Baby signs - en kritisk granskning – Vetenskap och Folkbildning

Publicerat i Folkvett nr 4/2009.

Växjölogopeden Jesper Brinck går till botten med tanken att det skulle vara någon vits med att lära friska hörande bebisar teckenspråk innan de lär sig prata.

När språk- och kommunikationsförmågan inte utvecklas som förväntat, på grund av en funktionsnedsättning av något slag, kan olika typer av alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) bli aktuell. Dessa kan vara av högst skiftande slag, beroende på individens kognitiva och fysiska förutsättningar. Vissa ersätter det talade språket helt och hållet, andra tjänar som komplement genom att stödja uttrycksförmåga och förståelse. Tecken som alternativ och kompletterande kommunikation (TAKK) är ett beprövat medel för underlättandet av kommunikation med individer med särskilda behov, och har sedan sent 1970-tal fått stor spridning i Sverige (Ferm och Thunberg 2008) i arbetet med barn och vuxna med utvecklingsstörning och/eller rörelsehinder och för barn med språkstörningar (försenad/avvikande språkutveckling med påtaglig diskrepans mellan verbal respektive icke-verbal begåvning). För den som funnit tecken användbara i arbetet med barnen med språkstörningar, vilka alltså förr eller senare förväntas utveckla ett fungerande talat språk, ligger tanken kanske inte så långt borta att fundera över vilka effekter tecknandet kan ha på barn som inte har någon form av språklig eller annan intellektuell problematik. Så gjorde den amerikanska psykologen och forskaren Linda Acredolo, som 1982 började använda stödtecken med sin tolv månader gamla dotter Katie. Sedan dess har en hel industri med läroböcker, filmer och kurser uppstått kring baby signs/babytecken/babyteckenspråk (den senare termen, på engelska baby sign language, förekommer även om det inte rör sig om teckenspråk. I denna text används de olika uttrycken omväxlande) (Paul 2008). Det är inga dåliga effekter förespråkarna av babytecken pekar på: barnet kan meddela vad det bär inom sig men inte kunnat uttrycka med ord. Därigenom reduceras dess frustration och ilska. Bandet mellan förälder och barn stärks, språkutvecklingen går snabbare, ordförrådet blir större och som om detta inte vore nog blir intelligensen högre över lag! Vem skulle med gott samvete kunna säga nej till något sådant?

I USA och Storbritannien är företeelsen mer känd och även mer omdebatterad än här. På svensk mark finns dock ett antal kursarrangörer/utbildare och inom förskolan, där barn med funktionsnedsättningar går integrerade, finns ett intresse för teckenanvändning som ett tänkbart sätts att stödja alla barns språkutveckling. Många förskolebarn har kommit i kontakt med stödtecken genom kamrater som är föremål för denna insats och genom att förskolan ofta lär ut en del tecken till alla barn. Under senare år har ett tiotal uppsatser skrivits vid landets förskollärar- och lärarutbildningar, vilka huvudsakligen behandlar personals och föräldrars upplevelser av TAKK för alla barn, inte tecknandets effekter i sig (internetsökningar sommaren 2009).

För att förstå det sammanhang i vilket baby signs uppstått bör man känna till vissa skillnader mellan det svenska och det nordamerikanska samhället. I USA är konkurrensen hård om platser i förskola och skola. En förskola tar inte in vem som helst, och på ansökningsblanketten finns det ett särskilt utrymme där man kan ange vilka kurser ens tvååring har gått. Detta har lett till att man från politiskt såväl som från kommersiellt håll kommit att intressera sig för de förment kritiska perioderna i den tidiga utvecklingen. Om understimulans är farlig måste stimulans vara bra och ännu mer stimulans ännu bättre, tycks resonemanget gå (Bruer 1999). En gigantisk småbarnsindustri spelar på föräldrars oro för att deras barn ska hamna på efterkälken, och producerar produkter och träningsprogram av ytterst tvivelaktigt värde, såsom främmande språk via video för ettåringar, lästräning för tremånadersbarn och auditiv diskriminationsträning för foster (Paul 2008). Som vi kommer att se nedan vilar åtskilliga av anspråken på tecknandets effekter på det normalutvecklade barnet på bräcklig vetenskaplig grund. Dels ger forskningen vid en närmare granskning inte stöd för påståendena om tecknandets goda effekter, dels bygger en del av argumenten på missförstånd och tvivelaktiga påståenden om gest-, språk- och begreppsutveckling.

