Pseudovetenskapligt klimat i VoF

Peter Stilbs kritiserades i förra numret av Olle Häggström för sina utspel i klimatfrågan. Här replikerar han. Peter Stilbs är professor i fysikalisk kemi vid KTH och medlem i nätverket Stockholmsinitiativet.

Olle Häggström, professor i matematisk statistik i Göteborg, ondgör sig i Folkvett 2008:4 över oliktänkande inom ”Klimatfrågan”. Speciellt utpekas jag själv, tillsammans med ett informellt nätverk av personer som delar min grundsyn (Stockholmsinitiativet). Efter en inledning med självklarheter om vetenskapens metodik och redskap söker Häggström argumentera för att kritik av slutsatser från IPCC (”FN:s klimatpanel”) skall karakteriseras som pseudovetenskap.Situationen är den omvända – vi vill exponera det närmast obefintliga vetenskapliga underlaget för den s.k. koldioxidhypotesen, och för den alarmism som vi dagligen möter i media.

Häggström vill till och med jämställa kritik av koldioxidhypotesen med kreationism, när det omvända är uppenbart motiverat. IPCC har ju sedan begynnelsen haft till syfte att spåra mänsklig påverkan på klimatet (genom ökade halter koldioxid i atmosfären från förbränning av fossila bränslen). Dess dagordning har alltså varit klar – sök efter observationer som kan stödja denna hypotes. Inte nog med att man i denna vetenskapligt omvända process lätt bortser från annan typ av mänsklig påverkan på klimatet – man tenderar också att marginalisera andra och tyngre klimatstyrande faktorer. Så har också skett.¹

Om Häggström är intresserad av att diskutera pseudovetenskap inom klimatfrågan bör han koncentrera sig på de datamodeller som ligger till grund för exempelvis IPCC:s ”Summary for Policymakers”. De påstås spegla ”vår bästa kunskap”, men är i verkligheten uttryck för nära nog godtycklig parametrisering av faktorer som skulle kunna leda till AGW (av människan orsakad global uppvärmning). För vissa bidrag är man osäker på om det bör vara plus eller minus, och modellerna är inte heller verifierbara. Behandlingen av havsströmmars inverkan och molnbildning (!) är högst uppenbart usel.² Solaktivitetens variationer och inverkan kan inte ens modelleras. Förutsägelserna stämmer sedan bedrövligt med det verkliga utfallet. Dagens bästa modellsimuleringar svänger också vilt i tiden (flera grader i ett 50-årsperspektiv!) även för en genomsnittlig global temperatur­förutsägelse.³ Geografiska klimatspådomar framstår därmed som fantasier.

I sitt försök till kritik refererar Häggström främst till fyra inlägg jag skrev på www.sourze.se under 2007.⁴ Dessa var utvidgade versioner av material som ursprungligen var avsett för SvD Brännpunkt och DN Debatt. En förkortad version av det fjärde inlägget ”Klimatfrågan – en gudagåva till politikerna” kom slutligen in på SvD Synpunkt och i några landsortstidningar. Då Häggströms fragmentariska citat är föga representativa för det samlade innehållet hoppas jag att Folkvetts läsare bemödar sig att studera helheten. Jag finner det av samma anledning meningslöst att här älta Häggströms personliga uttolkning av dessa lösryckta meningar, ur ett material avsett för opinionsbildning – och som motvikt till den massiva propaganda och desinformation vi dagligen utsätts för via media och politiker. Jag konstaterar bara att Häggström valt att inte ge sig på sakfrågorna. Döm själv.

Själv har jag något 15-tal gånger hållit ett föredrag med titeln ”Klimatfrågan – vetenskap, politik eller religion?”. Man kunde lägga till ”mediefenomen”, men nämnda titel återspeglar ganska väl den verklighet vi lever i. Häggströms egen grundsyn undrar man däremot över. Vad jag förstod från ett totalt bisarrt seminarium han höll vid Meteorologiska institutionen vid Stockholms Universitet i höstas,⁵ så hyser Häggström en stor tilltro till politiskt planekonomiska åtgärder, baserade på klimatalarmism. Seminariet baserades på att framtida ekonomisk och agrar utveckling ska gå att kvantifiera och förutsäga via elementära ränte-/avkastningssamband, ovanpå de extremt osäkra tolkningar man lever med inom den egentliga klimatvetenskapen. Han är dock på inget sätt ensam om att framföra liknande nonsens, och man kan undra varthän vetenskapssamhället är på väg.

Kungliga Vetenskapsakademin stod 2007 som medarrangör till vad som knappast kan karakteriseras som annat än en pseudovetenskaplig orgie. Ekonomen Nicholas Stern presenterade här sina ekonomiska funderingar om vad framtida klimatförändringar kommer att kosta världsekonomin det närmaste seklet. Hans resonemang bygger på de allra mest extrema osäkerhetsgränserna för IPCC:s klimatprognoser, framtida klimats effekter på befolkning och jordbruk, förändrad energianvändning (hur/varför?), egna fantasier om kommande decenniers världsekonomi och räntelägen – allt kombinerat med icke existerande lösningar på olika typer av energirelaterade problem. Herregud!

Speciellt märklig är Häggströms attityd till sakfrågorna, när man betänker att han representerar ämnet matematisk statistik. Jag själv läser i stor omfattning aktuella klimatrelaterade publikationer och frågar mig ständigt om det någonstans inom vetenskapsvärlden finns så mycket löst tyckande, när man istället borde luta sig mot statistisk metodik och sannolikhetsteori. Att över huvud taget läsa om konfidensintervall och siffervärden för sannolikheter i klimatrelaterat material är tyvärr ytterst ovanligt, men få verkar bry sig. Sambanden kan i och för sig vara så komplexa att man inte rimligt kan kvantifiera dem. Nästan alltid har man dock krystade åsikter om trender i kurvor, istället för att ens förlita sig på en regressionsanalys på elementäraste grundkursnivå.

