Räknande hästar och tänkande hundar

Publicerat i Folkvett nr 2/2008.

Alltsedan Dr Dolittle har ”djurpratare” menat sig förstå framför allt husdjur som hundar och hästar bättre än veterinärer, zoologer och andra djurexperter. Här presenterar vi ett fall då Ludwig Plate (1862–1937), zoologiprofessor i Jena, lät sig vilseföras av hunden Kurwenal i Weimar och av dess matte, friherrinnan Mathilde von Freytag-Loringhoven, som tolkade hundens skällande. Zoologen Lennart Olsson och biologihistorikern Uwe Hoßfeld berättar om hur det kan gå när djur tillskrivs mänskliga förmågor.

I Folkvett 2003:2 finns en notis om TV3:s program Insider från 15 maj 2003. I programmet påstod sig folk kunna kommunicera på telepatisk väg med hästar. När de sattes på prov misslyckades de dock helt och hållet. Liknande geschäft förekommer med ”djurpratare” som säger sig kunna kommunicera med hundar. Detta är inget nytt utan har en lång historia. Ofta har man dock inte kommunicerat på telepatisk väg, utan djuren har meddelat sig på sätt som kan iakttagas med sinnena, till exempel genom att skrapa med hovarna eller skälla. Djurens förmågor har också varit i fokus mer än ”djurpratarnas”.

Under 1900-talets första decennier befann sig två arter, hästar och hundar, i centrum för en debatt om djurs själsliga förmågor. Sedan Charles Darwin publicerat sin evolutionslära hade en viktig del av den, allt levandes gemensamma ursprung, slagit igenom på bred front. Därigenom försvann den absoluta skillnaden mellan människan och djuren, som om de är nära släkt med oss inte längre kan betraktas som själlösa maskiner. Men hur lika oss människor är våra släktingar bland däggdjuren egentligen? Kan de kanske räkna och läsa? Detta var inte oväsentliga frågor, t.ex. för den framväxande djurskyddsrörelsen. Ju högre djurs själsliga förmågor står desto viktigare blir rimligen djurskyddet.

Det mest kända fallet är hästen Kloke Hans och hans ägare Wilhelm von Osten. Enligt sin ägare kunde Kloke Hans både addera och subtrahera. Han avgav sina svar genom att skrapa med hoven det antal gånger som motsvarade rätt svar. Kloke Hans var på sitt sätt verkligen mycket klok. Han läste nämligen av omgivningens reaktioner och kunde på så sätt avsluta sitt hovskrapande vid rätt svar, till och med då hans ägare var frånvarande. Uppträdandena var mycket övertygande, och Oskar Pfungst, den unge psykolog som avslöjade det hela, har skrivit en klassisk bok om fallet (Kloke Hans, 1907). Skeptisk forskning om djurpratare och räknande eller talande djur har således mer än hundra år på nacken. Andra kända tänkande och räknande hästar under denna tid var Muhamed och Zarif (fig. 1), som studerades av Karl Krall (1912). En sammanställning från 1936 i Mitteilungen der Gesellschaft für Tierpsychologie upptog totalt 79 räknande djur, däribland 21 hästar, 57 hundar och en katt (Hoßfeld 2002). De 52 stolta ägarna var företrädesvis kvinnor.

Studierna av djurs själsliga förmågor kom att utvecklas till mera omfattande djurpsykologisk forskning och bidrog så till utvecklingen av ämnena etologi och beteendeekologi. Biologer från universitetet i Jena, där vi båda är verksamma, deltog flitigt i diskussionerna om räknande och talande djur fram till 1930-talets mitt. Här förekom till och med kontroverser och polemiska inlägg i dags- och fackpressen. Ernst Haeckels efterträdare som zoologiprofessor i Jena, Ludwig Plate (1862–1937), var den främste lokale förkämpen för tanken att djur skulle kunna räkna och ”prata”. Hans argaste kritiker var den betydligt yngre botanikprofessorn Otto Renner (1883–1960), verksam vid samma universitet. Plate urskiljde tre perioder vad gäller utforskningen av ”tänkande djur” inom djurpsykologin, enligt följande schema:

De första perioderna, då några kloka hästar stod i centrum, var enligt Plate närmast att betrakta som en pionjärtid som lett fram till den storhetstid för forskningen om djurs mentala förmågor som hans egen samtid utgjorde. Plate var nu inte vem som helst, utan en ledande zoolog och genetiker under 1900-talets första tredjedel (Levit & Hoßfeld 2006). Han invaldes i flera akademier, bland annat som utländsk ledamot av Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm (Klass VII), där han valdes in 1924 efter förslag från flera svenska zoologiprofessorer. En av dessa, Einar Lönnberg på Naturhistoriska Riksmuseet, framhöll i sitt brev till akademien att ”Plates arbeten utmärka sig såväl genom noggrannhet i undersökningarne som tankeskärpa i framställningen”. Lönnberg skriver att Plate ”är att anse såsom en af Tysklands mest allsidiga och framstående forskare inom den zoologiska vetenskapen”. Man kunde alltså knappast bortse från Plates åsikter när det gällde djur, även om han mest arbetat med blötdjur, och han trodde fullt och fast på djurs förmåga att prata, som vi skall se i exemplet med taxen Kurwenal.

