Randimötet i London

Publicerat i Folkvett nr 4/2009.

Martin Rundkvist rapporterar från The Amazing Meeting i London 3–4 oktober.

James Randi har varit en skeptisk förgrundsfigur sedan 1970-talet och bevistat oräkneliga träffar inom rörelsen. När det var dags för hans utbildningsstiftelse JREF:s första europeiska konferens fick han dock utebli av hälsoskäl. Den gamle magikern är trots allt född 1928. I stället medverkade han med två inspelade videohälsningar och en levande frågestund via Skype.

Jag kom till London på fredagskvällen före evenemangets öppning och sammanstrålade med en skock trevliga VoF:are på en pub vid Whitehall. I SMS:ets tidevarv planerar man ju ingenting i detalj, men vi hade utbytt nallenummer via epost i förväg och hamnade där vi hamnade. VoF:arna kom över allt ifrån i riket, och en var till och med londonbo. Annars var faktiskt konferensens överlägset största ickebrittiska nationalitet norrmännen. Jag uppmuntrade dem att anordna en kongress i Oslo och lovade att 200 coola göteborgare kommer att bila upp och vara med.

Konferensens form var traditionell: på lördagen hörde vi sex föredrag och avnjöt på kvällen en skeptisk varieté, på söndagen var det två föredrag och två musikaliska framträdanden, och däremellan myllrade vi runt, förfriskade oss och pratade med varandra. Psykologiprofessorn Richard Wiseman var en underhållande conferencier och trollade mellan akterna.

Den typiske deltagaren var en blekhyllt 40-årig man, och kontrasten mot den övervägande sydländska personalen på konferenscentret var lite genant. Jag noterade dock med nöje att den brittiska skeptikerrörelsen även omfattar rätt många pakistanskättade unga tjejer. Kanske är det deras pappor som driver elektronikbutikerna längs Tottenham Court Road.

LÖRDAG

Två nyheter offentliggjordes under konferensen: den ena, att Randis miljonutmaning inte läggs ner som planerat utan förblir öppen; den andra, att JREF delade ut sitt första europeiska årspris till författaren och journalisten Simon Singh. Som vi rapporterat om tidigare i Folkvett har det brittiska kiropraktorförbundet stämt Singh till tings för förtal. Och i England är inte förtalsmål något att skoja om: skadeståndsnivån är 140 (!) gånger högre än i de flesta EU-länder, den tilltalade måste bevisa sin oskuld (!), och även om den tilltalade vinner målet kostar det honom i regel flera hundra tusen kronor bortsett från all tid och allt bekymmer. Därför gör de flesta upp i godo innan processen ens startar. Men inte Simon Singh! Han höll en utmärkt föreläsning om saken och visade att målet (som ännu inte är avgjort) faktiskt haft flera goda följder genom uppmärksamheten det väckt. Kiropraktorerna har dragit ner kraftigt på antalet sjukdomstillstånd som de påstår sig kunna bota, och en rörelse för att reformera landets förtalslagstiftning har fått stor uppslutning. Singhs eget förslag till lagändring är att man skulle införa ett public interest-undantag som kunde skydda just journalister om de kan visa att de arbetar för det allmänna bästa.

Jon Ronson är en annan författare och journalist som dessutom gör dokumentärfilm. Han talade om sitt arbete med boken The Men Who Stare At Goats som nu också blivit en långfilm med George Clooney, Ewan McGregor och Jeff Bridges. Ämnet är det amerikanska försvarets topphemliga och långvariga försök med psi-försvar, där man bland annat försökte få getter att avlida genom att stirra på dem. Tokigt och mycket underhållande.

Författaren och journalisten Ben Goldacre är så underhållande att han fick framträda två gånger. Först på dagen höll han ett föredrag om den brittiska pressens usla och sensationalistiska hantering av multiresistenta bakterier. Sedan på kvällen ingick han i varietén och pratade en stund på samma sätt, lätt kutryggig, kliande sig i den krulliga manen och greppande en ölflaska. Historien om labbet som alltid gav journalisterna positiva resultat på MRSA-testerna de beställde och som visade sig drivas av en tokig privatperson hemma i ett trädgårdsskjul är obetalbar.

Komikern, dramatikern och journalisten Ariane Sherine berättade historien om den ateistiska bussreklamen, ett projekt hon startade och som fick efterföljare jorden runt – i Sverige genom Humanisternas försorg.

