Skepsis, vetenskaplig konsensus

Publicerat i Folkvett nr 1/2008.

Många är skeptiska till saker och ting. Vetenskap och Folkbildning ingår i en grupp organisationer som sammantagna ofta kallas ”skeptikerrörelsen”. Betyder det att vi driver en osedvanligt konsekvent och genomgående skepsis? Att vi ifrågasätter allt och alla? Inte alls. Och det är ett av flera skäl till att benämningen ”skeptiker” inte är helt lyckad för VoF:arna.

Ett exempel är hur vi i Folkvett-redaktionen ser på vetenskaplig konsensus. Att ifrågasätta vetenskapliga konsensusuppfattningar kan ju kallas utomordentligt skeptiskt, men sådana ifrågasättanden ser man ändå aldrig här i Folkvett. Fastän manus då och då kommer in från förintelseförnekare, skapelsetroende och klimatskeptiker så publicerar vi inte sådana texter. Ändå är ingen i redaktionen vare sig 1900-talshistoriker, paleontolog eller klimatolog. Vi refuserar sådana texter med hänvisning till att det finns konsensus i dessa frågor, konsensus som talar emot den insända textens teser. Det är förstås tillåtet att ifrågasätta konsensus, men då får man se till att göra det i vetenskapens egna sakkunniggranskade tidskrifter innan man närmar sig en populärvetenskaplig tidskrift som Folkvett.

Vetenskaplig konsensus innebär att alla, eller åtminstone de allra flesta, kunniga deltagare i en debatt är överens i en fråga. Sådan konsensus brukar ta åratal att uppnå, och den är mer än bara en sociologisk sak: konsensus är en viktig del av hur man känner igen vetenskaplig kunskap. Nästan inga experimentella resultat eller andra observationer är nämligen entydiga till sin innebörd. Innan vetenskapen kan sägas veta vad de betyder krävs därför diskussion bland kunniga forskare, kanske upprepade experiment, kanske kompletterande observationer.

Att kunniga forskares åsikter tillmäts särskild vikt kan uppfattas som en form av auktoritetstro. Men jämför med en bilmekaniker, en rörmokare eller en läkare. Vi anlitar dem för att de har särskilda kunskaper på områden där det inte duger med vilken glad amatör som helst. Om vi inte är övertygade om att en enskild läkare gjort en vettig bedömning, då vänder vi oss till en annan lika välutbildad person för en förnyad undersökning. Och likadant är det med vetenskaplig forskning. Det finns inte längre några forskningsområden där en person kan kliva in utan minsta specialistkunskaper och genast börja leverera värdefulla bidrag. Vetenskaplig kompetens skaffar man sig genom lång utbildning och träning, och man bevisar den genom att bidra till diskussionen med arbeten som klarar kollegornas kvalitetsgranskning.

VoF hyllar det kritiska tänkandet. Men framför allt hyllar vi den vetenskapliga kunskapsvägen, som genom seklerna har hunnit bli en högt specialiserad verksamhet med miljontals medverkande jorden runt. Vetenskap och folkbildning är Folkvetts recept.