Kontroversen om taxen Kurwenal i Weimar

Kurwenal, som egentligen bar det klangfulla namnet Kuno von Schwertberg, var en gulröd taxhanne. Han var född 1928 och ägdes av friherrinnan Mathilde von Freytag-Loringhoven i Weimar. Kurwenals påstådda mentala förmågor ledde under 1930-talet till häftiga diskussioner. I motsats till sin konkurrent Lumpi, som också bodde i Weimar, skrapade inte Kurwenal sina svar med tassen utan ”talade” genom att skälla. För att kunna förstå vad Kurwenal sade hade hans ägarinna lärt honom ett alfabet som bestod i att ett skall betydde bokstaven A, två skall B o.s.v. Det ankom sedan på friherrinnan att tolka hur dessa skulle delas upp i ord. För att underlätta det hela kunde ett skall också betyda Z, två skall Y o.s.v., så att Kurwenal skällde det tyska alfabetet ”framlänges” från A till L och ”baklänges” från Z till M. I tveksamma fall fick man således fråga Kurwenal om han menade framlänges (ett skall) eller baklänges (två skall). Allt detta skällande var naturligtvis påfrestande för åhörarna, och det föreslogs att man skulle lära honom att slå med tassen mot en bräda. Detta lyckades dock aldrig utan Kurwenal förblev bunden till att meddela sig genom att skälla.

Plate rapporterade 1936 resultaten från en rad sittningar med Kurwenal. Rapporten visar hur djupt och personligt hans engagemang var. Den 15 april 1936 frågade han taxen: ”Vad anser du om min hustru?”, varvid Kurwenal svarade: ”Jag tycker om henne”. För att åstadkomma sitt svar behövde han skälla 85 gånger. Plates fru frågade då: ”Säger du också sanningen?”, och taxen svarade: ”Jag säger alltid sanningen”. Tio dagar senare gjorde Plate ännu ett experiment. Kurwenal låg bakom sin ägarinnas rygg på en liten soffa. Plate visade Kurwenal ett kort med bokstaven ”F” på och sade: ”Skäll denna bokstav!”. Kurwenals svar var en rad skall som tolkades som ”Låt bli att försöka föra mig bakom ljuset”.

Enligt Plates diagnos måste Kurwenal betala ett högt pris för sin ovanliga begåvning. Hans könsorgan var förkrympta på grund av att hans andliga krafter tagits så mycket i anspråk, och Kurwenal var dessutom för tjock på grund av bristande motion. Dessutom tyckte han inte om barn, fastställde zoologen.

Botanikern Otto Renner delade som sagt inte alls Plates uppfattning om Kurwenals förmåga. Han polemiserade mot Plate i talrika artiklar i både fackpress och dagstidningar. Renner skrev: ”Om de talande hundarna hade förblivit en sällskapslek så hade ingen vetenskapsman behövt intressera sig för att avslöja lekens regler. […] Om varför en botaniker offrat sig, och intresserat sig för hundar, skall här intet sägas. Men han anser sig inte inkompetent, eftersom undersökningen inte kräver några fackkunskaper, utan bara lite logik.” (Renner 1935a).

