Intelligent skapelsetro: Bristande perspektiv

Publicerat i Folkvett nr 2/2008.

Daniel Ocampo Daza är doktorand i neurovetenskap vid Uppsala universitet. Här berättar han om vad i de skapelsetroendes perspektiv som gör det möjligt för dem att tro som de gör.

I en känd och ofta återberättad anekdot frågar filosofen Ludwig Wittgenstein en vän varför det bedöms som så uppenbart att människan först antog att det är solen som kretsar kring jorden och inte tvärtom. Hans vän svarar att det självklart är så eftersom det ju ser ut som om solen kretsar kring jorden. ”Hm”, svarar Wittgenstein, ”men hur skulle det annars ha sett ut om det såg ut som om jorden kretsade kring solen?”

Vissa logiska felslut beror alltså på bristande perspektiv.

Sättet som något framstår för oss kan ses som en egenskap hos detta något. Men denna egenskap är också intressant i sig själv eftersom den speglar en egenskap hos det som det framstår för, nämligen oss. Universums uppenbara struktur och välordning är enligt många kreationister ett självklart bevis mot evolutionen. Universum utmärks av struktur och är ändamålsenligt finjusterat med livet som slutmål, påstår de, och evolutionsteorin brister i sina antaganden om dess uppkomst och utveckling. Detta känns igen som ett felslut kallat ”argument till den personliga okunskapen”: att vetenskapen inte kan förklara hur universum har blivit så uppenbart strukturerat anses felaktigt vara ett bevis för att en högre makt måste ha ingripit.

I själva verket finns hemligheten bakom varför universum framstår som medvetet strukturerat och ändamålsenligt bakom vårt pannben. Våra hjärnor beskriver vår omgivning på ett för oss användbart sätt. Vi själva letar alltså aktivt efter struktur och ändamålsenlighet i vår omgivning. Det har fört oss väldigt långt i vår förståelse av vår omvärld, men det kan ibland också utgöra en tankemässig fallgrop.

Under de senaste veckorna har jag haft en särskild anledning att tänka över många av de kreationistiska argumenten mot evolutionsteorin och hur de präglas av argumentet till den personliga okunskapen och särskilt vårt medvetandes partiskhet. Den 14 februari 2008 närvarade jag vid en föreläsning som präglades av just detta. Föreläsningen hade rubriken ”Intelligent skapelsetro” och hölls i universitetshuset i Uppsala. Talare var Anders Gärdeborn från den bibeltrogna föreningen Genesis, inbjuden av den kristna studentföreningen Credo.

Gärdeborn gjorde det klart att syftet med föreläsningen var att försvaga evolutionsteorins ställning eftersom den i hans syn utgör ett hinder i människans väg till gud. Under kvällen anklagades evolutionsteorin för att förespråka död, rasism och för att vilja undergräva medmänsklighet, moral och alla människors lika värde.

Anledningen till att jag skriver detta är inte att jag vill bemöta alla argument och feltolkningar som kreationister, däribland Gärdeborn, framför i sin kritik av evolutionsteorin; de flesta, om inte alla, har blivit vederlagda många gånger om av kunnigare personer än jag [1]. Men som biolog med evolutionen som spelplan blev jag motiverad att belysa vad jag anser vara de allra största feltolkningarna inom mitt fält. Jag har använt ordet universum i inledningen eftersom det ofta förekommer i de kreationistiska argumenten för att referera till vår omvärld. Det är då lämpligt att jag direkt klarlägger att den evolution som Darwin beskrev och som nu beskrivs av modern evolutionsteori bara gäller levande organismer, inte galaxer, stjärnor och planeter.

”Devolution” och naturens nedbrytning

Under årmiljonerna som skiljer oss från den första ansatsen till liv har organismerna evolverat så att de nu uppvisar en oerhörd diversitet och en häpnadsväckande mängd specialiserade anpassningar. Till synes från ingenting. Kreationister menar att detta inte kan ha skett eftersom det är en uppbyggande process. Baserat på iakttagelser av vår omvärld tolkar kreationister ofta jordens, naturens och de levande organismernas utveckling över tiden som en process där allting till slut måste brytas ner. Även det största av träden måste någon gång falla och multna bort och även det högsta av bergen ska någon dag eroderas bort och bli till sand. Evolutionen bryter enligt dem mot denna självklara princip: naturen evolverar inte, den devolverar.

