Academy of Nations: värmlänningen mot Einstein

Publicerat i Folkvett nr 2/2010.

NÄR MAN 1919 FANN att Albert Einsteins allmänna relativitetsteori bekräftades av observationer så blev den tyske fysikern inte bara världens överlägset mest kände vetenskapsman, utan även en symbol, inte bara för den nya märkvärdiga fysiken utan även för vetenskap och intelligens i allmänhet. Därmed kom han genast att omnämnas i allehanda mer eller mindre ovederhäftiga sammanhang, och även användas som måltavla eller argument av en mängd aktörer på den pseudovetenskapliga arenan – vilket för övrigt pågår än idag. Och då som nu är det inte alltid lätt att avgöra vilka som är mest förvillade, de häftigaste motståndarna eller de ovederhäftigaste beundrarna.

En av de förstnämnda hette Arvid Reuterdahl. Han var visserligen bara sex år när familjen emigrerade, men jag tar mig ändå friheten att beteckna honom som värmlänning då han föddes i Ransäter 1876. Han växte sedan upp i Rhode Island, utbildade sig till ingenjör och verkade sedan i såväl näringslivet som akademiska sammanhang. Hans sista respektabla tjänst, eller vad man ska kalla det, var som rektor för ingenjörskonst och arkitektur på St. Thomas College i St. Paul, Minnesota.

1920 kungjorde Reuterdahl att Einstein inte alls varit först med relativitetsteorin. De viktigaste slutsatserna hade nämligen Reuterdahl själv beskrivit i ett antal artiklar flera år tidigare, av vilka några publicerats medan andra tyvärr kommit bort. Detta gav inte upphov till några nämnvärda reaktioner i forskarvärlden.

Våren 1921 kom Einstein på besök till USA och behandlades som den superstjärna han var. Reuterdahl kunde då berätta för den Einstein-lystna pressen både om sina egna alster enligt ovan och om resultat som den dittills föga uppmärksammade signaturen ”Kinertia” hade beskrivit 1914 (i magasinet Harper’s Weekly som varken förr eller senare gjort sig känt för kungörelser inom avancerad fysik). Denne Kinertia skulle minsann så tidigt som 1866 ha lagt fram vad som i princip var relativitetsteorin.

Olika intervjuer ger olika och lite motsägande bilder av Reuterdahls anklagelser. Ibland skulle Einstein ha använt andras idéer medvetet, ibland omedvetet, och ibland är det största problemet att han hade fel. När Einstein fick ta del av kritiken försökte han så artigt och definitivt som möjligt att skaka av sig galenskaperna.

Ett annat syfte för Reuterdahl vid just denna tid kan ha varit att få uppmärksamhet för en bok han givit ut i slutet av 1920, Scientific Theism versus Materialism. Där beskrivs en häpnadsväckande rad banbrytande teorier i så olika ämnen som fysik, kvantfysik, termodynamik, kemi, psykologi och filosofi, om en av helt få välvilliga recensioner jag hittat är att lita på, vilket den garanterat inte är. Men mest uppmärksamhet fick Reuterdahl för sin teori om interdependence, som inte bara var bättre fysik än vad Newton eller Einstein någonsin levererat utan även bättre religion, då den utgjorde ett vetenskapligt bevis för Gud.

Sett enbart ur en fysikalisk synvinkel är universum ett relativt system utan någon Absolut Princip. På så sätt är vårt fysiska universum stillastående och overksamt. Det är den yttersta hopplöshetens och pessimismens filosofi. Interdependencerelativiteten ser lösningen i Aktivitetens Absoluta Princip: Gud. Detta är hoppfullhetens och optimismens filosofi.

