Charles Fort – excentrikernas beskyddare

Publicerat i Folkvett nr 2/2009.

Peter Olausson skriver om Charles Fort, de märkliga anekdoternas specielle beskyddare.

Charles Fort föddes 1874 i en någorlunda välbeställd familj. Han imponerade inte i skolan och gick inte i college, men var nyfiken och beläst. Vid unga år företog han en lång resa utomlands för att se sig omkring – ungefär så beskrev han motivet – och försörjde sig på att skriva, noveller samt journalistik. Vid 42 års ålder (1916) ärvde han en förmögen släkting, och finansiellt oberoende kunde han nu ägna resten av livet åt sin stora passion: att samla märkliga observationer.

Eller vad man skall kalla det; ”paranormalt” är nog det ord som kommer närmast. En enkel utväg är att använda en cirkeldefinition och säga att han samlade forteana: han skrev om levande djur som hittats inbäddade i sten, regn av fiskar, grodor, larver eller ungefär vad som helst (dock aldrig grodyngel, vilket han tydligen grubblade en del över), saker som över huvud taget förekommer i ”fel sammanhang”, tavlor och statyer som gråter eller blöder, spontan självförbränning, oförklarliga ljus- och ljudfenomen, spöken, poltergeist, klotblixtar, teleportation (ett begrepp han myntade), telekinesi, levitation, tankeöverföring, kryptozoologi, UFO:n (han var tidigt ute att associera sådana med utomjordingar), och så vidare, och så vidare.

”A procession of the damned.
By the damned, I mean the excluded.
We shall have a procession of data that Science has excluded.”

Ur inledningen till Forts bok The Book of the Damned (1919)

Fort var sannerligen inte den förste att intressera sig för sådana ting, men dittills den kanske allsidigaste, och avgjort den flitigaste. Under ett kvarts sekel gick han igenom tidningar i ofantliga kvantiteter, och närhelst han fick syn på någonting som föll honom i smaken så skrev han av det på små anteckningskort. Han fick, förståeligt nog, snart ihop en rejäl samling (även om han enligt uppgift då och då förstörde delar av densamma). Utvalt material blev underlag för fyra böcker, utgivna från 1919 till 1932: The Book of the Damned, New Lands, Lo! och Wild Talents. 1931 började dessutom föreningen Fortean Society att ge ut en tidning vars material till stor del kom från Forts samling. De tiotusentals korten finns numera på New York Public Library, och administreras av nämnda förenings efterträdare, International Fortean Organization (INFO). Dessutom finns en brittisk tidskrift Fortean Times som drivs i Forts anda. För att inte tala om de myriader rörelser, tidskrifter och hemsidor som också drivs i samma anda, även om de inte alltid känner till det historiska sammanhanget.

En anledning till att Charles Fort på sätt och vis fortfarande är aktuell är att hans samling, hur märkligt det än låter, är i levande bruk än idag. Av alla belägg och anekdoter som förekommer om paranormala företeelser är det inte så få som nått eftervärlden via hans flitiga samlande. Man stöter på dem inom ufologin, astroarkeologin, anekdoter om Bermuda-triangeln, med många fler exempel.

Det är lätt att se vad Fort är emot: skygglappar av alla de slag, vare sig de bärs i namn av vetenskap (i synnerhet astronomin, hans favorit-hatobjekt), religion eller något annat. ”Science and religion always have agreed in opposing and suppressing the various witchcrafts” (Lo!, kap. 4). Hans mångordiga och ofta hårda raljerande med de förstockade, ”the scientific priestcraft”, löper sida efter sida.

”Vad författaren verkar mena – om han menar någonting alls – är att vetenskap och sunt förnuft utesluter möjligheten av företeelser som faktiskt funnits. Som bonden som, när han först såg en giraff – eller om det var en noshörning? – frankt förklarade att ’såna djur finns inte!’”

Ur en recension av The Book of the Damned i New York Times, 8 februari 1920

Till de fördärvliga skygglapparna verkar även räknas varje ansats till källkritik. För av de myriader företeelser som rapporteras, även med angivande av plats, datum och källa, så framgår det tydligt att han nöjer sig med att de rapporterats. Fort verkar läsa antydningar, gissningar och förslag som fakta – eller så bekymrar han sig inte för om de är sanna eller inte – han tar med de mystifierade och mystifierande första beskrivningarna men inte de naturliga förklaringar som publicerats kanske redan dagen därpå, han sätter till synes lika stor tilltro till kuriosa i dagstidningarnas marginaler à la ”tro det eller ej!” som seriösa artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Eller kanske lika lite? Han förklarar på ett ställe (Wild Talents, kap. 5) att boken är fiktion – på samma sätt som Gullivers resor, Principia och Om arternas uppkomst är fiktion. Eller när han i beskriver den sällsamma ”Jersey-djävulen” (Lo!, kap. 9), där en uppstoppad känguru fått plåtvingar och gröna morrhår för att sedan förevisas för pengar, i vad som även Fort medger är en uppenbar bluff: ”men om mer väletablerade grenar av biologin är föremål för fusk, vad kan då förväntas av vår nya biologi, med all osäkerhet som det innebär att vara ny?”