På grund av de i pressen som ”sagolika” beskrivna framgångarna med den talande hunden, kände man sig vid Jenas universitet i början av januari 1935 manad att pröva det hela vetenskapligt. En grupp bestående av fyra professorer – förutom Plate och Renner även anatomen Ludwig Gräper och psykologen Philip Sander – for således till Weimar. Efter besöket förblev Plate en ”övertygad Kurwenalist”, medan de övriga tre professorerna inte lät sig övertygas om taxens språkliga färdigheter. Renner, som fört ett stenografiskt protokoll under det 1,5 timme långa besöket, skriver: ”Kurwenal sitter tätt bredvid sin ägarinna och uttrycker sig genom att skälla. Han börjar skälla så fort hans ägarinna slutar prata med honom, och fortsätter skälla en ömsom kortare, ömsom längre tid, och i en helt oregelbunden rytm, mestadels ganska snabbt, men ibland också rätt långsamt. När han löst en räkneuppgift, säger han svaret genom att skälla motsvarande antal gånger, och varje bokstav motsvaras också av ett tal” (Renner 1935a). Renner trodde inte ett ögonblick på hundens förmågor, utan menade att svaret låg helt och hållet hos ägarinnan. Han skriver: ”Det som gjort Kurwenal till ’den mest geniala av de tänkande hundarna’, är ägarinnans exempellösa dristighet. Ägarinnan har väl vid sin hunduppfostran, som ju redan gällt ett flertal hundar, märkt att en stark tro här låter de djärvaste önskedrömmar bli sanna […] Denna tro kan inte rubbas genom kritiken från tusende tvivlande Tomasar; vem vill frivilligt skilja sig från sin lycka? Och därför kommer Kurwenal och de som delar hans öde att tvingas räkna och prata vidare i barnlösa hushåll”.

För en slutgiltig experimentell utvärdering av Kurwenal föreslog Renner (med stöd av Gräper och Sander) att framstående vetenskapsmän skulle tillfrågas. Han menade att fysikern Georg Joos och psykiatern Hans Berger ”inte i sin egenskap av psykiater, utan såsom [varande] en mästare på objektiv registrering av subtila förlopp hos levande varelser” vore de bästa för denna uppgift. Om Kurwenal bestod detta prov lovade Otto Renner att betala 300 Mark till en förening ”som ägnar sig åt hundens humanisering, som böter för mitt negativa utlåtande”. Vi har inte kunnat belägga ifall en sådan kommission någonsin undersöde Kurwenal, men det finns skäl att tvivla på det. Diverse intresserade fortsatte att besöka Kurwenal och hans matte för att höra taxens åsikt om alla upptänkliga ämnen. En teologiprofessor lär ha frågat Kurwenal ”Vilken är din världsåskådning?” varvid taxen genmälde ”Samma som er!” men detta är ej dokumenterat och kanske hör till myternas värld.

Från talande hundar till vetenskap

Diskussionen om Kurwenal fördes både i dagspress och i facktidskrifter (Renner 1935a,b,c; Plate 1936). Plate gick 1936 i en stor artikel till angrepp mot Renner och menade att han som botaniker överhuvudtaget inte var kompetent att yttra sig om pratande och räknande djur. Renner betraktade det hela som ren pseudovetenskap och tyckte inte att rapporter om talande eller räknande djur hörde hemma i fackpressen. Plate liknade detta vid Vatikanens bannlysning av kätterska skrifter och angrep vad han kallade Renners ”indexmetod”. Renner höll förstås fast vid sin åsikt att pseudovetenskap inte hör hemma i vetenskapliga tidskrifter och kontroversen var ett faktum.

Till Plates försvar kan man anföra att han var tidigt ute, och hans påpekande att många kritiker över huvud taget inte undersökt dessa djurs påstådda förmågor var säkert riktigt. Det var ju först i och med Konrad Lorenz och Niko Tinbergen som studier av främst fåglars men senare också däggdjurs beteenden blev en accepterad vetenskap. De fick 1973 års Nobelpris i ”medicin eller fysiologi” tillsammans med Karl von Frisch, som upptäckt tambinas dansspråk. Plate såg hundars och hästars förmåga att räkna och prata som en följd av deras domestikation, och pläderade för att zoologer av facket skulle intressera sig för dessa ting och ”själva undervisa hundar, så att motsättningen mellan anhängare och motståndare kan övervinnas”. Renner förblev skeptisk och skrev avslutningsvis om Kurwenal att ”dag för dag vallfärdar troende till detta den älskvärda mystifikationens tempel, inte minst därför, att även några lärda prisat detta barnsliga system som ett medel att experimentellt undersöka hundens själ”. Han argumenterade än en gång för att man inte skulle ge plats åt pseudovetenskap i vetenskapliga tidskrifter utan ”stänga dörren för denna mystifikation”.

Debatten ebbade ut mot 1930-talets slut. Lorenz, Tinbergen och andra kom sedan att studera djurs beteende s.a.s. på djurens egna villkor, med målet att förstå det normala beteendet och inte att lära djuren att kommunicera på människors vis. Det har dock även på senare tid gjorts försök att lära apor teckenspråk eller andra konstgjorda medel att tala med människor. Enstaka djur har också efter åratal, ibland decennier av träning som i fallet med Irene Pepperbergs papegoja Alex, uppnått märkliga ”andliga färdigheter” som man sade på Plates och Renners tid. Att också hundar har stor inlärningsförmåga så länge det handlar om sådant som är viktigt i deras normala liv visar inte minst försöken i Leipzig (May-Planck-Institut für Evolutionäre Antropologie) med Rico, som lärt sig att på kommando leta fram vart och ett av mer än 200 mjuka djur, i sanning en riktig minneskonstnär.