 

Reuterdahls kritik av relativitetsteorin är föga mer sofistikerad än påståendet att teorin omöjligt kan vara riktig, och därför måste vara felaktig. Rumtiden är omöjlig eftersom rum och tid är fundamentalt olika saker; och även om den till äventyrs hade funnits så skulle den ändå inte ha kunnat krökas, eftersom krökning enbart är något som materia kan utsättas för. Experiment och observationer underkänns. Alla problem som Einstein ägnar sig åt kan lösas utan hans ”fantastiska matematiska spekulationer”. Snart övergår kritiken till det nojiga och grälsjuka. Som följande liknelse med den berömde cirkusdirektören, känd för sin förmåga att slå mynt av folks sensationslystnad: ”När einsteinismen svepte över världen som en katastrofal flodvåg beskrev jag Einstein som vetenskapens Barnum, på grund av hans bedrägliga påståenden och bombastiskt marknadsförda dumheter.” Eller: ”Motsägelsefulla lagar är essentiella i Einsteins löjliga struktur.” Eller att Einstein fick Nobelpriset för sin upptäckt av den fotoelektriska effekten (som den amerikanske fysikern Millikan skulle ha vederlagt), men ändå hade fräckheten att mot reglerna hålla sin Nobelföreläsning om relativitetsteorin. Och utöver att vara felaktiga eller direkt löjliga så är hans arbeten dessutom plagierade, från fysiker som Palagyi, Minkowski, Gerber … Samt Reuterdahl, som sagt. Bara en sån sak som att han själv hade myntat begreppet space-time (inklusive bindestreck) 1913, och dessutom hade upphovsrätt på det sedan han använt det i en föreläsning på ett lantbruksuniversitet 1915. Och i den stilen fortsätter det.

Reuterdahl skulle bara vara en i raden av mer eller mindre tossiga och tämligen ointressanta Einstein-stormare om han inte hade lyckats samla en skara likasinnade kring sig – inte särskilt många, och kanske inte ”the most enlightened men of the earth”, för att citera deras programförklaring. Organisationen i fråga bar det imponerande namnet Academy of Nations, ”Nationernas akademi”. Namnet anspelade på League of Nations, ”Nationernas förbund”, en tidig och tämligen misslyckad version av det som omsider skulle återuppstå som Förenta Nationerna. Akademin skulle ägna sig åt alla kunskapsfält: naturvetenskap, filosofi, religion och konst; diskutera frågor tills man blev överens; och sedan publicera resultaten, gärna på språket esperantida (ett av flera esperanto-alternativ som utvecklats av René de Saussure, som f.ö. var bror till den kände lingvisten Ferdinand de Saussure). I praktiken verkar en av akademins kärnverksamheter ha gått ut på att ledamöterna prisade varandras arbeten, då deras hyllningar av böcker och småskrifter vid närmare granskning ter sig närmast incestuösa. (Reuterdahls doktorsgrad, Doctor of Science, fick han av sin egen akademi.) Underavdelningar skulle finnas i ”alla civiliserade länder”. Antalet medlemmar torde sällan ha överstigit 20. Utöver USA var flera europeiska länder representerade. Tyska namn som Ernst Gehrcke och Ludwig Glaser hade redan tidigare kritiserat Einstein.

Det kan poängteras att den mer ovederhäftiga kritiken mot Einstein (eller andra judiska vetenskapsmän, som dock inte fick i närheten lika stor uppmärksamhet) inte uteslutande var antisemitisk. Att en brittisk expedition tog fram det avgörande beviset strax efter det så snopet förlorade kriget väckte harm hos många tyskar. Att den nya fysiken onekligen var teoretisk, höggradigt matematisk och milt sagt icke-intuitiv verkar ha irriterat många, liksom den beundran som Einstein mötte (och som för övrigt inte kommit någon annan forskare till del, vare sig förr eller senare). Men i en tid då antisemitismen var accepterad på ett helt annat sätt än idag blev den ett återkommande tema i kritiken.

Just Reuterdahl verkar ursprungligen inte ha spelat på antisemitiska strängar. Men om inte förr så hamnade han i och med akademins grundande i sällskap med folk som gjorde det desto oftare och villigare. Som den (hel)svenske representanten Sten Lothigius, en jurist och hovrättsnotarie som även var engagerad amatörforskare i fysik men som gjort sig mer känd för antisemitiska utspel än för några forskningsresultat (det skulle vara Svenska Fysikersamfundet, en ärevördig organisation som han var med om att grunda). Och den pensionerade professorn Edvard Westin, vars digra meritlista tyvärr avslutas med att han återger den naiva, osakkunniga och ibland antisemitiska kritiken från Reuterdahl m.fl.