TECKEN AV OLIKA SLAG

Under början av andra hälften av första levnadsåret utvecklas objektpermanens, förmågan att viljemässigt frammana minnesrepresentationer av föremål, vilket är en förutsättning för ikonisk (baserad på likhet) och symbolisk (godtycklig) representation, det vill säga språk (Strömqvist 2008). Att man har uppnått åtminstone ikonisk representation är en förutsättning för att man ska kunna använda ett manuellt tecken för att beteckna ett begrepp.

TAKK är inte ett självständigt teckenspråk, utan innebär att tecknande personer i brukarens omgivning tecknar ett eller ett fåtal särskilt betonade eller betydelsebärande ord, till exempel (tecknade ord med versaler) ”nu ska vi GÅ UT”, ”nu är det FÄRDIGT” ”jaså du VILL INTE”. Brukaren/patienten ska även förhoppningsvis kunna göra sig förstådd genom att använda sig av enstaka sådana tecken själv. Som förklarande teori anförs bland annat att det manuella tecknet ställer lägre krav på motorisk förmåga än det talade ordet och lägre krav på abstraktionsförmåga eftersom det ofta i något avseende liknar det som det betecknar.

Baby signs går ut på att den vuxne använder sig av stödtecken i samtal med det några månader gamla, normalspråkiga, normalhörande barnet, som därigenom självt förhoppningsvis förvärvar en del tecken som det kan använda sig av innan det börjar tala.

FÖRESTÄLLNINGAR SPRIDS

Det är inte förvånande att påståenden om utvecklingspsykologi och inlärning får så stort genomslag. Ingen vill ju missa en chans som inte kommer igen. Om formuleringen dessutom är lite hotfull, i stil med har man inte fått en trygg anknytning/lärt sig förstå musik/främmande språk/ etc. före tre års ålder så är det för sent kan konsekvenserna bli oöverskådliga. Vi har sett flera exempel genom åren på hur preliminära forskningsresultat på kort tid givit upphov
till missförstånd och uppfattningar. Inom inlärningspsykologin är det kanske tydligaste exemplet på den för några år sedan florerande ”Mozarteffekten” (Fagius 2001).

Mina egna sökningar (vintern 2008–2009) bland svenska hemsidor på sökorden baby signs, babytecken och babyteckenspråk ger vid handen att den svenska medierapporteringen är sparsam och väsentligen positiv. Fler träffar får man på bloggar och diskussionsfora, även dessa klart övervägande positiva. Inte sällan ser man påståenden om tecknandets välgörande effekter, inklusive höjer barnets IQ, utan att de är närmare underbyggda. I den mån journalister eller privatpersoner alls hänvisar till forskning är det övervägande till Acredolo och Goodwyn. Deras påståenden har blivit cirkulerande uppgifter som allmänt betraktas som sanna utan närmare reflektion.

BRISTFÄLLIG FORSKNING

2005 publicerades i tidskriften First Language en artikel där J. Cyne Johnston, Andrée Durieux-Smith och Kathleen Bloom granskar både den utförda forskningen kring baby signs och dess teoretiska grundvalar (Johnston m.fl. 2005). Av 1 208 artiklar höll endast 17 måttet för närmare beräkning av effekter av tecknandet. Inklusionskriterierna för artiklarna var att man hade försökt mäta effekten på åtminstone en av företeelserna expressivt eller receptivt språk, social utveckling, kognitiv utveckling, läs- och skrivutveckling eller förälder–barninteraktion. Särskilt noga studerades Acredolos och Goodwyns forskning. De studerade i en longitudinell studie effekterna av hörande föräldrars tecknande till sina hörande barn. En studiegrupp med 32 barn som fick tecken jämfördes med två kontrollgrupper, en med 32 barn vars föräldrar fick särskild träning i att uppmuntra muntligt språk samt en grupp som inte fick någon särskild intervention. Teckengruppen presterade, jämfört med icke-interventionsgruppen, signifikant högre på standardiserade mått på expressiv förmåga vid 15 och 24 månaders ålder, men inte vid 19, 30 eller 36 månader. Detta tyder på ett visst språkligt försprång under andra levnadsåret, men inte senare. Vid åtta års ålder bedömdes den kognitiva utvecklingen hos dessa båda grupper (gruppen som fått särskild intervention för stimulans av det muntliga språket följdes inte upp av ej uppgivna skäl) med WISC-III. Teckengruppen presterade signifikant bättre, med resultat i percentil 70–75, jämfört med kontrollgruppens resultat i percentil 52–55.

