Västerns regngudar

Pseudovetenskap och bondfångeri, bedrägeri och självbedrägeri, desperata människor och deras pengar – allt finns med i den märkliga historia Peter Olausson berättar.

Sommaren 1892 kom en man till ett dammtorrt samhälle i södra Nebraska, mitt i USA. Han hade ett lika användbart som ovanligt yrke: regnmakare. Mot ersättning kunde han ordna det regn man väntat på så länge. Det tog inte lång stund att komma överens om detaljerna: fram till klockan tre på eftermiddagen fredagen den 1 juli skulle Nuckolls county få minst tolv millimeter regn. I gengäld skulle herr regnmakare ersättas med den i sammanhanget beskedliga summan 1 000 dollar (som jämförelse kunde man få en prima häst för $10). 

Regnmakaren satte igång. Hans metoder är inte kända i detalj. Ofta lät han uppföra plattformar på vilka han brände diverse substanser, något som påminner inte så lite om indianska ritualer med samma syfte. Vad han än gjorde, så lyckades det. För regnet kom. Visserligen något ojämnt fördelat, anmärkte vissa. I duggregnet kom man överens om att regnmakandet skulle fortsätta tills det blev mörkt. Dagen därpå hade över 25 mm fallit över hela Nuckolls. Regnmakaren fick sina tusen dollar, och fortsatte sin resa.

Ända sedan inbördeskriget hade Mellanvästern haft en kraftig befolkningstillväxt. Samtidigt som en rad nya tekniker revolutionerade jordbruket salufördes här ofantliga mängder jord till synnerligen goda priser, och dessutom föll regnen som de skulle över det nya landet. Skördarna slog följaktligen rekord år efter år, och nybyggare strömmade till i hundratusental. Många av dem vågade friskt och satte plogen i halvöknens sandiga jord; några år senare hade denna som regel förvandlats till böljande fält. Detta väckte stor uppmärksamhet och fick en rad olika förklaringar. Den mest kända sammanfattas i begreppet ”regnet följer plogen”: om man börjar bruka jorden i ett torrt område så kommer det så småningom att få mer nederbörd. Andra föreslog inverkan från telegraftrådar eller järnvägsräls, eller kanske röken från ånglok och kaminer? En outtalad men dock gemensam nämnare var att nybyggarna inte bara förde med sig civilisationen, utan dessutom bidrog till att omvandla prärie till jordbruksmark. Att väder och klimat kan leva sitt eget liv, och regnmängderna variera i cykler utan koppling till mänsklig verksamhet av vilken sort det vara må, var en alldeles för tråkig och poänglös förklaring för att ha någon chans. (Detta sagt helt utan jämförelser med vår tids klimatdebatt.)

Framåt 1880-talet slog torkan trots allt till. Den ena skörden efter den andra slog fel. I början av 1890-talet var man i desperat behov av regn. Och när behovet finns, dyker lösningar på något sätt alltid upp.

Regnmakaren som kom till Nuckolls hette Frank Melbourne. Han var en av de flitigaste och mest kända i branschen; när det gick som bäst kallades han The Rain Wizard, lite senare The Rain Fakir (uttalat ”faker”). Hans liv före karriären, enligt hans egna svårkontrollerade uppgifter, var som följer. Född och uppvuxen på Irland hade han sedan flyttat till Australien. Det var där som han av en slump upptäckte konsten att frammana regn. Proceduren var inte kostsam, förklarade han, men av förståeliga skäl höll han den hemlig. När så torkan drabbade USA styrde han kosan dit, och lyckliggjorde platser i Ohio, Wyoming, Colorado… Den regnpeng som 1891 legat på $150 hade flerdubblats efterhand som hans rykte växte. Nu var det inte längre tal om att sälja metoden till staten (vilket han tidigare varit inne på), med allt vad det skulle innebära av kontrollerade experiment med näsvisa observatörer — det räckte gott med bönder som betalade när de fick regn. Efter det lyckade försöket i Nuckolls dröjde det heller inte länge förrän man telegraferade efter honom från hela Nebraska.

