Del 1: Vad är ”pseudo”?

Sven Ove Hansson reder ut innebörden hos ett ofta förekommande begrepp i Folkvett.

Vad menas egentligen med pseudovetenskap? Detta är den första av två artiklar om denna, tämligen grundläggande vetenskapsfilosofiska fråga. Uttrycket ”pseudovetenskap” är till sin natur negativt värdeladdat. Därför kan en rättvisande definition av begreppet inte vara värdeneutral, utan den måste faktiskt vara normativ till sin karaktär.

I denna första artikel ska vi se närmare på det första ledet i det sammansatta ordet ”pseudovetenskap”. Vi ska med andra ord utgå från att vi vet vad som menas med vetenskap, och med den utgångspunkten klargöra vad förledet ”pseudo” innebär. Definitionen av vetenskap blir temat för den andra artikeln.

Ovetenskap, icke-vetenskap och pseudovetenskap

Frågan hur man ska dra gränsen mellan vetenskap och pseudovetenskap brukar ofta benämnas ”demarkationsproblemet”. Att demarkera betyder att markera en gräns (ursprungligen en gräns mellan två länder).

I vetenskapsfilosofiska sammanhang brukar man ofta växla mellan begreppen ”demarkation av vetenskapen” och ”demarkation av vetenskap från pseudovetenskap” som vore de synonymer. Med andra ord ser man uppgiften att dra upp vetenskapens yttre gränser som densamma som att dra upp gränsen mellan vetenskap och pseudovetenskap. Med en smula eftertanke kan vi lätt konstatera att detta är en ohållbar ståndpunkt. All icke-vetenskap är inte pseudovetenskap, utan tvärtom har vetenskapen icke-triviala gränser gentemot andra icke-vetenskapliga fenomen, som t ex metafysik, religion och olika slags systematiserad kunskap som inte räknas till vetenskapen. Dessutom finns det en mycket viktig inre demarkationsfråga, nämligen gränsdragningen mellan god och dålig vetenskap.

Det kan vara klargörande att jämföra tre negationer av adjektivet ”vetenskaplig”, nämligen ”icke-vetenskaplig”, ”ovetenskaplig” och ”pseudovetenskaplig”. Det förstnämnda begreppet är det vidaste. Att någonting är icke-vetenskapligt betyder helt enkelt att det inte är vetenskapligt. Begreppet ovetenskaplig är snävare. För att något ska vara ovetenskapligt måste det befinna sig i en motsägelse eller konflikt med vetenskapen. Ett exempel: Våra estetiska omdömen är i allmänhet att betrakta som icke-vetenskapliga eftersom de inte är grundade på vetenskap. Däremot är de inte ovetenskapliga eftersom de inte motsäger vetenskapen.

Allt som inte är vetenskap är inte pseudovetenskap

”Pseudovetenskaplig” är i sin tur ett ytterligare snävare begrepp. Endast en del av det som vi räknar som ovetenskapligt är dessutom pseudovetenskapligt. Etymologin ger oss en bra utgångspunkt för att klargöra vad som karaktäriserar pseudovetenskapen utöver att den är ovetenskaplig. ”Pseudo” är ett grekiskt ord som betyder ”falsk”. Svenska akademiens ordbok nämner ordet ”pseudovetenskap” (med det äldsta belägget från 1880-talet), men ger ingen definition. Dess engelska kollega, Oxford English Dictionary (OED) definierar det motsvarande engelska begreppet (pseudoscience) som ”en låtsad eller förfalskad vetenskap, en samling inbördes besläktade föreställningar om världen som felaktigt betraktas som grundade på vetenskaplig metod eller som felaktigt anses ha den status som vetenskapliga sanningar nu har”.

Falsk vetenskap

Många av dem som skrivit om pseudovetenskap har betonat att den är falsk vetenskap, dvs icke-vetenskap som framställd som vore den vetenskap. Martin Gardners klassiska bok i ämnet hette i sin första upplaga (1952) In the Name of Science (I vetenskapens namn). En lång rad författare har framhållit att ”vad som är förkastligt med dessa föreställningar är att de framställs som genuint vetenskapliga” (Baigrie 1988, s. 438). Enligt detta synsätt ska en lära eller aktivitet uppfylla två kriterier för att vara pseudovetenskaplig:

Definition 1:
En lära eller aktivitet är pseudovetenskaplig om och endast om:
(A) Den är inte vetenskaplig, och
(B) Dess främsta företrädare försöker skapa intrycket att den är vetenskaplig.

Det visar sig dock att denna definition är alltför vid. Det finns många fenomen som uppfyller definition 1 men ändå inte brukar betecknas som pseudovetenskapliga. Ett av de tydligaste exemplen är fusk inom vetenskapen. De som lägger fram förfalskade vetenskapliga resultat framträder med höga vetenskapliga anspråk som dock inte alls är uppfyllda. De uppfyller alltså definitionens båda klausuler. Icke desto mindre brukar sådant fusk inte benämnas ”pseudovetenskapligt”. För att klargöra skillnaderna kan vi se på tre hypotetiska fall:

Fall 1: En biokemist utför ett experiment som hon tolkar som bevis för att ett visst protein har en viktig roll i muskelkontraktionen. Hennes kolleger är överens om att det resultat hon redovisar bara är en artefakt som beror på ett fel i experimentet.