Vad Fort själv har att komma med är en helt annan fråga. Ibland nämns en kosmologisk modell, där en (relativt) stillastående jord i universums centrum omges av ett väldigt skal av något gelé-artat material, med små hål som vi uppfattar som stjärnor. Eller Genesistrine, ett kosmiskt super-Sargassohav (efter den del av Atlanten där sjögräs ansamlas, och där enligt gammalt även vrakgods och hela fartyg med man och allt kunde bli kvar tills träet ruttnade bort): föremål från jorden hamnar på något sätt där, för att sedan regna ner på jorden. Men varken dessa ”förklaringar” eller några andra kan tas bokstavligt, och de får heller aldrig någon central roll. Fort är inte ute efter att förklara, utan att ifrågasätta dem som tror att de kan förklara. Eller som så mycket som försöker att förklara: ”To have any opinion, one must overlook something.” (Lo!, kap. 4)

”Ta tid på er, små jordmänniskor; svälj de prydliga kapslar med färdigförpackade, skräddarsydda förklaringar som har förnöjt er sedan fjortonhundratalet. Skicka era småttingar till skolan så att de får lära sig att vi vet att jorden är rund eftersom skrovet försvinner före masten på ett utstävande skepp. Lägg ihop två och två och få fyra: detta gör er till bättre medborgare och jurymedlemmar. Lyssna inte på Charles Fort. Han är galen.”

Tiffany Thayer, ur förordet till Lo!

Trodde Fort på allt han skrev? Uppenbarligen inte; han trodde inte på någonting, säger han, i synnerhet inte förutfattade åsikter av vilken som helst sort. Var han då en god skeptiker och vetenskapskritiker, eller en avancerad skämtare, eller kanske en galning – av aldrig så subtil art? Det lär aldrig kunna avgöras med säkerhet. Om man vill tro det bästa om honom så kommer kanske Martin Gardner närmast, när han föreslår att Forts arbete gick ut på att ifrågasätta vetenskapen, och i synnerhet förlöjliga den tvärsäkra vetenskapen; men när folk går över till att faktiskt tro på allt Fort skriver, då är det roliga slut. Som om deltagarna i en militärövning skulle tro att det var krig på riktigt. Men om det var en sådan sund skepticism, eller något liknande, som utgjorde Forts primära drivkraft, så döljer han det väl.

Om Fort är svårplacerad så gäller detsamma för många av hans apostlar. Som när en av dessa, Tiffany Thayer, i sitt talande förord till Lo! räknar upp en rad andra ”galningar”: Galileo, Newton, Pasteur … Jag vet inte om greppet var fullt lika slitet på den tiden som det är idag, för det finns väl knappast någon pseudovetenskapare som inte tycker om att jämföra sig med genier som åtminstone framställs som motarbetade av allmänhet, kyrka och vetenskapligt etablissemang. Det kan tilläggas att Fort öppet hånade Thayer när denne startade Fortean Society.

Att läsa Fort i original är över huvud taget en egendomlig och i längden rätt tröttsam syssla. Inte minst för den skeptiskt sinnade, som inte får ihop hans åtminstone skenbara acceptans för talande katter (Wild Talents, kap. 5), städer på månen (New Lands, kap. 8) eller jättespindeln på solens yta (The Book of the Damned, kap. 14) med hans obefintliga tolerans för alla som på minsta sätt kan ses som företrädare för vetenskap. (Hans kritik av religion är inte i närheten lika uttalad, men sådant ansåg han kanske inte var lika intressant.) Det är aningen lättare att stå ut med de kritiska och kommenterade utgåvor som finns tillgängliga på nätet, där man dubbelkollat med källorna och återger vad som faktiskt skrivits, snarare än bara det som Fort velat återge. Det är, inte oväntat, gott om tveksamheter, när det inte är rent uppåt väggarna fel.

Men bokens själva underlighet [queerness] kan bli dess räddning. Det finns folk, kanske bor de i Greenwich Village, som kan finna nöje i den.

Slutklämmen ur New York Times The Book of the Damned-recension från 1920. Greenwich Village var känt för sina bohemer långt före hippie- och beatnik-rörelserna.

På just det sättet känns Charles Fort märkligt tidlös: envar som haft att göra med folk som tror på saker mot bättre vetande kommer mycket snart att känna igen såväl stil som metod. Även om han skiljer sig skarpt från många sådana genom att inte försökta passa in observationerna i något mer eller mindre seriöst förklaringsbygge (”seriöst” i bemärkelsen att åtminstone konstruktören själv tror på det), så har han som sagt försett efterföljarna med stora mängder material, även om de inte alltid själva vet om det. På så sätt är författaren Colin Wilsons beteckning av honom mycket väl vald, och jag har försökt översätta den i min rubrik: the patron of cranks.

Källor

Vetenskap och Folkbildning