Melbourne hade ett antal kolleger. De verkade främst i stater som Kansas, Nebraska, Oklahoma och Texas, områden där jordbruk bedrevs på eller bortom gränsen för vad som egentligen var möjligt utan konstbevattning. Någon nämnvärd annonsering förekom inte. Antingen erbjöd regnmakarna sina tjänster till borgmästare, byråd eller motsvarande, eller så kom de som bestämde överens om att skicka bud efter någon som verkade bra.

En omständighet som talade för regnmakarna var att varje lyckat försök gav ackumulerad publicitet, medan misslyckanden inte alltid uppmärksammades på samma sätt — fastän tidningarna är fulla med gliringar åt vad många uppenbarligen såg som bedragare från första början. Betalningen fungerade på ett liknande sätt. Varje lyckat försök räckte för att finansiera en rad nya, och det värsta som kunde hända var att inte få betalt: ”No rain, no pay”. Regnmakarna riskerade ingenting. (Fast en obekräftad historia berättar om en misslyckad utövare som blev fastbunden vid en stolpe och spolad med brandslang, så att man skulle få något regn den dagen.)

Å andra sidan kunde till synes misslyckade försök som regel förklaras, åtminstone om man frågade regnmakaren själv. Melbourne, som torde ha varit typisk, förklarade att tidningarna ibland hittade på tidpunkter då regnet skulle falla, och alltså inte hade något med honom att göra. Andra gånger kunde han få fram rikligt regn på angiven tid, men tyvärr inte riktigt på rätt plats.
Den besvärligaste motgången var när uppdragsgivare inte betalade utifrån motiveringen att det regn som föll ändå skulle ha fallit – kunde måhända fakiren visa att hans insatser hade gjort någon skillnad? Sådant konstrande verkar ha varit direkt kopplat till den föregivne regnmakarens insatser, meningsfulla eller ej: ju mindre show, desto mer tvivel. Bland de mer namnkunniga regnmakarna verkar William B. Swisher ha varit särskilt dålig på den aspekten av sin konst, vilket skulle kunna förklaras med att han verkligen trodde på vad han höll på med. Han nöjde sig med att blanda ihop kemikalier som skulle göra susen, men då publiken (som kunde vara såväl stor som intresserad) inte sett honom göra något som de kunde sätta i samband med regnfallet, lyckades de ofta förhålla sig hälsosamt skeptiska, även när regnet faktiskt kom.

Ett problem av motsatt art, som den framgångsrike regnmakaren kunde ställas inför, var att han bara kunde vara på ett ställe i taget. En lösning var att ge kurser. Fastän de examinerade regnmakarna inte alltid lämnat så stora avtryck som de förmodligen hoppades, så finns några fall dokumenterade; utan tvivel fanns det många fler som betalade kursavgiften men aldrig fick det hela att fungera. En ännu effektivare lösning var att sälja licenser. Bara i det lilla samhället Goodland i västra Kansas grundades tre företag som enbart skulle ägna sig åt sådant: Inter-State Artificial Rain Company, Goodland Artificial Rain Company och Swisher Company. Hade regnmakeriet varit aldrig så lite mer rotat i vetenskap hade Goodland kunnat bli en sorts regnets Silicon Valley.

Forskarsamhällets inställning till regnmakeriet varierade. Att avfärda en och annan ”rain faker” var en sak, en helt annan att kategoriskt avfärda alla möjligheter att kontrollera vädret. Många hade studerat ämnet och gjort försök. Idag är så kallad molnsådd det vanligaste sättet att försöka frammana regn. Enkelt uttryckt sprejar man moln med små partiklar som ger mikroskopiska vattendroppar något att fastna på och bilda regndroppar. Detta är påfallande likt 1800-talets rök-hypotes, som den formulerades i artiklar i självaste Scientific American, men likheten torde vara ett sammanträffande. Dessutom var den idé som vid den här tiden blev populärast, bland såväl forskare som allmänhet och regnmakare, av helt annat slag.

Än idag är det en vanlig uppfattning i USA att nationaldagen den fjärde juli, eller möjligen dagen därpå, är ovanligt regnig. Den har säkert fått näring av misslyckade utflykter, eller redan det faktum att uppfattningen finns — man minns bekräftelserna bättre än de tillfällen då tanken inte blivit bekräftad. Få vet att det hela ursprungligen sades ha med fyrverkerierna att göra. Idén går ut på att ”vibrationer”, oväsen och sprängningar kan framkalla regn. Efter fältslag har man ofta fått regn, har det sagts. Det stämmer, åtminstone om man bortser från undantagen; och det är talande att uppgiften nämns redan av Plutarchos för 2 000 år sedan. Idén blev till en sorts pseudovetenskap 1870, då Edward Powers grundade den så kallade concussionismen: regn medelst pang, enkelt uttryckt. Metoden inspirerade många till att försöka sig på att skapa regn, från amatörer till proffs.