Fall 2: En biokemist genomför det enda undermåliga experimentet efter det andra. Hon tolkar dem konsekvent som bevis för att ett visst protein har en roll i muskelkontraktionen, något som andra biokemister anser vara en helt ogrundad uppfattning.

Fall 3: En biokemist utför ett flertal olika undermåliga experiment, varav ett är det som redovisas i fall 1. De olika experimenten hör hemma inom olika områden. Hon företräder inte någon sammanhållen oortodox teori.

I gängse språkbruk betraktas fallen 1 och 3 som dålig vetenskap och endast fall 2 som pseudovetenskap. Det som skiljer fall 2 från de övriga är en avvikande doktrin. Isolerade avvikelser från vetenskapens krav brukar inte räknas som pseudovetenskapliga. Pseudovetenskap, så som begreppet oftast uppfattas, innefattar en uthållig strävan att främja läror som skiljer sig från dem som har vetenskaplig legitimitet vid tillfället.

Detta är också förklaringen till att fusk i vetenskap inte brukar räknas som pseudovetenskap. Fuskarna brukar nämligen inte företräda en avvikande eller oortodox doktrin eller lära. Tvärtom är de mycket angelägna om att deras (falska) resultat ska stämma överens med det som förutsägs av etablerade vetenskapliga teorier. Alla avvikelser från detta leder till en kraftigt ökad risk att bli avslöjad.

Ingen pseudovetenskaplig kunskapsmassa

Begreppet vetenskap har dels en specifik, dels en generell innebörd. I den förra bemärkelsen talar vi om t.ex. biologi och astronomi som olika vetenskaper, eller vetenskapliga discipliner, I den generella bemärkelsen talar vi om vetenskapen, som består av dessa olika discipliner. Detta är viktigt att åtskilja eftersom ”pseudovetenskap” betecknar en antites till vetenskap i den specifika snarare än den generella innebörden. Det finns ingen samlad pseudovetenskaplig kunskapsmassa som svarar mot den vetenskapliga kunskapsmassan. För att ett fenomen ska vara pseudovetenskapligt måste det höra till någon av de speciella pseudovetenskaperna. För att klargöra detta kan vi justera den ovanstående definitionen på följande sätt:

Definition 2:
En lära eller aktivitet är pseudovetenskaplig om och endast om:
(A) Den är inte vetenskaplig, och
(B) Den är del av en icke-vetenskaplig lära vars främsta företrädare försöker skapa intrycket att den är vetenskaplig.

Många vetenskapsfilosofer och de flesta vetenskapskvinnor och vetenskapsmän föredrar att betrakta vetenskapen som konstituerad av sina metoder snarare än av särskilda läror eller teorier. Det finns en tydlig spänning mellan den andra klausulen i definition 2 och denna gängse syn på vetenskapen. Men man kan hävda att detta är helt i sin ordning, eftersom pseudovetenskap ofta utmärker sig just genom att framställa vetenskapen som en sluten doktrin snarare än som en metod för att söka fram ny kunskap.

En vidare definition av pseudovetenskap

Ofta används dock termen ”pseudovetenskap” i en vidare bemärkelse än den som anges i definition 2. I strid mot denna definition brukar man ofta betrakta läror som strider mot vetenskapen som pseudovetenskapliga, trots att de inte förs fram med några vetenskapliga anspråk. Så t.ex. hävdar en författare att ”klärvoajantens förutsägelser är pseudovetenskapliga oavsett om de slår in eller inte” (Lugg 1987, s. 227–228), trots att klärvoajanter mycket sällan uppger sig bedriva en vetenskaplig verksamhet. I detta och många andra fall har pseudovetenskapen ansetts innefatta inte enbart ovetenskapliga läror vars företrädare beskriver dem som vetenskapliga utan ovetenskapliga läror helt generellt. En definition som täcker in detta vidare område erhåller vi på följande sätt:

Definition 3:
En lära eller aktivitet är pseudovetenskaplig om och endast om:
(A) Den är inte vetenskaplig, och
(B) Den är del av en lära som strider mot (god) vetenskap.

Vanligt språkbruk verkar att vackla mellan definitionerna 2 och 3. Vacklandet brukar ske på ett tämligen intressant sätt: När kritiker av pseudovetenskap kommenterar vad termen innebär brukar de ge sitt stöd till den innebörd som kodifierats i definition 2, men deras faktiska användning av termen ligger närmare definition 3.

