Förvirrande film om drivhuseffekten

Publicerat i Folkvett nr 3/2008.

Sizzle: A Global Warming Comedy. Amerikansk långfilm i regi av Randy Olson. Prairie Starfish Productions 2008. 85 min.

Jag vet vad en dokumentär är. Jag vet vad en spelfilm är. Och jag vet vad en mockumentary är: en fiktiv dokumentär. Sizzle: A Global Warming Comedy försöker kombinera alla tre formerna inom ramen för en filmkomedi, och den gjorde mig mycket förvirrad.

Regissören och berättaren Randy Olson finns på riktigt, så mycket vet jag. Men hur är det med forskarna han intervjuar? Finns de allihop? Några av dem? Ingen? Några är helt klart ganska bisarra figurer. Men de enda personer i filmen som jag säkert kunde identifiera som fiktiva rollfigurer var kameramannen och ljudkillen, för de syns i bild på ett sätt som hade varit omöjligt om de varit upptagna med att filma och spela in ljud. Men det medför att alla forskare som interagerar med den fiktive kameramannen också måste spela teater, åtminstone delvis. Och killen är en av filmens huvudpersoner, som pratar med alla. Är det tänkt att jag skall sitta med handdatorn i biosalongen och googla alla personer som presenteras för att kolla deras ontologiska status?

Jag är tvungen att bedöma filmen från två olika perspektiv: som dokumentär och som komisk spelfilm. Å ena sidan är det en fars om en fiktionaliserad Olson som tampas med sina korkade och klichébögiga producenter, sin pratiga kameraman som avbryter alla intervjuer och en massa folk som bara är intresserade av kändisar och struntar i forskare. Sett från det hållet är filmen hyfsat underhållande. Olson är en inte oäven komiker.

Å andra sidan kan Sizzle aldrig slippa jämförelser med An Inconvenient Truth. I någon mening är detta marinbiologen Dr Randy Olson som framför ett budskap om drivhuseffekten. Vi får veta att han anser att a) det är ett allvarligt problem, b) det är vårt eget fel, c) vi måste göra något åt saken. Och vi får veta (om vi fortfarande var osäkra på den saken) att klimatskepsis är en pytteliten minoritetsuppfattning bland forskarna. Men Olson ger oss inga data eller argument att fundera på. Tvärtom gör han sig lustig över hela idén att presentera data i en dokumentärfilm. I stället far vi från den ena intervjun till den andra via dråpliga scener med kameramannen. Klimatskeptiker får lika mycket tid i bild som företrädare för majoritetsuppfattningen. I den mån Olson alls bidrar med några konstruktiva förslag verkar de gå ut på att om alla människor fick se en isbjörn på riktigt så skulle de bry sig mera om dem, och att om/när orkanen Katrina går i repris så kommer alla att börja ta problemet på allvar.

Vad jag kan se försöker filmen inte ens framföra något allvarligt budskap. Jag får mera känslan att Olson fick ihop medel för att göra en dokumentär, men blev uttråkad och bestämde sig för att lägga pengarna på en lågbudgetkomedi med honom själv som huvudperson i stället. Sedan, litegrann på trekvart, spikade han dit lite kritik av återuppbyggnadsarbetet i New Orleans på slutet.

Även om filmen skulle nå ut till en större publik kan jag inte se att Sizzle har någon chans att påverka den amerikanska opinionen – och därmed landets politiska beslutsfattare – i fråga om drivhuseffekten. Faktum är att jag inte ens är säker på om Randy Olson har några sådana ambitioner. Om han har det så vill jag ödmjukt råda honom att göra tydligare skillnad mellan fakta och fantasi nästa gång.