationism. Sydney: Random House Australia.
Polidoro, M. 2004. The case of the holy fraudster – notes on a strange world. Skeptical Inquirer March-April 2004.
Rinaldi, G.M. 2002. Lo scienziato immaginario; L’fuomo che salvò la Sindone; Dossier Kouznetsov. Scienza & Paranormale 43 maj/juni. < http://www.cicap.org/articoli/at100974.htm > och <…/at100975.htm> och <…/at100976.htm>