Utbildar staten fortfarande Svenska Kyrkans präster?

Johannes Bergmark tar en titt på hur Svenska Kyrkan umgås med högskolorna efter det att samfundet skildes från staten.

STAT OCH KYRKA SKILDES ÅT i Sverige år 2000. Svenska Kyrkan (SK) är nu som vilken förening som helst. Universitet och högskolor är oberoende av tro och av enskilda religiösa gruppers personalutbildning såsom av präster. Eller?

Jovisst, det var tänkt att prästutbildningen redan skulle ha tagits bort från universiteten – men det verkar faktiskt ha gått åt motsatt håll.

För att till att börja med försöka spåra upp SK:s motiv har jag tittat på dess egna utredningar En förnyad prästutbildning (EFP, 2005) och En förändrad utbildning för Svenska Kyrkan (EFU, 2007). EFP lade upp en plan för prästutbildning med ökad integrering mellan bl.a. universitet/högskola och SK:s egna utbildningsenheter, pastoralinstituten. EFU planerade även integreringen av utbildningen för diakoner, församlingspedagoger och kyrkomusiker.

PASTORALSYMFONIN

Den nya linjen är framför allt de för alla dessa kyrkliga utbildningar gemensamma pastoralteologiska kurserna. Dessa planeras, godkänns, drivs och utvärderas i samarbete mellan universitet och pastoralinstitut. Man bedriver utbildning i SK:s egna församlingar. Kurserna ska tolka samhället utifrån bibeln och kyrkans tradition, öva gudstjänst, liturgisk sång och förkunna evangelium. Bara den sista av elva terminer (som gäller präster) ska SK ensam stå för. Bara denna kallar man uttryckligen konfessionell och den ger alltså inte högskolepoäng. Att de andra terminerna dock är implicit konfessionella framgår t.ex. av att man börjar och slutar en termin med en mässa i Lunds domkyrka och kyrkkaffe eller middag på stadens pastoralinstitut, för ”att markera att terminen utgör en helhet där de olika utbildningsmomenten hänger samman och att det är en utbildning till tjänst i Svenska kyrkan.” Först 2008 blev denna fortsatta praxis allmänt känd vilket orsakade skandal.

Detta enligt EFP mycket lyckade samarbete fortsätter dock oförblommerat: inför höstens kurser 2009 beskrev pastoralinstitutet i Lund samarbetet med universitetet utan omsvep, och universitetet beskrev självt teologikurserna som en utbildning till kyrkoanställd och inget annat.

Hos pastoralinstitutet i Uppsala klingar samma tvåstämmiga psalm: kursen Svenska kyrkans tro och liv ”har drivits som en universitetskurs, men lärare från universitet och pastoralinstitut har tillsammans stått för ett genomarbetat upplägg av kursen. Kursen har centrerats kring Svenska kyrkans grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning, samt utöva diakoni och mission. […] Samtidigt har ett ännu djupare samarbete inletts kring de pastoralteologiska kurserna.” (EFP). Undervisningen äger t.o.m. rum på pastoralinstitutet.

DEN VETENSKAPLIGA PRÄSTEN

Hur var det innan denna nya ordning etablerades?

Att SK:s praktiska prästutbildning skulle skiljas från universitetet beslöt regeringen redan I980, och sen dess rådde ”ordningen, i vilken prästutbildningen avslutas med ett pastoralteologiskt profilår vid pastoralinstituten. […] Den stora skillnaden mot tidigare var att den konfessionella delen av prästutbildningen nu kom att skötas av Svenska kyrkan, sedan det blivit allt viktigare för universiteten att markera sin ickekonfessionella status.” (EFP). Under dessa år hade man en ”pastoral ram”, d.v.s. separata obligatoriska kurser bara för dem som skulle bli präster.

SK:s utredare såg dock det (relativa) konfessionella oberoendet hos universiteten som ett tillfälligt mode som man nu kan strunta i, trots att ingen ny ordning beslutats av regeringen: ”Samtidigt utvecklas synen på vetenskaplighet och möjliggör en större samverkan både mellan pastoralteologi och akademisk teologi och mellan studentens verksamhet på universitet och i församling.” Att ”utvecklad syn på vetenskaplighet” ska läsas som ”ökad vetenskapsfientlighet” och ”ökad popularitet för religion” säger man inte. De nuvarande pastoralteologiska samarbetskurserna innebär att det får kallas ”vetenskap” med en konfessionell kurs som utbildar professionella religionsförespråkare.

