Telepati eller slump?

Publicerat i Folkvett nr 4/2007.

En ny svensk studie kastar ljus över de sammanträffanden från ganzfeld-försök som cirkulerat bland parapsykologer och ibland tagits som bevis för telepati. Jesper Jerkert refererar.

Ganzfeld (tyska ’helfält’) är namnet på såväl en hypotes som en experimentell metod inom telepatiforskningen. Hypotesen är att en eventuell telepatisk signal bör ha lättare att nå fram om mottagarens övriga sinnen matas med ett jämnt flöde av innehållslöst brus. De vanliga sinnena blir då utmattade och mindre alerta, varvid den telepatiska signalen kanske kan uppfattas med ett hypotetiskt ”sjätte sinne”.

Hypotesen har lett fram till följande typ av försöksmetod. Vissa personer agerar sändare och försöker överföra telepatisk information genom att tänka på bilder eller filmsekvenser som de får se, gärna emotionellt laddade. I ett närliggande rum – dock avskilt så att inga vanliga sensoriska signaler kan nå dit – befinner sig en eller flera mottagare som berättar vilka bilder eller känslor som spontant dyker upp hos dem. Ett ganzfeld-försök anses tyda på förekomsten av paranormala fenomen, på någon statistisk signifikansnivå, om mottagarnas prat stämmer bättre överens med den film man försökt att sända telepatiskt (målfilmen) än med tre andra slumpvis utvalda filmer (icke-målfilmer).

Märkliga överensstämmelser

Statistiskt orienterad ganzfeld-forskning har förekommit sedan 1970-talet, men något genombrott har inte åstadkommits, åtminstone inte som det omgivande forskarsamhället kunnat erkänna. Många parapsykologer hyser ändå hopp om att ganzfeld-metoden ska leda till parapsykologins genombrott. Somliga erkänner därvid att de inte blivit så övertygade av de rent statistiska beläggen, utan mer av de märkliga överensstämmelser som i en rad enskilda fall kunnat konstateras mellan mottagarnas prat och de samtidigt visade bilderna eller filmsekvenserna.

Om exempelvis filmen visar en kvinna som springer genom en skog, och som ramlar och slår ansiktet mot marken precis samtidigt som mottagaren säger att någon ramlar och slår ansiktet mot stenig mark, kan det förefalla mycket imponerande. Inför sådana överensstämmelser intar somliga människor attityden att de utgör slutgiltiga bevis för telepati.

Denna typ av ”bevis” är dock problematisk, eftersom man inte kan veta om dylika överensstämmelser uppkommer av en slump i tillräckligt stora material. En nyligen publicerad svensk studie har undersökt om slumpförklaringen räcker.¹ I de anekdoter som cirkulerar rör det sig förstås om överensstämmelser mellan mottagarnas prat och målfilmer. Eventuella överensstämmelser mellan pratet och icke-målfilmer har man inte letat efter, eftersom sådana överensstämmelser inte skulle ses som bevis för paranormala fenomen. Nyckelmetoden i den nya studien är därför att undersöka om anmärkningsvärda överensstämmelser fås i lika stor utsträckning med icke-målfilmer som med målfilmer.

Delstudie 1 och 2

I ett vanligt ganzfeldexperiment pratar mottagaren fritt under den tid då en eventuell telepatisk överföring sker, och för säkerhets skull spelas pratet in. En bedömare ska sedan avgöra vilket av fyra filmklipp som passar bäst ihop med pratet. Bedömaren ska naturligtvis inte veta vilken film som verkligen visades för sändaren. I den nya svenska studien lät man dessutom bedömaren ange om han ansåg att särskilt imponerande överensstämmelser fanns mellan pratet och någon film. Tjugo sådana överensstämmelser noterades. Om sådana överensstämmelser ska kunna ge stöd åt hypotesen att det rör sig om telepati, bör en bra bit fler än 25% av dessa 20 överensstämmelser ha avsett målfilmer. Bedömaren hade nämligen att i varje försök para ihop pratet med ett av fyra filmklipp, varav ett filmklipp var målfilmen och tre var icke-målfilmer.

Resultatet blev att endast sex av de tjugo gällde målfilmer, vilket bara är precis över slumpnivån (fem rätt) och inte ens i närheten av statistiskt signifikans. Slutsatsen måste bli att anmärkningsvärda sammanträffanden i ganzfeldförsök erhålls i lika stor utsträckning med icke-målfilmer som med målfilmer.

Där kunde studien ha nått sitt slut, men forskarna försökte krama ur ännu mer information. Tänk om det är så att telepati trots allt döljer sig i data, fastän det inte kunde fångas i den första utvärderingen? Man kan till exempel tänka sig att de sex överensstämmelserna med målfilmer är betydligt mer imponerande än de fjorton som avsåg icke-målfilmer. I så fall kanske ändå telepati döljer sig i materialet. Ytterligare en utvärdering gjordes därför.

Elva studenter ombads att oberoende av varandra sätta betyg på hur anmärkningsvärda de ansåg att de tjugo överensstämmelserna var. Studenterna visste naturligtvis inte vilka sex överensstämmelser som avsåg en målfilm och vilka 14 som avsåg icke-målfilmer. Om det genomsnittliga betyget för målfilmerna var klart högre än genomsnittet för icke-målfilmerna, skulle telepatihypotesen få visst stöd.

Resultatet blev att de sex målfilmerna fick ett något högre genomsnittsbetyg, men att skillnaden inte var i närheten av statistisk signifikans. Inte heller denna förnyade utvärdering av materialet kunde därför ge stöd åt hypotesen att anmärkningsvärda överensstämmelser mellan mottagarens prat och den sända målfilmen berodde på telepati.