Detta kan tyckas imponerande, men Johnston m.fl. pekar på osäkerhetsfaktorer som försvårar möjligheten att dra slutsatser av Acredolos och Goodwyns forskning. Bortfallet i alla grupper var stort (i experimentgruppen från 32 till 19, i kontrollgruppen från 39 till 24). Uppgifter saknas om hur deltagarna rekryterades och placerades i respektive grupp. Vi kan alltså inte veta om teckengruppen var intellektuellt gynnad från början. Även de övriga 16 studierna drogs med metodologiska svagheter. Studierna varierar så mycket beträffande vilka faktorer man tagit med i beräkningen, och vilka som utelämnats, att de inte kan jämföras med varandra. Författarna drar utifrån denna litteraturstudie slutsatsen att antagandet att tidig exponering för manuella tecken leder till en snabbare utveckling hos barnet saknar grund.

Förutom de metodologiska bristerna menar författarna att viktiga teoretiska och praktiska frågor inte uppmärksammats i de studier som gjorts. Ett argument som teckenförespråkarna gärna för fram är att den manuella modaliteten är lättare att behärska än den muntliga. Men är det verkligen sant? Logopederna och teckenspråksforskarna Nicola Grove, Ros Herman, Gary Morgan och Bencie Woll Grove m.fl. skriver (2004) om barn (hörande och döva) som vuxit upp med teckenspråk som modersmål:

under en kort period kan barnet åstadkomma mer differentierade och välkontrollerade gester än språkljud, men det är en övergående fas. När de uttalar sina första ord och sedan kombinerar dem följs utvecklingen av tecken och [talade] ord väsentligen åt.

En del av dessa tecken bör i själva verket ses som gester som alla barn gör, och inte som ord, menar de. Även Goodwyn och Acredolo skriver i en av sina artiklar: … the question of whether or not there is a gestural advantage for language quite probably has no one answer (Goodwyn och Acredolo 1993).

Premissen för babytecken är att barnet hindras att uttrycka sig på grund av sin bristande talförmåga, men att tecknen är ett sätt att komma förbi detta hinder, som därmed skulle vara av rent talmotorisk natur. Den utveckling av begreppsvärld och abstraktionförmåga som är en förutsättning för språk, går dock inte att forcera (Morgan, odaterad).

I argument baserade på gesters naturliga roll i den typiska språkutvecklingen åtskiljs inte alltid gester (som får sin betydelse då de beledsagar tal) och emblem (som har en konventionaliserad betydelse och kan sägas ersätta tal) (Goldin-Meadow 2003).

Språk- och hjärnforskaren Laura Ann Petitto pekar på att gester och språk utvecklas på ett i det närmaste identiskt sätt vid teckenspråk och muntligt språk. Intressant nog håller teckenspråkstalande noga isär kommunikativa gester från språkliga tecken, även om gesten och tecknet till såväl bildningssätt som betydelse är detsamma. Utvecklingen från gester till språk är inte ett kontinuum (Petitto 1987, 2000). Dessa rön stöder således inte antagandet att ett formaliserat system av gester hos det normalspråkiga barnet skulle vara en genväg till språket.

Även om hjärn- och språkforskningen inte stöder antagandet att tecknandet som sådant föregår och/eller underlättar det talade språkets utveckling, skulle man kunna anta att det befrämjar språkutvecklingen genom den nära kontakten då barnet och den vuxne är delaktiga i en aktivitet där de har ett gemensamt fokus för sin uppmärksamhet. Som en biprodukt skulle också den sekundära intersubjektiviteten, dvs. den delade uppmärksamheten, befrämjas. Ett motargument mot detta är att tecknandet drar uppmärksamheten från föremålet för barnets intresse till hur tecknet produceras. Hur det verkligen förhåller sig i något av dessa avseenden går inte att avgöra utifrån befintliga studier (Johnson m.fl. 2005).