EFP menar att prästutbildningen ska förutsätta ”kallelse och tro” och att pastoralinstituten ska ”ha ett övergripande ansvar för prästutbildningen som helhet, vilket förutsätter rika kontakter med stift och universitet/högskolor.” Och EFU vill att studenterna ”utvecklar sätt att tänka, känna och handla som överensstämmer med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.” Detta är (framgångsrik) maktkamp från SK:s sida – men det är också en slapphet från universiteten att låta SK utforma deras kurser.

SKATTEFINANSIERAT

Enligt EFU finansierar SK själv det man kallar ”kyrkliga utbildningar” (församlingspedagog, diakon, vissa kyrkomusiker/ kantorutbildningar, organist och de pastoralteologiska kurserna) med 37 miljoner kr för år 2006 medan staten ger 9 miljoner. För kursen Svenska kyrkan bidrar det offentliga med ca 25 000 per elev. Redovisningen gäller bara SK:s kostnader och är ofullständig vad gäller de offentliga kostnaderna. Det man kallar ”fackutbildningar” betalas helt av folkhögskolor, universitet och högskolor, t.ex. övriga teologikurser på universitet eller musikhögskolors kyrkomusikerutbildningar. Observera också att man bara tar upp SK:s ”egna” kurser, d.v.s. inte de som drivs av frikyrkor. Skattebetalarnas nota för konfessionella utbildningar uppgår därför till många fler miljoner.

Att offentligt, akademiskt och kyrkligt blandas samman presenteras aldrig som något kontroversiellt. I kursplaner, finansiering, personal och lokalisering förutsätts ett nära samarbete, i uppenbar strid mot Högskoleverkets (HSV) policy om en icke-konfessionell högskola på vetenskaplig grund.

De båda s.k. utredningarna var i stort sett en plan som redan satts i verket. Förändringar som ska ha skett de senaste åren i riktning mot religionsfrihet och åtskillnad mellan kyrka och stat tycks därför kosmetiska.

HÖGSKOLEVERKETS GRANSKNING

HSV har granskat I3 av Sveriges högskoleutbildningar i religionsvetenskap och teologi, och verkets kritik mot sju av dem var hård. Flera föreslogs få indragen examensrätt eller avslag på sin ansökan om sådan.

”Mot bakgrund av Svenska kyrkans skiljande från staten
år 2000 och mot bakgrund av kursernas klart konfessionella karaktär anser HSV att det är olämpligt att statliga utbildningsanordnare inom det ordinarie kursutbudet ger en utbildning för ett specifikt trossamfunds ledare. […] Verket ifrågasätter de pastoralteologiska kursernas förekomst på svenska universitet.” De kritiserade utbildningarna fick ett år på sig, till juni 20I0, att rätta sig efter kritiken, eller lägga ner.

I974 skulle teologin reformeras till att bli en icke-konfessionell gren av religionsvetenskapen, vilket tycks vara unikt för Sverige. Men idag har teologin, i motsats till religionsvetenskapen, åter gjort sig beroende av kyrkor: fler externa finansiärer, både SK och fria samfund, och flera doktorander finansieras av SK.

SK har inflytande över hela teologiutbildningen. Men bara nio utbildningsveckor äger rum i en församling med handledare från SK vilka bekostas av stiften, om studenterna är antagna som prästkandidater av SK. För att inte bryta mot principen om religionsfrihet är denna del frivillig och kan ersättas med auskultation, något som inte alltid framgår tillräckligt tydligt, enligt HSV.