Pratande djur med själ?

Plate (1936) påpekar i sin historiska översikt att det också finns en filosofisk/teologisk sida av saken. Den katolska kyrkan lär ju att djuren saknar själ, det vill säga att människans andliga utrustning är kvalitativt annorlunda än djurens. Forskning som tyder på att djuren skulle vara mera lika oss människor än vi tidigare trott, att djur kan räkna och prata, skulle hotar att kullkasta denna tes. Därför är det viktigt att bedriva denna evolutionsbiologiska forskning även för att förstå uppkomsten av våra egna andliga utförsgåvor, menade Plate. Han påpekade också att ”särskilt rasbiologin har ett stort intresse” av frågan. Plate skrev på 1930-talet, då man ofta såg människor som indelade i distinkta raser som stod olika högt upp på utvecklingsstegen – naturligtvis med den vite mannen högst upp. Forskning om talande och räknande djur kunde bidra till att fylla ut hålrummen i den utvecklingskedja från lågt stående djur till människan som var en viktig tankefigur, en naturens skala eller great chain of being, egentligen en föreställning långt äldre än evolutionsläran.

Även djurskyddsrörelsen engagerade sig, i Tyskland till exempel ”Internationella föreningen för det vetenskapliga djurplågeriets bekämpande” i vilkens Zeitschrift für Tierschutz djurens förmåga att tänka, känna och prata eller räkna debatterades flitigt. Som så ofta blandades ett vällovligt syfte, omtanke om djurens väl, med pseudovetenskapliga idéer om djurs intellektuella förmågor. Detta ledde inte till några större framsteg för våra husdjurs hälsa. Först en genom etologin och den moderna beteendeekologin ökad förståelse för hur våra husdjur skall skötas för att må någorlunda bra har i förlängningen lett till ändrade regler för uppfödning av bland annat höns och grisar. I Sverige har särskilt Per Jensen (t.ex. 2006) fört denna ”husdjursetologi” framåt och även skrivit om den för en bredare publik. Enbart en ökad insikt i djurs naturliga beteende och dess fysiologiska och evolutionära orsaker kan hjälpa oss att förbättra deras situation. Pseudovetenskapliga ”djurpratare” gör även idag mer skada än nytta, och förhindrar en realistisk syn på våra släktingar i djurvärlden, deras speciella färdigheter och begränsningar.

Referenser

• Hoßfeld, U. 2002. Von rechnenden Pferden und denkenden Hunden. Die Kontroverse der Jenenser Biologen Otto Renner (1883–1960) und Ludwig Plate (1862–1937) um zahlensprechende Tiere. Schulz, J. (red.) Fokus Biologiegeschichte. Zum 80. Geburtstag der Biologiehistorikerin Ilse Jahn. Berlin: Akadras. S. 111–124.
• Jensen, P. 2006. Djurens beteende och orsakerna till det. Stockholm: Natur och kultur.
• Krall, K. 1912. Denkende Tiere. Beiträge zur Tierseelenkunde auf Grund eigener Versuche. Der kluge Hans und meine Pferde Muhamad und Zarif. Leipzig: Fr. Engelmann.
• Levit, G.S. & Hoßfeld, U. 2006. The Forgotten ”Old Darwinian” Synthesis: The Evolutionary Theory of Ludwig H. Plate (1862 –1937). NTM International Journal of History and Ethics of Natural Sciences, Technology and Medicine 14. S. 9–25.
• Pfungst, O. 1907. Das Pferd des Herrn von Osten (der Kluge Hans). Leipzig: J.A. Barth.
• Plate, L. 1936. Die zahlensprechenden Tiere als Domestikationserscheinung in historischer Betrachtung und Renner’s Indexmethode. Archiv für Rassen- und Gesellschaftsbiologie 30. S. 312–340.
• Renner, O. 1935a. Die Hundeemanzipation im Spiegel von Wissenschaft, Volksbildung, Tierschutz. Thüringische Staatszeitung, 9 maj 1935.
• Renner, O. 1935b. Der Dackel und die Professoren. Thüringische Staatszeitung, 9 maj 1935.
• Renner, O. 1935c. Kurwenal, der Hund von Weimar. Natur und Geist 3. S. 105–109.

Lennart Olsson är professor i zoologi, Uwe Hoßfeld är docent i vetenskapshistoria och ledare för den biologididaktiska arbetsgruppen, båda vid Friedrich-Schiller-Universität i Jena, Tyskland.