Den ende av lördagens talare som inte var journalist var den unge fysikprofessorn och teveprofilen Brian Cox. Han berättade om partikelacceleratorn LHC, om vad den är byggd för att kunna ta reda på, om varför den brakade ihop kort efter att den blivit körklar, och om hur läget i den långa cirkeltunneln var just i oktober.

Kvällens varieté under ledning av Robin Ince bjöd på komiker, musiker, en dansare och en mentalist. Blandat, kul och väldigt väl mottaget av publiken. Jag var särskilt imponerad av den intellektuelle rapparen Baba Brinkman som visade att rap, oavsett texternas innehåll, verkligen är en konstform som öppnar för finlir och teknisk briljans. Ince själv framförde bl.a. sin komiska kreationistdialog ”Magic Man” och läste högt ur en bok av den amerikanska knashögerkolumnisten Anne Coulter under hemska grimaser.

SÖNDAG

George Hrab, skeptisk funkmusiker och webbradioman, hade på kort varsel klivit in och ersatt Randi på söndagens förmiddag. Med en gitarr, en mikrofon och sina egna låtar höll han vår uppmärksamhet utan problem. Efter lunch kom nästa musiker, den mångbegåvade Tim Minchin, som ackompanjerade sig själv på flygel och var om möjligt ännu bättre än Hrab. Han framförde sitt älskade beatpoem Storm (om hur han skäller ut en söt hippietjej med knäppa idéer) och visade klipp ur en kommande musikvideo till dikten. Där emellan föreläste Glenn Hill, son till konstnärinnan Elsie Wright som år 1916 målade pappersälvor, fotograferade dem i skogen och därmed oavsiktligen hjälpte Sir Arthur Conan Doyle göra bort sig ordentligt. Han berättade om älvofotona men mera om sin nya religionsfientliga bok där han bland annat klassificerar stiftarna av alla de tre abrahamitiska religionerna som psykotiska. Enligt min mening var den förste av dem, Abraham, inte bara psykotisk utan dessutom fiktiv, och ganska säregen betraktad som en idealiserad mytisk förfader.

Mythbusters-stjärnan Adam Savage berättade om alla vedermödor man haft nyligen vid filmandet av ett program om hur pass tjock sirap måste vara för att det skall vara svårt att simma i den. JREF:s nye ordförande, astronomen och författaren Phil Plait (som vid pressläggningen redan efterträtts av D.J. Grothe), talade om kometer och asteroider som kan pricka Jorden med utgångspunkt från klipp ur filmerna Armageddon och Deep Impact. Och därefter var det avslutningsceremoni, fast många av oss deltagare förstås fortsatte att roa oss tillsammans resten av kvällen. Jag hade bland annat ett animerat samtal om Aleister Crowley med en norsk religionsvetare baserad i Amsterdam.

MERA INTERAKTIVITET, TACK

Jag hade mycket roligt på TAM London. Allt var välorganiserat, kvaliteten på framträdandena var extremt hög och alla deltagare var mycket vänliga. Om det var något jag saknade så var det dock interaktivitet och inspiration till handling. Av oss deltagare krävdes inget mer än att vi skulle sitta och lyssna i två dagar och applådera ibland. Visst satt föredragshållarna med i publiken, och visst var det informell stämning – amerikanska skeptiker blir otroligt generade och förtjusta när engelsmän säger fucking inför publik. Men det gick ändå en tydlig skiljelinje mellan de uppträdande proffsen och oss åhörare. På TAM 5.5 i januari 2008 var temat ”skeptisk aktivism”: man anordnade workshops, och flera av huvudtalarna var folk som drev skeptiska projekt på fritiden. TAM London var mera som en rockfestival där man köper biljett, lyssnar på en massa musik och sedan går hem. Kanske var det ett försiktighetsmått för att inte den nya konferensen skulle floppa. Och mycket riktigt var det utsålt till sista stolen. Så jag hoppas att TAM London blir en tradition och att startfältet framgent kan bli lite mera öppet för skeptiska gör-detsjälvare. För, som George Hrab sjunger i en av sina mest älskade låtar, ”Think for yourself, little one”. Skepticism handlar ju inte om att göra som gurun på scenen säger.