I den svåra torkans värsta år 1894 bildades Rain God Association i nordvästra Nebraska. Man köpte en stor mängd krut och placerade ut det på så kallade regngudsstationer utmed en sträcka på 400 km. På ett givet klockslag smällde man av hela härligheten. Inget regn föll. Samma sommar sprängde ”två professionella regnmakare” ett ton dynamit i samhället O’Neill; regn föll några timmar efter den överenskomna gränsen. Ganska bra, men inte tillräckligt. Månaden därpå gjordes ett nytt försök som inte gav någon utdelning alls. Och så gick det till lite varstans.

Regnmakarnas uppsåt varierade, från rent lurendrejeri till seriöst utforskande av verkligheten. Som på många andra fält var ärlighet ingalunda någon garanti för framgång.

William F. Wright, tidigare professor på universitetet i Nebraska, kom fram till att spiralformade luftrörelser som skickades upp bland molnen borde frammana regn. Spiralerna, föreslog han, kunde skapas genom att man satte en sorts trattar på kanoner. När kanonerna avfyrades blev dock det enda resultatet att trattarna flög all världens väg. Ett annat allvarligt menat försök att skapa regn utfördes av USA:s jordbruksdepartement 1891–92. Detta var de största och mest påkostade experimenten, och följde concussionist-traditionen. En viss Robert G. Dyrenforth skickades till Texas och sprängde väldiga mängder dynamit utmed rader på marken eller i ballonger högt uppe i luften. Försöken gav inte mersmak.

Det är talande hur de riktigt omtalade förmågorna på fältet konkurrerade med varandra. Trots att deras faktiska prestationer var likvärdiga, så kom deras anseende hos kunderna att variera över tid och geografi. Frank Melbourne tappade så småningom mark åt företagen i Goodland, som i sin tur förlorade kunder till järnvägsbolagets Clayton B. Jewell. Utöver offentlig och privat finansiering kunde regnmakare även få sina försök bekostade av företag, och järnvägsbolag låg nära till hands; de tjänade inte bara på själva resorna, utan framför allt på att sälja mark utmed järnvägarna. Rock Island Railroad fann Jewell (som förresten lär ha varit inblandad i brandslangsincidenten) så lovande att de bland annat försåg honom med specialbyggda järnvägsvagnar på vilka experiment kunde bedrivas lite varstans. Dessa försök genomfördes dessutom utan kostnad för bönderna, vare sig de lyckades eller ej. Om de fungerat bättre än slumpen hade investeringarna betalat sig många gånger om.

Bland de avgjorda skojarna märks Frank Melbourne, något vi har hans egna ord på. I mitten av 1890-talet begick han självmord på ett hotellrum i Denver. Vid det laget var regngudarnas korta tid i ljuset redan över. De hade misslyckats för många gånger.
Under 1800-talets sista år kom regnet tillbaka. Uppfattningen att regn har någon koppling till mänsklig verksamhet levde kvar här och var, men nu som folklig övertro, inte etablerad eller spridd kunskap. Idag bedrivs det mesta jordbruket på the Great Plains med konstbevattning.

Källor
Louise Pound, ”Nebraska Rain Lore and Rain Making”, California Folklore Quarterly nr 2, vol 5 (april 1946), sid 129-142.
Everett Dick, ”The Great Nebraska Drouth of 1894: The Exodus”, Journal of the Southwest nr 4, vol 15 (vintern 1973), sid 333–344.
”Can Control the Elements”, The Omaha Daily Bee, 28 augusti 1891.
”Mr. Melbourne’s Methods”, The Omaha Daily Bee, 28 juli 1892.
Capital City Courier, 6 augusti 1892.
Lucien I. Blake, ”Rain Making by Means of Smoke Balloon”, Scientific American, 20 december 1890.
Wikipedia (eng.): History of Nebraska; Cloud seeding.