Pseudovetenskapen i Quick-målen

En del av bevisningen mot Thomas Quick var ett minnestest. Joacim Jonsson granskar testet närmare.

Thomas Quick, numera Sture Bergwall, är en av Sveriges värsta seriemördare genom tiderna. Eller rättare sagt var. Från att ha fällts för åtta mord (och erkänt många fler) har han frikänts för samtliga. I domarna fanns i stort sett ingen teknisk bevisning, utan de baserades på att Quick erkände brotten och kände till fler detaljer än vad man kunnat läsa sig till i tidningar.

Det finns flera tveksamheter i utredningarna. Till exempel fick Quick beroendeframkallande mediciner som enligt en sakkunnig granskare bidragit till de falska erkännandena.(1) Under utredningen av mordet på Yenon Levi fick Quick ange mordvapnet, och i elva olika förhör gav han nio olika svar tills han slutligen kom rätt.(2)

Minnesexperten Sven Åke Christianson
I de flesta rättegångar återkom samma personer som åklagare, förhörsledare och försvarsadvokat. Dessutom var det oftast samma personer som var terapeut och sakkunnig psykolog. I hela sju av åtta erkända mord (och fem av sex rättegångar) var nuvarande psykologiprofessorn Sven Åke Christianson den expert som fick uttala sig om hur pålitliga Quicks minnen var.(3)

Christianson arbetade enligt den freudianska teorin att starkt obehagliga upplevelser under barndomen kan trängas bort automatiskt i medvetandet. De försvinner dock inte helt utan får personen att uppföra sig underligt. Dessa beteenden är en form av omedveten kroppslig kommunikation om de ursprungliga upplevelserna.(4) Quick skulle alltså ha mördat sina offer på grund av traumatiska barndomsupplevelser han inte mindes medvetet. I boken Traumatiska minnen från 1994 nådde Christianson ut med minnesteorin till en större allmänhet, trots att den redan då var kontroversiell bland forskare och nu anses pseudovetenskaplig.(5) Samtidigt förde han samtal med Quick som sedermera resulterade i boken I huvudet på en seriemördare (2012).

Minnesteorin var emellertid inte det enda pseudovetenskapliga inslaget som Christianson bidrog med. År 2000 dömdes Quick för morden på norskorna Trine Jensen och Gry Storvik som begicks på 1980-talet. Liksom tidigare åberopades Christianson som sakkunnig om minnespsykologi av både åklagare och Quick. Enligt domen(6) fanns ingen teknisk bevisning, utan den grundade sig helt på att Quick lämnat uppgifter om morden som bara gärningsmannen kunnat känna till. Christiansons roll var att avgöra detta som expert. För att säkerställa att Quick inte fått information på annat sätt vittnade utredarna i domen om att de inte givit någon information till honom, samt att han haft mycket begränsad tillgång till norska tidningar som skrivit om morden.

Efter detta grundar sig domen till stor del på ett test Christianson genomförde för att avgöra hur mycket Quick visste. Testet har i en granskning visat sig vara grovt missvisande och specialanpassat för Quick.

Christiansons minnestest
Så här gick testet till enligt domen:(6)

”Sven-Åke Christianson har på psykologiska institutionen vid Stockholms universitet gjort ett test på tio manliga svensktalande personer i åldrarna 26 till 48 år. Två av dem var poliser. Försökspersonerna fick var sin uppsättning kopior av norska tidningsurklipp rörande morden på Trine Jensen och Gry Storvik. Med ledning av dem skulle de var för sig gå in i rollen som gärningsman och så detaljerat som möjligt på ett övertygande sätt beskriva hur morden genomförts. De fick formulär med frågor om kontakten mellan offer och gärningsman, beskrivning av offret, fordon, transport, fyndområdet, offret och platsen där offret anträffats samt skadebilden. Testet tog sex timmar att genomföra. Svaren delades in i två kategorier. Antalet svar som var riktiga i jämförelse med fakta jämfördes med antalet svar som var riktiga i jämförelse med korrekta pressuppgifter. […] På motsvarande sätt jämfördes uppgifter som Thomas Quick lämnat under polisutredningen.”

Här är resultatet:

Domarens slutsats:

”Skillnaderna är alltså för Thomas Quicks del omkring tio gånger större än försökspersonernas. Resultatet medger slutsatsen att Thomas Quick har haft tillgång till avsevärt fler faktauppgifter än vad som publicerats i tidningarna.”
Det är onekligen stora skillnader, och Quick tycks känna till många fler fakta än försökspersonerna. Men frågan är hur testet har gått till.

