Columbus dårskap

Den populära versionen: Förr så trodde man att jorden var platt. En konsekvens var att varje resa från Europa till Asien nödvändigtvis måste gå österut. Men Columbus visste bättre, och föreslog därför en resa västerut, över Atlanten. Han blev naturligtvis utskrattad, och även kyrkan blev misstänksam – är inte påståendet att jorden är rund en sorts kätteri? Men till slut kom han iväg, med sjömän som trodde att de skulle segla ut över den stora kanten, och så upptäckte han Amerika!

På Columbus tid visste alla att jorden var rund, och hade gjort så sedan antiken. Eller åtminstone alla man behövde ha att göra med om man till exempel tänkte arrangera en större fartygsexpedition: makthavare, såväl världsliga som kanske kyrkliga, liksom sjömän. Att den som seglar västerut från Europa omsider kommer till Asien var en icke-fråga. Problemet var avståndet.

Vilken uppfattning hade man i 1400-talets Europa om jordens storlek? Det var en av dåtidens stora frågor, om inte av geografiska eller astronomiska skäl så definitivt av högst praktiska nautiska. Man läste i böckerna och gjorde egna mätningar, och fick fram ett antal varierande siffror som man argumenterade för eller emot. Till slut kom man faktiskt rätt nära sanningen, åtminstone för dåtidens behov. I efterhand kan vi konstatera att en av de bästa siffrorna presenterades på 800-talet av en man från Persien som i väst var känd som Alfraganus. Han menade att en grad vid ekvatorn var 56 2/3 mil, säger arabiska mil på ca 1,9 km, eller 107 km. Facit är drygt 111 km. (Vid navigering arbetar man i princip med vinklar snarare än med sträckor; att jorden är rund är en förutsättning för det hela. Det är därför som de som försökt att mäta jordens storlek ofta angett gradens eller bågminutens längd snarare än hela omkretsen.)

Columbus var övertygad om att Alfraganus uppgift var korrekt. Men han kände inte till den arabiska milen, utan utgick ifrån en italiensk mil på ca 1,2 km. Dessutom menade han, efter att ha tolkat litteraturen så optimistiskt det bara gick, att landmassan Europa–Asien från kant till kant utgjorde fem sjättedelar av jordens omkrets, ett fel som är ännu större än nämnda förväxling av enheter. Efter att ha räknat så kom han fram till ett avstånd Kanarieöarna–Japan på ungefär 3 800 km – vilket inte ens motsvarar avståndet från Kanarieöarna till Karibien. Den faktiska siffran är fem gånger så stor. Och eftersom de första tilltänkta finansiärerna åtminstone hade lite bättre koll så avrådde de från företaget; det var klokare att segla österut, utmed kuster, än att ge sig ut på den gigantiska ocean som Columbus inte trodde på. Att Amerika låg i vägen var hans smala lycka.

Källor

• Jeffrey Burton Russell, Inventing the Flat Earth, Praeger 1991.
• Björn Landström, Columbus, Forum 1966, s. 1–15.
• V. Frederick Rickey, ”How Columbus Encountered America”, Mathematics Magazine 65, Oct. 1992, s. 219–225.