Följande exempel illustrerar skillnaden mellan de båda definitionerna, och bidrar också till att klargöra varför vi behöver den första klausulen, A (som är liklydande i alla tre definitionerna):

(a) En kreationistisk bok ger en korrekt redovisning av DNAs struktur.
(b) En i övrigt tillförlitlig kemibok lämnar felaktiga upplysningar om DNAs struktur.
(c) En kreationistisk bok förnekar att människor och andra primater har gemensamma anfäder.
(d) En predikant som förnekar att man alls kan lita på vetenskap och forskning förnekar också att människor och andra primater har gemensamma anfäder.

(a) uppfyller inte klausul A, och därför är den inte pseudovetenskaplig enligt någon av de båda definitionerna. (b) uppfyller A men inte den andra klausulen (B) i vare sig definition 2 eller 3. Den är därför inte pseudovetenskaplig enligt någon av de båda definitionerna. (c) uppfyller alla kriterierna i såväl definition 2 som 3, och är därför pseudovetenskaplig enligt båda definitionerna. Slutligen uppfyller (d) definition 3 men inte definition 2 (eftersom den inte uppfyller den andra klausulen). Den är därför pseudovetenskaplig enligt definition 3 men inte enligt definition 2.

De två senaste exemplen, (c) och (d), illustrerar också att pseudovetenskap och antivetenskap ibland är svåra att skilja åt. Företrädarna för en del pseudovetenskaper – kanske särskilt homeopati – brukar vackla mellan fiendskap gentemot vetenskap och försök att göra gällande att de själva representerar den bästa vetenskapen.

Avgränsningens objekt

Men vad är det egentligen som dessa avgränsningar avser? Det har lagts fram många förslag om exakt vilket element i vetenskapen eller pseudovetenskapen som ett demarkationskriterium ska tillämpas på. Det finns t.ex. förslag om att avgränsningen ska avse vetenskapliga discipliner, forskningsprogram, teorier och hypoteser, problem och enskilda undersökningar. I praktiken kan demarkationskriterier tillämpas på alla dessa nivåer. Homeopatin (som lära) är t.ex. pseudovetenskaplig, men detsamma gäller också de enskilda påståenden som görs om att olika homeopatiska beredningar skulle ha fysiologisk effekt. (En betydligt svårare fråga är om en av dessa nivåer är fundamental i förhållande till de andra. Jag har inte sett någon särskilt övertygande argumentation för att så skulle vara fallet.)

Derksen (1993) skiljer sig från de flesta andra som skrivit om detta genom att hävda att demarkationen ska ta sikte på den person som för fram en pseudovetenskaplig lära snarare än på (någon aspekt på) denna lära. Hans argument är att pseudovetenskap är ovetenskap med falska pretentioner om att vara vetenskaplig, och de falska pretentionerna finns inte hos läran i sig utan hos den som för fram läran. Men mycket tyder på att denna fokusering på enskilda individer leder tankarna fel. Den rationalitet och det kritiska tänkande som bygger upp vetenskapen, men saknas i pseudovetenskapen, är till mycket stor del en kollektiv process. Det kritiska tänkandet inom vetenskapen består t.ex. inte enbart i att forskare kritiserar sina egna teorier. Det handlar minst lika mycket om en social process där forskare kritiserar varandras teorier, och denna kritik tas på allvar. Det som skiljer pseudovetenskapen från vetenskapen är till stor del avsaknaden av sådana kritiska sociala processer. Det är ofta detta, snarare än personliga egenskaper hos utövarna, som det är konstruktivt att fokusera på.

En tidsbunden demarkation

En del författare har hävdat att demarkationen mellan vetenskap och pseudovetenskap måste vara tidlös. Om detta vore sant så skulle det vara motsägelsefullt att rubricera en idé eller lära som pseudovetenskaplig vid en tidpunkt och vetenskaplig vid en annan. Så t.ex. konstaterade en författare att kreationismen i vissa avseenden är ganska lik en del doktriner från det tidiga 1700-talet, och menade att ”om en sådan aktivitet kunde beskrivas som vetenskap då, finns det skäl att beskriva den som vetenskap nu” (Dolby 1987, s. 207). Enligt min mening bygger detta argument på en fundamental missuppfattning om vad vetenskap är. Vetenskapen strävar kontinuerligt efter förbättrad kunskap genom nya experiment och iakttagelser och genom intellektuell kritik och analys. En ståndpunkt kan inte vara vetenskaplig om den inte relaterar på ett adekvat sätt till denna ständigt pågående förbättringsprocess. Demarkationen av vetenskap kan inte vara tidlös av den enkla anledningen att vetenskapen inte själv är tidlös.

Referenser

• Baigrie, B.S. (1988). ”Siegel on the Rationality of Science”, Philosophy of Science 55, s. 435–441.
• Derksen, A.A. (1993). ”The seven sins of pseudoscience”, Journal for General Philosophy of Science 24, s. 17–42.
• Dolby, R.G.A. (1987). ”Science and pseudoscience: the case of creationism”, Zygon 22, s. 195–212.
• Lugg, Andrew (1987). ”Bunkum, flim-flam and quackery: Pseudoscience as a philosophical problem”, Dialectica 41, s. 221–230.