Granskning av minnestestet
Rickard L. Sjöberg, docent i medicinsk psykologi, har för Quicks advokats räkning granskat detta test ur metodsynpunkt.7 Han har granskat följande frågor:
1. Har samma metod använts för att testa de olika individerna?
2. Mäter testet det man tänkt mäta och har bedömningarna gjorts enligt konsekventa principer?
3. Beror eventuella skillnader mellan grupper/individer på slumpeffekter?
Här följer en sammanfattning av felen som Sjöberg hittat under sin granskning.

Samma metoder?
Under testet fick de tio testdeltagarna sex timmar på sig att utifrån tidningsurklipp sätta sig in ”i rollen som gärningsman” och svara på 29 frågor om mordet på Trine Jensen respektive 27 frågor om mordet på Gry Storvik. Dessa svar jämfördes sedan med de uppgifter som Thomas Quick lämnat till polisen under utredningen; med andra ord svarade han inte på samma frågeformulär som de tio andra. Frågan är om han ens svarade själv på alla frågor. Ett av de ”rätta svaren” från Quick är en beskrivning av hans beteende under en vallning som verkar ha skrivits av någon annan.
Eftersom olika metoder alltså har använts för att få svaren från de elva testdeltagarna öppnar det upp för flera felkällor som kan ha snedvridit analysen. Här är några få exempel på felkällor bland alla de möjliga:
• Quick hade 700 gånger mer tid på sig att sätta sig in i rollen som gärningsman jämfört med de andras sex timmar. Det innebär att han kunnat ge många fler uppgifter än de andra tio.
• Bedömningen av testet verkar inte ha gett avdrag för felaktigheter. Därmed kunde Quick bara genom att chansa få fler rätt, som i fallet med mordvapnet ovan.
• Vilka av Quicks alla uppgifter i hela utredningen har angetts som svar? Ett urval har troligtvis gjorts, till skillnad från de tio andras svar. Den som gjort urvalet kan ha varit en utredare som medvetet eller omedvetet valt de uppgifter som passar bäst med fakta.
• Quick fick besöka brottsplatserna under förhören och kan då ha fått information om dessa, från egna observationer eller muntligen av de andra som vallade honom.
• Formuleringarna i frågeformuläret tog Christianson enligt sig själv från polisens frågor till Quick:
Sen fick jag ju då från polisen frågorna i skriftlig form som man hade ställt till Thomas Quick angående Trine Jensen och Gry Storvik och det var dom frågorna då som jag ställde…(7) Frågorna är alltså framtagna i samspel med Quick och valda efter att hans svar på dem var kända.

Vi vet inte exakt hur testet gick till, och alltså kan vi inte utesluta dessa felkällor. Vetenskapliga test ska designas så det inte finns något utrymme för tolkning av vad som kan ha hänt eller för fel som smugit sig in.

Vad mäter testet?
Syftet med testet var att mäta hur väl testdeltagarnas svar stämde överens med dels fakta om morden, dels uppgifter i norska tidningar. När det gäller jämförelser med fakta föreligger dock följande brister:

• Kompetens. En del av svaren kräver expertkunskap för att kunna bedömas, till exempel rättsmedicinsk sådan för obduktionsprotokollen. Christianson verkar ha använt Rättsmedicinalverkets bedömningar av Quicks svar, men inga sådana expertbedömningar finns av de andras svar.
• Inkonsekventa bedömningar. Ingen mall för vilka svar som var rätt eller principer för att rätta fanns, vilket öppnar för subjektiva tolkningar och godtycke.
• Ingen blindning av försöksledaren. Svaren hade inte anonymiserats, och därmed kunde Christianson ta hänsyn till vem som svarat.
• Det finns tecken på att Quicks svar använts som facit vid faktabedömningarna. Till exempel står i domen om Trine Jensen: ”Någon dödsorsak kunde inte fastställas”. Christianson skriver dock att ”TQ var den enda som angav strypning med snara som primär dödsorsak” och menar att det stämmer med fakta. Flera av frågorna är ställda så att bara gärningsmannen kan svara på dem, till exempel ”Hur kom gärningsmannen i kontakt med henne?”. Frågan är hur Christianson har svaret på sådana frågor om han inte redan anser sig veta vem gärningsmannen är.