Grove m.fl. (2004) tar upp det återkommande argumentet att tecknandet reducerar frustration. Författarna delar inte uppfattningen att småbarn skulle uppleva en väldig frustration över att inte kunna tala. Vad vi vet finns det ingen forskning som tyder på att så är fallet för det typiska spädbarnet, som brukar vara ganska duktigt på att uttrycka sina behov, skriver de, och betonar att man kommer långt med ljud, betecknande gester och inte minst pekningar.

Reklamens påståenden i stil med Vill du stärka bandet till ditt barn genom att kunna kommunicera med det innan det kan tala? betecknar författarna som rent lömska, med sin antydan att föräldrar inte kan kommunicera med sina barn förrän de tecknar.

VEM LÄR VEM?

I ”goda råd” om språkuveckling, både från professionella och i populärt hållna framställningar, uppmuntras sådant som samtal, berättande, benämning och högläsning tillsammans med barnet. Inget fel med det, men man kan ifrågasätta det vanliga underliggande antagandet att det råder ett orsak–verkanförhållande mellan det språk som föräldern använder med barnet och det språk det utvecklar. Ett exempel på en populärvetenskaplig framställning som vid en första anblick skulle kunna tolkas som stöd för babytecken är en artikel i DN 090212 med rubriken ”Gester utvecklar barns språk”, om Susan Goldin-Meadows forskning. Läser man artikeln finns inte stöd för rubriken (vilket jag utnyttjat tidningens rättningsfunktion till att påpeka) och än mindre ses stöd för babytecken, eftersom den handlar om ickeformaliserade gester och inte om (ord)tecken.

Många fler faktorer än föräldrarnas språkliga beteende spelar roll för barnets språkutveckling. Arvet spelar roll. Barn som får torftig språklig stimulans och vars språkutveckling går långsamt kanske helt enkelt har ärvt sin svagare språkförmåga av sina föräldrar. På motsvarande sätt får språkligt duktiga föräldrar språkligt duktiga barn. Och det tar inte slut där. Barnet utövar effekter på sin vårdnadshavare. Man kan tänka sig att ett jollrande, glatt leende barn får mer verbal input, blir tilltalat med mer varierad intonation och får fler leenden tillbaka än vad ett mer tystlåtet och mimikfattigt barn får (för utförlig diskussion om barn-till-förälder-effekter och missuppfattningar om orsak–verkanförhållanden, se Harris 1998). Sambandet mellan å ena sidan gester och å andra sidan tidig utveckling av ordförråd och meningsbyggnad har studerats i detalj av Susan Goldin-Meadow (Iverson och Goldin-Meadow 2005). Goldin-Meadow tolkar sitt material som att språket bygger på gester och att gester därigenom faciliterar språket, men att det kan finnas olika anledningar till att de gör det. En av hennes teorier är att barnet genom sina gester ”visar” att det är redo för en viss typ av input från den vuxne. Kanske var det i själva verket frågan om en sådan barn-till-förälder-effekt när Linda Acredolo började teckna med sin dotter (citerad i Paul 2008): Jag får säga att Katie lärde oss. Hon var så frustrerad över att inte kunna tala att hon började använda gester. Hon började spontant skapa tecken. Katie kunde till exempel peka på en rosenbuske och sniffa, eller gnugga fingrarna mot varandra, vilket betydde spindel.

DET VETENSKAPLIGT KORREKTA BARNET FINNS INTE

Barn utvecklar sitt språk i skiftande kulturer och i skiftande familje- och samhällsstrukturer, och har gjort så i minst 200 000 år (Pinker 2007). Vissa moment i vår kognitiva, motoriska och sensoriska utveckling är beroende av specifika erfarenheter vid specifika tillfällen, men i mindre omfattning än vi ibland tror. Vår art hade inte överlevt fram till nu annars. Det vetenskapligt korrekta barnet finns inte och de första månaderna och åren i våra liv är inte så kritiska som ibland görs gällande. Att stimulans är bra betyder inte automatiskt att mer stimulans är ännu bättre (Bruer 1999). Föräldrars beteende spelar mindre roll för deras barns intellektuella och personlighetsmässiga utveckling än vad arv, kamrater och ren slump gör (Harris 1998, Pinker 2006). Däremot har roliga aktiviteter, trevlig samvaro och goda relationer ett egenvärde, och det är skäl nog åt att ägna sig åt dem, inklusive tecken, för den familj som tycker det är roligt. Däremot finns det ingen som helst anledning för de allra flesta föräldrar att gå en kurs eller köpa böcker eller filmer i ämnet.