Lunds universitet gick till motangrepp. Man framförde retoriskt att HSV verkade ana en konspiration från SK:s sida, men svarade inte på själva policyfrågan: ska en enskild religion och dess kyrka gynnas vid statsunderstödda högskolor? Några forskare och lärare i Lund bekräftar däremot HSV:s intryck om en ökande konfessionalisering och ett ökande inflytande från SK på teologiutbildningen. Protester har också hörts från andra teologer. Cristina Grenholm, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Karlstads universitet, skriver ”Bolognaprocessen har inneburit ett starkt fokus på arbetsmarknadens behov och studenternas möjlighet att få jobb. Det innebär bland annat att kyrkor och samfund blir naturliga samarbetspartners”. Hon syftar på ett samarbete för att ”främja rörlighet, anställningsbarhet och Europas konkurrenskraft/attraktionskraft som utbildningskontinent” (Regeringens webbsajt). Ska detta ske på bekostnad av anspråken på vetenskaplighet? Ska staten utbilda astrologer, häxor, jultomtar och antroposofer om dessa har bra arbetsmarknad?

FRISTÅENDE PRÄSTUTBILDNINGAR

Sedan I993 kan även fristående lärosäten ansöka om både examensrätt och statsbidrag, och vissa teologiska högskolor utnyttjar detta. Flera av dessa får också kritik. Ett exempel från HSV:

”För antagning till […] Johannelund integrerad prästutbildning […] begär högskolan […] en skriftlig rekommendation från i första hand präst/pastor, diakon eller kyrkligt anställd som känner den sökande. […] Därefter kalllas den sökande till ett samtal för information om prästutbildningsprogrammens integrerade karaktär. Detta jämför Johannelunds teologiska högskola med prästkandidaters antagning till stift. Detta antagningsförfarande äventyrar studenternas rätt att slippa uttala sig om sin tro, alternativt rätt att slippa uttala sig om att de inte är religiösa. Det reser också frågan om utbildningarna verkligen är öppna för alla intresserade eller för bara präst/pastorskandidater.” Att driva en icke-konfessionell prästutbildning är ju en omöjlig uppgift. Ändå låtsas man lite som att det är det man ska göra. Kyrkorna hoppas bara att myndigheterna välvilligt tar på sig skygglappar som de ofta gjort hittills. Utom HSV, som nitiskt kritiserar att det vid denna högskola finns riktlinjer som lyder ”Johannelund ska i sin verksamhet stimulera till ett genomreflekterat kristet engagemang […] samt till den egna utvecklingen som människa och kristen”.

MISSIONÄRSUTBILDNING

Vidare, på Örebro teologiska högskola ”saknas perspektiv från andra religioner liksom grundligare studier av ickekristna religiösa miljöer och av religionskritiken”. De har fått allvarlig kritik förr. I996 fick de krav på att stryka formuleringar som att ”utbildningen inte är förutsättningslös utan genomförs i kritik av gängse vetenskapligt synsätt”. En skola ska för att få examensrätt nämligen undervisa på vetenskaplig eller konstnärlig grund och inte huvudsakligen religiös, och inte heller kräva konfession vid antagandet av studenter eller tillsättandet av lärare. Men trots kritiken finns nu formuleringar som ”Utgångspunkten för tjänster inom församling och mission är tron på Jesus Kristus och en förankring i den kristna kyrkan. Den teologiska utbildningens sammanhang och mål – att vara ett vittnesbörd om Guds rike – sammanfaller därför med den kristna kyrkans.” HSV menar: ”Här sker en sammanblandning av akademisk och pastoral läsning, som för präst- och pastorsutbildningen säkert är relevant men ur akademisk synpunkt sett är problematisk.” I kursen Kristen spiritualitet både förutsätter och har man som syfte en kristen tro hos studenterna. Ingen av lärarna tycks ha kompetens beträffande andra världsreligioner än kristendomen, ”vilket är allvarligt med tanke på att de undervisar blivande religionslärare”, säger HSV. Utbildningens målgrupp är människor som vill ”tjäna Gud i kyrka/församling och samhälle i olika uppgifter och samtidigt ha ämnesmässig kompetens för att undervisa i religionskunskap i den allmänna skolan”. Skollärare som missionärer?