Det kan gälla trender för allt från antalet stormar per år i Karibien och USA:s södra och östra kustområde till isutbredningen i Antarktis. De dåligt underbyggda slutsatserna når sedan media. Om de har minsta alarmistiskt tolkbart sakinnehåll selekteras detta och trumpetas ut som en vetenskaplig sanning i Nature, Science eller PNAS, av Text-TV, SvT, TV4, Karin Bojs i DN eller Susanna Baltscheffsky i SvD. De som dock främst borde hängas ut är chefredaktörerna, och det gäller inte minst ovan nämnda vetenskapliga prestigetidskrifter.

För grundläggande temperaturdata talar man om en trolig global temperaturhöjning i den nedre atmosfären på ca 0,7 grader det senaste seklet. Kanske är det så. Detta motsvarar alltså mindre än en hundradels grad per år. I botten finns ett varierande antal (sedan 1850 varierande mellan ca 5 000 och 15 000) mätstationer, vars lokala avläsningsrutiner dessutom varierat över tiden. Med åren har de också nödvändigtvis hamnat i en annan geografisk miljö. Luke Howard noterade redan 1820 att London var varmare än sina omgivningar – nutida uppskattningar för London säger att en klar sommarnatt kan denna urbaniseringseffekt uppgå till nästan +10 grader. Observatorielunden i Stockholm är inte heller längre någon meningsfull mätplats för jämförelser. Många verkar dessutom tro att de globala temperaturkurvorna är väldefinierade, med klara trender. Man bör då ta sig tid att titta på verkliga data⁶ och inse vilka enorma statistiska problem som ligger inbyggda i deras objektiva sammanställning. Som referenspunkt kan nämnas att svenska årstemperaturmedelvärden har en naturlig variabilitet på +2 ºC till –2 ºC.

Jag skulle vilja be Häggström fundera på detta – utifrån sitt eget ämnesområdes normer – d.v.s. hur man trovärdigt kvantifierar slutsatser från en global trend på en hundradels grad per år, utgående från ett material som lokalt varierar flera grader årligen och som har uppenbara samplingsproblem. Fundera också på hur man ska bedöma IPCC:s kärnuttalande från 2007 års rapport:

”Koldioxidutsläppen har en signifikant påverkan på uppvärmningen och mycket sannolikt är människan ansvarig för klimatförändringarna. Uppvärmningen under den senare hälften av seklet beror mycket sannolikt på människans utsläpp av växthusgaser, särskilt koldioxid. IPCC 2007: Det är mycket sannolikt att människans koldioxidutsläpp påverkar klimatet.”

Förutom språkbruket (vi har alltid haft klimatförändringar, så man ska inte skriva ”klimatförändringarna”)grundas sannolikhetsbedömningar antingen på stora datamängder av observationer av tidigare händelser, eller ett känt antal utfall. Den troliga globala uppvärmningen är ingetdera. För hypotesen om den förstärkta växthuseffekten finns bara en händelse –och antingen pågår den nu eller inte. Sannolikhetsresonemang i detta sammanhang är missledande och olämpliga. ”Mycket sannolikt” innebär bara ett pseudovetenskapligt sätt att uttrycka den grad av tillit IPCC-tjänstemännen har till sin trosuppfattning.

Vi hör också ofta argument av denna typ: ”Eftersom det inte går att få modellerna att stämma med historiska data med mindre än att vi lägger in en effekt av koldioxidutsläppen måste vi dra slutsatsen att det är mycket sannolikt att koldioxiden är klimatdrivande.”

Detta är inte en argumentation som bygger på bekräftande observationer, utan på att sådana saknas! Det är bara ett logiskt felslut. Modellerna är dessutom så ofullständiga att en jämförelse med observationer knappt är meningsfull, och omöjligen kan ges en sannolikhetsteoretisk kvantifiering.

Vid närmare analys av påståendet så refererar man till diagram och modelleringsresultat i IPCC:s tredje rapport (2001). Där har man dock bara gjort en godtycklig kurvanpassning där man blandar sju (!) olika tänkta temperaturpåverkande parametrars bidrag tills man får det önskade utfallet!⁷

Nej, Olle Häggström, nu får det räcka – tänk en gång till om vilka det är som argumenterar via pseudovetenskap. Jag har tagit del av Ingemar Nordins bidrag, och anpassat mig därefter för att, om möjligt, undvika upprepningar.

 

Noter

1. Läs exempelvis Roger A. Pielke ”A broader view of the role of humans in the climate system”, Physics Today, November 2008, s. 54-55.
2. Märk här att en helt marginell förändring av global molntäckning ska ge större effekter än en eventuell förstärkt växthuseffekt via CO2.
3. Se figuren i Richard Wood: Nature 453, s. 43-45 (30 Apr 2008), doi:10.1038/453043a
4. Nämnda inlägg i sin helhet (12 sidor) finns att läsa på min egen webbsida via länken <http://gamma.physchem.kth.se/~peter/greenhouse/EGNA_TANKAR_2007.PDF>
5. ”A Matematician Encounters the Climate Issue”, Olle Häggström, 12 november 2008.
6. Se s. 3ff i föredraget <http://leohusswalinprize.org/uploads/files/Lindzen2_maj_06.pdf>
7. Se sidorna 30ff i <http://leohusswalinprize.org/uploads/files/Linzdzen_prize.pdf>

Relaterade sidor

• Kritik och pseudovetenskap i klimatfrågan
• Vetenskap och pseudovetenskap: exemplet Stockholmsinitiativet
• Svar till Nordin och Stilbs om klimatvetenskapen