Det kreationisterna är ute efter är att evolutionsteorin skulle bryta mot termodynamikens andra lag, och termodynamikens lagar bryter man inte mot i första taget. Andra lagen säger, löst definierad, att universum går mot högre och högre oordning, eller entropi. I ett slutet system kan ingenting ske som inte ökar denna sammantagna oordning; alltså är evolutionen, som enligt kreationisterna är uppbyggande, omöjlig.

Det är värt att nämna att levande organismer inte är slutna system. Vi importerar energi från vår omgivning för att bygga upp våra kroppar och bidrar därmed till vår omgivnings ökade entropi. Vi gör det under vår utveckling som individer och vi har gjort det under vår evolutionshistoria.

Anledningen till att evolutionen ser ut att ha haft en strävan mot att nå en allt högre komplexitet är helt enkelt att evolutionen alltid bygger på det som redan är. Nya processer, strukturer och funktioner uppkommer ur sådana som redan finns, men det är inte på något sätt en självklarhet att organismers komplexitet ökar inom den evolutionära tidsramen. Faktum är att det finns flera exempel på organismer vars komplexitet har minskat. Ett uppenbart sådant är de parasitiska bakterierna i släktet Mycobacterium. Dessa har förlorat sina yttre cellväggar och många processer i sin ämnesomsättning då de anpassat sig till sina värdars väldigt specifika inre miljö. Detta syns i deras arvsmassa som är flera gånger mindre än det hos deras närmaste släktingar som inte är parasitiska.

I kärnan av detta argument är den kanske vanligaste feltolkningen av evolutionsteroin – att den innefattar en nödvändig progression där organismer med högre ordning uppkommer ur organismer med lägre ordning. Inte bara det, man måste då också anta att organismer som uppvisar en lägre komplexitet på något sätt inte har kommit lika långt i den evolutionära processen. Det säger sig självt att ingen som är någorlunda insatt i evolutionsbiologi skulle påstå något sådant. Argumentet är baserat på misstolkningar av både evolutionsteorin och termodynamiken.

Evolution ”inom grundtyper”

Kreationister hävdar ofta att ”evolutionister” dragit alltför stora slutsatser utifrån den existerande biologiska mångfalden, att vi tar oss för stora friheter när vi beskriver mångfalden och komplexiteten genom att samtidigt förklara hur de uppkom. Även för kreationister är det svårt att förneka att en viss biologisk förändring sker. Men att det skulle ske genom att det naturliga urvalet verkar på mångfalden anses ”bara” vara en teori. Detta speglar en grov okunskap i det vetenskapliga arbetssättet och den strikta granskning av bevis som gör att en serie hypoteser till slut får förmånen att sammanställas till en teori.

De flesta kreationister förnekar inte helt att viss biologisk förändring sker. Det är inte på något sätt överraskande eftersom det inom de tidsrymder vi är vana vid att tänka i ryms flera exempel på evolutionära processer som är svåra att förneka. Exempel på detta kan vara hur olika antibiotikaresistenta bakteriestammar har uppstått och hur vi människor kan avla fram olika hundraser. Förespråkare av kreationism har till och med tillskansat sig en vetenskaplig term för dessa mer synliga förlopp – de kallar det ”mikroevolution” – för att slippa göra eftergiften att kalla det ”bara” evolution. Det är märkligt hur det i kreationisters ögon är ”tillåtet” för evolutionsteorin att förklara hur en pudel och en schäfer har haft en gemensam anfader, men inte hur en människa och en schimpans har haft detsamma. Kriterierna för denna indelning är helt godtyckliga.