FUNDAMENTALISTUTBILDNING

Och här tittar man på Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium:

”Utbildningen har två syften: I. att utbilda för tjänst i Pingströrelsen och närstående samfunds församlingar 2. att ge utbildning till dem som vill komplettera sina teologiska studier med teologi med ’pentekostal inriktning’. […] En definition som ges i studiehandboken är ’praktisk teologi av klassisk pingstväckelsekaraktär: t.ex. synen på hela Bibeln som Guds Ord; den Helige Andes inspiration vid läsning och tolkning av Bibelordet; de andliga nådegåvornas betydelse och funktion; en karismatisk och bibeltrogen förkunnelse, andedopets viktiga roll i sökandet efter andliga erfarenheter; andeuppfyllelse, bön för sjuka, helgelse och andligt mognande; det allmänna prästadömet och ett kollektivt ledarskap i församlingen’.”

En högskola som utbildar fundamentalistiska missionärer! ”I studiehandboken skriver rektor: ’om vi inte är en del av församlingen så har PTS inget existensberättigande.’” Detta kan man hålla med om. Men så länge de är en del av en församling ska de inte vara en del av högskolan. HSV reagerar också:

”Vår bedömning är att utbildningen som helhet kräver en kristen tro av studenterna även om det är möjligt att tillhöra ett annat samfund än Pingströrelsen. För antagning krävs ett intyg från församlingsföreståndare eller motsvarande och enligt kursplanerna ingår gemensam bön i undervisningen. En examinationsuppgift på en poänggivande kurs […] kräver att studenten redogör för sin egen väg till tro.” ”I en kurs […] rekommenderas en bok om kristet perspektiv på andra religioner, men andra religiösa riktningars syn på kristendomen verkar helt saknas. Filosofiska kurser där studenterna också konfronteras med kristendomskritik saknas.” PTS visar också ”prov på ett oakademiskt förhållningssätt när man väljer samarbetspartners på ideologisk och religiös grund.”

IMAMUTBILDNING

Dagen före HSV:s beslut 2009 presenterades en utredning på utbildningsminister Lars Leijonborgs uppdrag, angående om staten ska utbilda imamer. Utredaren Erik Amnå avrådde: ”Huvudinvändningen är att vi ska ha en neutral stat som inte favoriserar eller diskriminerar religiösa samfund”. Han kunde inte annat. Utbildning av religiösa ledare inom svenska universitet betyder i praktiken att kravet på ”god vetenskaplig kvalitet” byts ut mot flum som SK:s ”utvecklade syn på vetenskaplighet”.

Leijonborg lät sig dock inte övertygas: ”regeringen är inte beredd att avskriva idén förrän vi har hört vad remissinstanserna tycker”, sa han till SvD. Borde inte utbildningsministern hålla religion och vetenskap åtskilda på offentliga skolor? Eller ser regeringen SK:s ökade makt inom universiteten som ett prejudikat att anpassa sig till? En marknadsanpassning i linje med Bolognaprocessen?

”Personligen anser jag att den utveckling där teologiska fakulteter avskaffas och ordet teologi läggs i samma korg som alkemi och astrologi (kunskapstraditioner som har bidragit med en del vetande men som i dag är obsoleta på grund av deras bristande vetenskaplighet) är av godo”, skriver Stefan Arvidsson, docent och studierektor i religionsvetenskap vid Växjö universitet. En solid formulering. HSV var också i en rapport 2008 inne på att teologin borde delas upp i mindre enheter. Själv kan jag bara se behov för en enda religionsvetenskap, ett av tro oberoende vetenskapligt ämne om religion.

Även om HSV nu uttalar denna inställning, är deras beslut bara en rekommendation till regeringen. Vilken färg kommer denna att bekänna? Ställer den sig på trons eller vetenskapens sida? En fortsatt integration vore att svika vetenskapen. Det är kyrkorna som behöver vetenskapen, inte tvärtom.

REFERENSER

• Besluten med reg.nr 643-3060-07 m.fl. finns på hsv.se
• SOU 2009:52 Staten och imamerna. Religion, integration, autonomi finns på regeringen.se
• SK:s utredningar 2007:2 finns hos svenskakyrkan.se
• Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
• DN debatt, Aftonbladet, Ekot, Dagen, Universiteten i Lund och Uppsala, pastoralinstituten i Lund och Uppsala, div. bloggar m.m.