Delstudie 3 och 4

Men forskarna gav sig inte med detta. Även om telepati inte förekommit, kanske någon annan paranormal förmåga visat sig, om man bara visste att söka efter den. Trots att 14 av de 20 korrespondenserna avsåg icke-målfilmer, var det tänkbart att de ändå återspeglade ett paranormalt fenomen: klärvoajans. Istället för att ta emot sändarens telepatiska information om målfilmerna kunde mottagaren alltså i vissa fall ha använt en egen paranormal förmåga för att erhålla information om icke-målfilmerna. Vips kunde alla tjugo överensstämmelserna utgöra belägg för det paranormalas existens!

Det låter som en ansträngd bortförklaring. Det är en ansträngd bortförklaring. Men den är faktiskt testbar, åtminstone till en viss gräns. Om alla eller några av de 14 korrespondenserna med icke-målfilmer hänförs till klärvoajans, innebär det ju att mottagaren på paranormal väg fått tag i information om någon eller några av de tre icke-målfilerna i varje omgång. Forskarna tog alla 128 inspelningar av mottagarprat som använts i delstudie 1, och lät hälften av dem (64 stycken) slumpmässigt höra ihop med andra uppsättningar om fyra filmer vardera än i studie 1. De övriga 64 inspelningarna behöll sina associationer till de uppsättningar om fyra filmer vardera som de haft i studie 1. Man lät sedan två bedömare, som inte deltagit i de tidigare delstudierna, plocka ut de 20 totalt sett mest imponerande överensstämmelserna mellan mottagarprat och filmsekvenser.

Om alla eller de allra flesta av de 20 överensstämmelserna valts bland de 64 inspelningar som behållit sina associationer till filmuppsättningarna från studie 1, skulle den paranormala hypotesen vinna visst stöd. Om de 20 däremot hämtats i ungefär lika stor utsträckning från båda grupperna av inspelningar, skulle den paranormala hypotesen förlora stöd. (Dock vill jag påpeka att ett experimentellt resultat, oavsett riktning, alltid kan ges en paranormal tolkning, om man bara är tillräckligt fantasifull. Härav mitt påstående ovan att paranormala bortförklaringar bara är testbara ”till en viss gräns”. Normalt kritiska personer tröttnar dock snart på att testa den ena krystade bortförklaringen efter den andra.)

Resultatet i delstudie 3 blev att 11 av de 20 utvalda överensstämmelserna kom från de inspelningar som behållit sina ursprungliga associationer, medan 9 kom från de inspelningar som tilldelats nya filmuppsättningar. Skillnaden mellan 11 och 9 är förstås inte statistiskt signifikant.

Delstudie 4 bestod huvudsakligen i att 25 studenter ombads att oberoende av varandra sätta betyg på hur anmärkningsvärda de ansåg att de tjugo överensstämmelserna från delstudie 3 var. Om deras medelbetyg för de 11 överensstämmelser som hittats bland inspelningar med ursprungliga associationer var klart högre än för de övriga 9, skulle en paranormal hypotes till slut äntligen kunna tillgodoräkna sig visst stöd. Resultatet blev det motsatta: medelbetyget för de 11 överensstämmelserna var något lägre än för de 9 överensstämmelserna. Skillnaden var dock inte statistiskt signifikant.

Slutord

Studien gav alltså sammantaget ett helt negativt resultat: enskilda överensstämmelser mellan mottagarprat och samtidigt visade filmsekvenser kan inte utgöra bevis eller ens indicier för paranormala fenomen. Sådana överensstämmelser kan man nämligen finna i lika stor utsträckning mellan mottagarprat och icke-målfilmer som mellan mottagarprat och målfilmer. Forskarna bakom den svenska studien bör berömmas för att de utrett frågan så grundligt som man rimligen kan begära.

Det är värt att avslutningsvis understryka hur imponerande överensstämmelserna kan verka. I början av artikeln gav jag ett exempel, som dock inte härrörde från den svenska studien. Följande exempel är däremot från den svenska studien, och är en av de tjugo överensstämmelser som plockades ut i delstudie 1: Ett filmklipp visar ett ånglok med tjutande vissla. Loket börjar röra sig mot en pojke som sitter fast vid rälsen. Precis när loket kommer i bild säger mottagaren: ”Ett gammalt järnvägslok, som tjuter.”

Denna överensstämmelse gällde en icke-målfilm, det vill säga det var faktiskt inte filmen med ångloket som visades när mottagaren berättade om sitt tjutande järnvägslok. Överensstämmelsen uppstod av en slump.

Att sådana sammanträffanden kan uppstå av en slump borde vara av intresse även för dem som inte bryr sig om parapsykologi. Inom rättsväsendet måste man ibland bedöma vilken förklaring som är troligast till märkliga sammanträffanden. Trots att den svenska studien handlade om parapsykologi, tror jag att den kan säga något intressant också om sammanträffanden i andra situationer. Att närmare kartlägga och bedöma sammanträffanden som har betydelse i t.ex. juridiska sammanhang vore förstås värt ett eget forskningsprogram.

Referens

1.  Joakim Westerlund, Adrian Parker, Jan Dalkvist & Gergö Hadlaczky, ”Remarkable correspondences between Ganzfeld mentation and target content – a psychical or psychological effect?”, Journal of Parapsychology 70(1), 2006, 23–48. Tillgänglig på www2.psychology.su.se/staff/jwd/cs06westerlund.pdf