Ibland är det anmärkningsvärt hur långt kreationister är beredda att dra mikroevolutionen till att innefatta tidsramar som ligger långt inom gränserna för den makroevolution de inte alls är beredda att gå med på. Ofta beskriver de en evolution ”inom grundtyper”. Gud skapade grundtyperna och efter syndafloden, då de åter spred sig över jorden, anpassade de sig till sina olika miljöer. Kreationister menar att levande varelser förekommer i bestämda grupper åtskilda av vattentäta skott men att variation kan uppstå inom grupperna genom mikroevolution. Tanken är baserad på antagandet att evolutionen sker i övergångar mellan nu existerande organismer, vilket självklart inte är sant. Det vore intressant att få svar på varför kreationisterna kan betrakta en så stor och varierade grupp som hunddjuren som en grundtyp, medan en så liten som människoaporna absolut inte får göra det. Tanken att människan är skapelsens krona är otroligt svår att skaka av sig.

Vi kan fortsätta med hunddjuren som exempel. Till hunddjuren räknas hundar, vargar, rävar, prärievargar, dingos, schakaler, afrikanska vildhundar och ett flertal andra hunddjur. Enligt vår nuvarande kunskap uppkom de ur de så kallade miaciderna, ett slags hund och björnliknande rovdjur, för ungefär 40 miljoner år sedan. Detta har belagts genom fossil, morfologi och molekylära data. Människoapornas evolution sträcker sig ungefär 14 miljoner år tillbaka i tiden men ändå betraktas deras evolution som en otillåten makroevolution av kreationister, medan hunddjurens 40-miljonåriga historia är en helt godtagbar variation inom grundtypen.

Kreationister erkänner självklart inte tidsskalorna som evolutionen rör sig i, men även om vi bara betraktar de genetiska och molekylära skillnaderna är en räv betydligt mer olik en hund än vad en schimpans är olik en människa. Kreationister protesterar då att ”evolutionister” felaktigt antar att likhet beror på gemensamt ursprung, vilket de ju förnekar. Men gör de verkligen det? Slutsatsen om gemensamt ursprung är precis densamma man måste dra för att tala om mikroevolution inom grundtyper.

Vari ligger då logiken i kreationisternas åtskiljning mellan mikro och makro?

Svaret är återigen att det kreationistiska synsättet inte tar hänsyn till hur vår struktur- och organisationsbesatta hjärna påverkar sättet vi beskriver naturen på. Vår artindelning inom biologin är konstgjord, såklart. Arterna finns inte av sig själva ute i naturen så att vi kan ”upptäcka” dem, utan de är en indelning som vi har kommit fram till för att systematiskt beskriva naturen på ett sätt som blir användbart. Detta framkommer så snart man beaktar hur olika fält av biologin har definierat artbegreppet på olika sätt som är användbara för dem. En art för en mikrobiolog som studerar bakterier på en odlingsplatta är inte samma sak som för en populationsbiolog som studerar fåglar i regnskogen. Evolutionen är alltid samma evolution oberoende av vilken nivå den sker på.

Biologisk information

Det finns en hel del vetenskapliga tillämpningar av begreppet information. Dessa rör sig mest kring hur man sänder och tar emot information inom IT och datavetenskap. Inom biologin kan informationsbegreppet hänvisa till den genetiska koden och hur specifika sekvenser av nukleotider översätts till specifika sekvenser av aminosyror i proteiner med olika funktioner. Den definition som är mest tillämpbar på arvsmassan utgår från sannolikhet. Enligt denna är ett högt informationsinnehåll länkat till en låg sannolikhet. Arvsmassan skulle då kunna sägas vara en bärare av information eftersom det vore väldigt osannolikt att de specifika sekvenserna av nukleotider som ligger till grund för levande organismers komplexa funktioner skulle uppstå av sig själva. Den bär en ”stämpel” av osannolikhet. Men denna ”stämpel” behöver ingen som helst övernaturlig förklaring. Arvsmassans sekvens har inte inte uppstått av sig själv, utan den har haft det naturliga urvalet till hjälp för att komma runt sin egen osannolikhet.