En del tyska namn skulle i mitten av 1930-talet återkomma i den nazi-inspirerade ”tyska fysiken”, Deutsche Physik. (Denna rörelse är värd en egen artikel men mycket kort har dess inflytande överdrivits. Att man redan tidigare hade förbjudit judar att verka på universiteten fick betydligt större praktisk betydelse för Tredje Riket. I Tyskland fortsatte heltyska forskare att tillämpa metoder och ekvationer från Einstein, Bohr, och andra hel- och halvjudar.) Flera förmågor inom akademin, inklusive Reuterdahl, förekommer i publikationen The Dearborn Independent som gavs ut av bilkungen Henry Ford, en av tidens mest välkända och resursstarka antisemiter. Att anpassa budskapet för att få tillgång till denna kanal verkar inte ha utgjort något större problem, även om Ford inte blev så imponerad att han, som Reuterdahl först hoppades, bekostade såväl akademins organisation som ett högkvarter för den.

Snart nog skulle Academy of Nations övergå från det åtminstone skenbart vetenskapliga till något som enklast kan beskrivas som metafysik, vars vetenskapliga förtecken bara förstärker det förvirrade helhetsintrycket. Som när man 1924 började utse Continental Arcomaths – ”ärkelärda”, vilket nog motsvarar ”stormästare” – eller de politiskfilosofiska tankegångar som blev allt mer framträdande, eller när Reuterdahls närmaste man Robert T. Browne ville kallas ”mulla Hanaranda”. Kritiken av ”einsteinismen” fanns kvar men hamnade allt mera i bakgrunden, vilket återspeglar det allmänna erkännande som relativitetsteorin fick under 20-talet. Akademins nya käpphästar var teistiska eller ”teliska” idéer av varierande art men konstant noll värde (jag undrar när någon senast läste hela Pantelicon, 90 sidor hopplöst världsförbättrar-dravel), frimureri, tanken att fred på jorden borde kunna uppnås medelst bl.a. erkännande av Sovjet, införandet av en enhetlig valuta samt ett av Reuterdahl konstruerat universellt alfabet. Vid det laget hade rörelsen med det storstilade namnet blivit en angelägenhet för Reuterdahl själv, mulla Hanaranda-Browne, och ytterst få därutöver. 1933 avled Reuterdahl, mitt i planerandet av ett Temple of the God of Science som var tänkt att uppföras på världsutställningen i Chicago samma år.

Tillsammans med nämnda Deutsche Physik var Reuterdahls Academy of Nations en av de största och mest välorganiserade kritikerna av relativitetsteorin. Det innebär alltså inte, som jag försökt att visa här, att den någonsin var stor eller inflytelserik, vare sig i vetenskapliga eller ens politiska kretsar. Arvid Reuterdahl var ingen oäven ingenjör och alls inget dumhuvud; att hans efter hand allt mer bisarra idéer fick långt mer uppmärksamhet men långt mindre mothugg än vad de var värda kan ses som ett tecken i tiden. Fast nog händer det än idag att tokigheter får stå oemotsagda.

KÄLLOR

• Announcement – An Outline of Its Purposes, Scope and Plan of Organization, The Academy of Nations (1921).
• Arvid Reuterdahl, Einsteinism – Its Fallacies and Fads (inget datum, mitten av 20-talet?).
• ”Challenges Prof. Einstein”, New York Times, 10 april 1921.
• Maurice Francis Egan, ”Putting Einstein on and off the map”, New York Times, 19 juni 1921.
• ”Scientific Theism versus Materialism, The Space-Time Potential”, Purple and Gray Magazine, nr 4 1920 (jag har inte hittat någon som helst övrig information om denna publikation).
• Arvid Reuterdahl, brev till Robert T. Browne, 15 september 1921, i University of St. Thomas arkiv, http://archon.stthomas.edu/?p=collections/controlcard&id=62
• Karl Grandin, ”Motståndet mot Einstein i Tyskland och Sverige”, Fysikaktuellt 4/2007.
• Klaus Hentschel, Physics and National Socialism: An Anthology of Primary Sources (Birkhäuser Verlag 1996).
• Wikipedia (sv.): Arvid Reuterdahl.