Varning för ryggfällan

Publicerat i Folkvett nr 3/2009.

Simon Singh är en populärvetenskaplig skribent i London och medförfattare, tillsammans med Edzard Ernst, till boken Salvekvick och kvacksalveri – alternativmedicin under luppen. Detta är en redigerad och till svenska översatt version av en artikel i The Guardian för vilken Singh personligen stämts för förtal av Brittiska Kiropraktiska Sällskapet (Brittish Chiropractic Association). Artikeln publiceras här av VoF som ett led i en internationell kampanj till stöd för Singh. Översättningen är gjord av Hanno Essén och är inte fackgranskad.

Vissa behandlingar gör anspråk på att bota allt, men forskning pekar på att kiropraktisk terapi ger blandade resultat – och att den till och med kan vara dödlig, säger Simon Singh

Du blir kanske förvånad när du hör att grundaren av kiropraktiken, Daniel David Palmer, skrev att ”99 % av alla sjukdomar orsakas av förskjutningar av ryggkotor”. På 1860-talet började Palmer utveckla sin teori om att ryggraden var inblandad i nästan alla sjukdomar därför att ryggraden sammanbinder hjärnan med resten av kroppen. Därför skulle varje skevhet kunna orsaka problem i avlägsna delar av kroppen.

I själva verket sades Palmers första kiropraktiska behandling ha botat en man som varit allvarligt döv i 17 år. Hans andra fall var lika konstigt ty han hävdade att han behandlat en patient med hjärtproblem genom att korrigera förskjutna ryggkotor.

Du kanske tror att moderna kiropraktorer inskränker sig till att behandla ryggproblem men faktum är att många fortfarande har ganska knäppa idéer. Fundamentalisterna hävdar att de kan bota allt, även hjälpa till att behandla barn med kolik, sov- och ätproblem, ideliga öroninfektioner, astma och ihållande gråt – trots att det inte finns minsta bevis.

Jag kan med förtröstan klassa dessa påståenden som fullständigt nonsens därför att jag har skrivit en bok om alternativmedicin tillsammans med världens första professor i komplementär medicin, Edzard Ernst. Han lärde sig kiropraktiska tekniker själv och använde dem som läkare. Det var då han började förstå behovet av visst kritiskt studium av resultaten. Bland många andra projekt studerade han slutsatserna från 70 olika undersökningar som utforskade nyttan av kiropraktisk behandling av tillstånd orelaterade till ryggen. Han fann inget stöd för att kiropraktorer alls kan behandla sådana tillstånd.

Men hur är det med kiropraktiska behandlingar i samband ryggproblem? Manipulering av ryggraden kan bota en del problem, men resultaten är blandade. I ärlighetens namn kämpar även konventionella sätt att nalkas problemen, som fysioterapi, med brist på samstämmighet. Icke desto mindre är konventionell terapi att föredra på grund av de allvarliga faror som är förknippade med kiropraktik.

År 2001 avslöjade en systematisk översikt av fem studier att ungefär hälften av alla kiropratikpatienter upplevde tillfälliga negativa effekter, såsom smärta, känselbortfall, stelhet, yrsel och huvudvärk. Dessa är relativt obetydliga effekter, men de är mycket vanliga, och detta måste vägas mot de begränsade fördelar som kiropraktiken har att erbjuda.

Värre är att kiropraktikens huvudbehandlingsmetod, ett slags ryck med hög hastighet men liten sträcka, bär med sig ganska betydande risker. Denna innefattar att leder tänjs utanför sina naturliga gränser genom att en stor men kortvarig kraft appliceras. Även om detta är en säker metod för de flesta patienter kan andra drabbas av dislokationer och frakturer.

Ännu värre är att manipulation av halsen kan skada vertebrala artärer som förser hjärnan med blod. Så kallad vertebral dissektion kan i slutändan stänga av blodflödet, vilket i sin tur kan leda till slaganfall eller död. Eftersom det ofta kan dröja en tid mellan vertebral dissektion och blockaden av blod till hjärnan, förblev sambandet mellan slaganfall och kiropraktik oupptäckt under många år. Nyligen har man dock lyckats identifiera fall där ryggradsmanipulation med säkerhet lett till vertebral dissektion.

Laurie Mathiason var en 20 år gammal kanadensisk servitris som besökte en kiropraktor 21 gånger mellan 1997 och 1998 för att få hjälp med smärta i korsryggen. Vid hennes näst sista besök klagade hon över stelhet i nacken. Den kvällen började hon tappa tallrikar på restaurangen, så hon återvände till kiropraktorn. När kiropraktorn manipulerade halsen, började Mathiason gråta, hennes ögon himlade, hon fick fradga kring munnen och hon fick konvulsioner. Hon fördes snabbt till sjukhus, försjönk i koma och dog tre dagar senare. Vid den rättsliga undersökningen fastslog obducenten: ”Lauri dog av en skada på en vertebral artär som uppstått i samband med kiropraktisk manipulation av halsen.”

Detta fall är inte unikt. Enbart i Kanada har flera andra kvinnor dött efter att ha fått kiropraktisk behandling, och Edzard Ernst har identifierat omkring 700 fall av allvarliga komplikationer i den vetenskapliga litteraturen. Detta borde allvarligt oroa sjukvårdspolitiker och tjänstemän, särskilt som obenägenhet att rapportera innebär att det verkliga antalet fall är mycket högre.

Om ryggradsmanipulation var ett läkemedel med sådana allvarliga biverkningar och så liten dokumenterad effekt så skulle det säkert ha försvunnit från marknaden.