När det gäller tecknandet finns det ingen evidens för att det är skadligt, men den forskning som visar på positiva effekter dras i samtliga fall med metodologiska brister. Som Johnston m.fl. (2005) påpekar, finns en fara i att föräldrar ska känna sig stressade och känna skuld om de inte gör allt vad småbarnsspecialister och småbarnsindustrin rekommenderar. Vidare sammanfaller den korta förspråkliga perioden i barnets liv med andra milstolpar i utvecklingen av grovmotorik och ickeverbala sociala färdigheter. Kan tecknandet rentav störa dessa processer? Det vet vi inget om för närvarande. Författarna påtalar också att kommersiella program för babytecken finns i många varianter, och att de flesta inte är vetenskapligt utvärderade alls. I dagsläget kan de inte dra någon slutsats om tecknandet är vare sig välgörande, skadligt eller oskadligt.

Att babytecken fått spridning är kanske inte så konstigt. Tanken på att barnet inom sig bär en värld som det vill dela med sig av, är förstås tilltalande. Föreställningen att föräldrar bär ett stort ansvar för sitt barns intellektuella utveckling, rädslan för att ens barn ska halka efter och en tidsanda där barnet ses som ett projekt, spelar säkert också in (Lagercrantz 2009).

Prevalensen för språkstörningar hos barn ligger på 5-8 procent (Nettelbladt, Samuelsson, Sahlén och Ors 2008), vilket å andra sidan innebär att vi inte behöver oroa oss för språkutvecklingen hos 90 procent av alla barn. Själv kan jag bara hålla med Johnston m.fl. (2005) då de frågar sig varför språkutveckling utan påvisad avvikelse skulle kräva någon särskild intervention. Baby signs framstår som ett typiskt exempel på en lösning för vilken man har uppfunnit ett problem.

REFERENSER

Bruer, J. The myth of the first three years. The Free Press 1999.
Fagius, J. Hemisfärernas musik. Bo Ejeby förlag 2001.
Ferm, U. och Thunberg, G. Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK), i Hartelius, L., Nettelbladt, U., Hammarberg, B. (red.) Logopedi. Studentlitteratur 2008.
Goldin-Meadow, S. (2003). Hearing gesture. How our hands help us think. Harvard University Press.
Goodwyn, S., Acredolo, L. (1993). Symbolic gesture versus word: Is there a modality advantage for onset of symbol use? Child Development, 64, 688-701.
Grove, N., Herman, R., Morgan, G., Woll, B. http://www.literacytrust.org.uk/talktoyourbaby/signing.html avläst 090314, ursprungligen RCSLT Bulletin, November 2004.
Harris, J.R. The nurture assumption. Touchstone 1998.
Iverson, J.M., Goldin-Meadow, S. Gesture Paves the Way for Language Development. Psychological Science 16:5 2005.
Johnston, J.C., Durieux-Smith A., Bloom K. Teaching gestural signs to infants to advance child development: A review of the evidence. First Language 25:2 2005.
Lagercrantz, A. (2009) Barnet som projekt en del av tidsandan. Svenska Dagbladet 090515.
Morgan, G (odaterad presentation i samband med debatt om babytecken)
Nettelbladt, U., Samuelsson, C., Sahlén, B. och Ors, M. (2008) Språkstörningar hos barn och ungdomar – allmän del, i Hartelius, L., Nettelbladt, U., Hammarberg, B. (red.) Logopedi. Studentlitteratur.
Nilsson, A (2009). Gester utvecklar barns språk. Dagens Nyheter 090212.
Paul, P. Parenting, Inc. Times Books, New York 2008.
Petitto, L.A. On the autonomy of language and gesture: Evidence from the acquisition of personal pronouns in American Sign Language. Cognition 27:1-52 1987. Via hennes hemsida: http://www.utsc.utoronto.ca/~petitto/index.html
Petitto, L.A. Biological Foundations of Language. 2000. Via hennes hemsida: http://www.utsc.utoronto.ca/~petitto/index.html
Pinker, S. Ett oskrivet blad – och andra myter om människans natur. Natur och Kultur 2006.
Pinker, S. The language instinct. 4:e upplagan Harper Perennial 2007.
Strömqvist, S. Barns språkutveckling, i Hartelius, L., Nettelbladt, U., Hammarberg, B. (red.) Logopedi. Studentlitteratur 2008.