Även vid jämförelser med pressuppgifterna föreligger en rad brister:

• Det finns ingen angiven rättningsmall eller bedömningsprinciper för vilka svar som är rätt. Ingen anonymisering verkar ha skett.
• Det finns ingen motivering av hur urvalet av norska pressklipp gjorts. Vilka pressklipp som deltagarna fått står inte i metodbeskrivningen, som därför är ofullständig.
• Vissa bedömningar av svaren verkar ha varit otydliga eller godtyckliga. Ett av Quicks svar om Gry Storvik som anges ha varit sanningsenligt och inte ha funnits i pressen är att ”TQ har beskrivit att han hanterat kroppen på en presenning där intorkning av kroppsvätskor på kroppen skett”. Men enligt mordutredningen skrev den norska tidningen Dagbladet att Gry blev ”inpaketerad i något och paketerad med snöre”. Utifrån den uppgiften är det inte långsökt att gissa på en presenning.

Uteslutande av slumpvariation
De enda tillgängliga data från testet är medelvärden. Därmed vet vi inget om variationen mellan svaren och det går heller inte att göra några statistiska signifikanstest.

Granskningens slutsatser
Testet kan inte avgöra om Thomas Quick haft tillgång till många fler faktauppgifter än vad som funnits i tidningarna. Man kan heller inte dra några andra slutsatser om morden från det.

En inflytelserik ”expert”
Så långt Sjöbergs granskning. Vad gäller Christianson själv har han i en intervju i Svenska Dagbladet hållit fast vid att hans insatser var sakligt utförda:(8)
– Jag arbetade utifrån de principer som vi lär ut om hur man ska förhöra och göra rekonstruktioner för att få fram så saklig information som möjligt utan att vara ledande. Det finns ingenting jag skulle ha gjort annorlunda, absolut inte.
Så du tror att han fortfarande kan vara skyldig?
– Absolut. Han har väl lämnat sådana uppgifter som måste förklaras på något sätt. Jag väntar fortfarande på förklaringen till att han kunnat lämna så många uppgifter som bara en gärningsman kunnat känna till.

Christianson förekommer ofta i massmedia som expert. På hans egen hemsida(9) kan man se medieinslag om styckmord i Sverige, kidnappningarna i Cleveland, Anders Behring Breiviks sinnestillstånd, Hagamannen och inte minst Thomas Quick. Fler exempel finns.

Hans böcker har också haft påverkan. Bland annat stödde sig Sveriges Psykologförbund enbart på hans böcker när de 1999 antog en kvalitetsstandard för traumatiska minnen. Så sent som 2004 stödde sig Hovrätten över Skåne och Blekinge på hans bok Rättspsykologi (från 1996) i sitt resonemang om bortträngda minnen i ett mål. Hans bok om seriemördare bygger som sagt till stor del på hans intervjuer med Quick.

Vill man veta mer om Christiansons ogrundade påståenden om bland annat barnpsykologi och bortträngda minnen kan man se en föreläsning av Rickard L. Sjöberg på VoF:s Youtube-kanal.(10) Man frågar sig varför svenska massmedier fortfarande ser Christianson som trovärdig expert på minnen och mördare.

Källor och noter
1. Balksjö, J. (2012). Behandlingen av Quick döms ut, Svenska Dagbladet www.svd.se/nyheter/inrikes/behandlingen-av-quick-doms-ut_7420274.svd (publicerad 2012-08-14).
2. Olsson, T. & Cullberg, M. (2009). Ansökan om resning (i mål B 348/95, Hedemora tingsrätt), Advokatfirman Silbersky HB. Punkt 128.
3. Brundin Urisman, A. (2011). Att glömma och minnas igen – de svenska domstolarnas bevisvärdering av bortträngda minnen, Juridisk publikation 2/2011, www.juridiskpublikation.se/2b/library/files/160/Alexandra_Brundin_Urisman.pdf
4. Sjöberg, R. L. (2010). Thomas Quicks ensamhet, Folkvett 3/2010.
5. Sjöberg, R. L. (2010). Expertutlåtande var ovetenskapligt, Svenska Dagbladet www.svd.se/opinion/brannpunkt/expertutlatande-var-ovetenskapligt_4588299.svd (publicerad 2012-04-20, uppdaterad 2012-12-22). Notera att Christianson fortfarande marknadsför boken okritiskt på sin hemsida: svenchristianson.se/bocker/traumatiska-minnen.
6. Dom i mål B 1548/99, Hedemora tingsrätt (2000-06-22).
7. Sjöberg, R. L. (2011). Utlåtande (om dom i mål B 1548/99, Hedemora tingsrätt), signerad 2011-03-29.
8. Balksjö, J. & Wadendal I. (2012). ”Quick har inte begått morden”, Svenska Dagbladet www.svd.se/nyheter/inrikes/quick-har-inte-begatt-morden_7397164.svd (pub­licerad 2012-08-05).
9. svenchristianson.se/arkiv/media (läst 2012-08-25).
10. Gå till www.youtube.com/swedishskeptics och sök på ”falska minnen”.