I kontrast till detta verkar kreationisters informationsbegreep vara något slags vagt metafysiskt koncept som man på något sätt känner igen när man ser det, någonting som inte kan härledas från energi och materia, någonting därutöver. Det som står klart då är att kreationister med information menar ändamålsenlighet, att det ska finnas en medvetenhet och ett syfte, en sändare och en mottagare, bakom den. Därmed har deras informationsbegrepp redan från början definierats som något som kräver en intelligent inverkan. Det är olyckligt att termen information ibland används för att bemöta kreationistiska anspråk utan att den klart definieras först.

Detta gäller i synnerhet anspråket att evolutionsteorin inte kan redogöra för hur ny information skapas, för hur helt nya strukturer eller organ uppkommer. Den kreationistiska definitionen av information är gjord så att den automatiskt ska bekräfta anspråket. Mot en så ensidigt ställd utmaning är det svårt att argumentera. Men med en gedigen förståelse av evolutionen och av genetiken är det inte särskilt svårt att förstå hur ny information kan uppstå och spridas från generation till generation om de förändringar som den ger upphov till är fördelaktiga. Duplikationer av enskilda gener, delar av kromosomer eller av hela arvsmassan är viktiga motorer bakom evolutionen eftersom de öppnar upp för att en av kopiorna kan förändras över tiden med en snabbare takt än den andra kopian eftersom den ursprungliga funktionen kan bevaras. Kopian blir en ”buffert” för nyskapande. Duplikationer av hela arvsmassan är vanliga hos växter, där nya arter eller varianter kan uppkomma från en generation till en annan, men har också skett ett antal gånger i djurriket. Det är vetenskapligt bevisat att många viktiga introduktioner av ”ny information” har skett genom denna mekanism.

Kreationister hävdar att detta inte är sann innovation eftersom den bygger på något som redan fanns. Detta avslöjar en djup okunskap i hur evolutionen verkar. All innovation som evolutionen gett upphov till har skett genom små stegvisa förändringar, över ofantligt stora tidsrymder, av något som redan finns. En viktig princip i evolutionsteorin är att genetiskt material ibland kan ”stjälas” till att uppfylla andra funktioner än vad det anpassats till i början. Det kreationister också misslyckas med att inse är att även om en kopia av en gen inte förändras i större takt än den andra kopian, kan den fortfarande ge organismen fördelar eftersom den då ger då ger upphov till mer genprodukt. Detta är också ny information eftersom det är ett annorlunda tillstånd jämfört med det ursprungliga.

Det är onekligen lockande att definiera det som är ”kodat” i våra gener som biologisk information, som instruktioner till hur våra kroppar ska byggas upp och fungera, eftersom det är ett i vardagligt tal lättförståeligt begrepp som dugligt beskriver hur arvsmassan är beskaffad. Men det som man kan uttyda i arvsmassan har inget språk, grammatik, syntax eller semantik, som förespråkare av kreationism ofta hävdar, utan det är DNA-molekylens fysikaliska och kemiska egenskaper som är orsaken till dess funktion. Trots att det finns ett vetenskapligt informationsbegrepp som är tillämpbart på arvsmassan, är det viktigt att komma ihåg att det kreationistiska begreppet inte är något annat än en projektion av vår hjärnas förkärlek för struktur och organisation på en process som egentligen bara kan beskrivas utifrån orsak och verkan.

Att studera evolutionen kräver ett väldigt unikt perspektiv. Förutom objektivitet och ett nyfiket och ifrågasättande sinne, nödvändiga för all vetenskaplig verksamhet, krävs att man åsidosätter en stor del av vår hjärnas partiskhet för ändamålsenlighet. Thomas av Aquino, fader till den naturliga teologin och därtill helgon, lade på tolvhundratalet fram att guds natur kan slutledas utifrån hans skapelse. Det som framträder då är en rationell och organiserad intelligent skapare. Jag anser att den gud som Thomas av Aquino fick en skymt av egentligen är en spegling av vårt eget sinne. När man blir medveten om detta perspektiv brister den ”intelligenta skapelsetron”.

Not

1. Jag kan rekommendera webbsidan ”An Index to Creationists Claims” för en mycket ingående genomgång av kreationistiska argument och deras motbevis. Den går att hitta på http://www.talkorigins.org/indexcc/.