Politiskt förvriden vetenskap

Publicerat i Folkvett nr 4/2006.

Chris Mooney, The Republican War On Science. New York: Basic Books, 2005. 342 s. ISBN 978-0-465-04675-1.

Vetenskapsjournalisten Chris Mooney har sammanställt en lång rad exempel på hur president George W. Bush och den republikanska majoriteten i kongressen använder sig av bristfällig vetenskap, ibland ren pseudovetenskap, till stöd för sina politiska ställningstaganden. Man skulle lätt kunna tro att en sådan bok är ett led i en enkel polemik som politiska meningsmotståndare alltid kan rikta mot varandra – det torde vara svårt att finna en politisk riktning som aldrig gjort sig skyldig till förvanskning av vetenskapen. Men Mooney lyckas faktiskt leda i bevis att de i dag tongivande republikanerna har en lättsinnigare inställning till vetenskap än vad som tidigare brukat gälla för amerikanska politiker, oavsett partitillhörighet.

Nobelpristagare protesterar

Mooney är inte ensam om denna uppfattning. I februari 2004 undertecknade ett sextiotal ledande amerikanska forskare, däribland 20 nobelpristagare, ett uttalande där de anklagade Bush-administrationen för att undertrycka och förvrida vetenskaplig information bl.a. i klimatfrågan och för att utse personer till vetenskapliga kommittéer på politiska grunder. Uttalandet har sedan dess fått ytterligare underskrifter. Det stöds nu bl.a. av 49 amerikanska nobelpristagare.¹

Mooney framhåller att kritiken inte gäller republikaner i allmänhet, utan en falang som just nu dominerar partiet. Det var en republikansk president, Dwight Eisenhower, som införde vetenskapliga rådgivare i Vita Huset. Den nuvarande presidentens far, George H.W. Bush, drev på det hela taget inte en vetenskapsfientlig politik. Som ett gott exempel framhålls Everett Koop som var Reagans Surgeon General (ungefär medicinalstyrelsechef). Själv var han konservativ och abortmotståndare, men lät aldrig detta påverka sin bedömning av vetenskapliga frågor. ”Jag är nationens Surgeon General”, sa han, ”inte dess pastor”.

Det finns också idag republikaner i kongressen (Mooney framhåller senator John McCain) som försvarar vetenskapen även mot konservativa förvridningar av densamma. Mooney framhåller också att det finns tydliga exempel på motsvarande förvridning från vänsterhåll, t.ex. påståendet från djurrättsaktivister att den medicinska forskningen kunde vara lika framgångsrik utan djurförsök.

Fyra sätt att förvrida vetenskapen

Genom att noggrant dokumentera ett stort antal fall av politiserad vetenskap (och i en del fall snarast antivetenskap) ger Mooney en bra bild av hur politiseringen går till. Man kan urskilja fyra viktiga metoder.

Den första av dessa är att överdriva den vetenskapliga osäkerheten inom olika kunskapsområden. Det viktigaste exemplet på detta är ”klimatskepticism”. I specialistlitteraturen, de referentgranskade tidskrifterna om klimatfrågor, råder stor enighet om att mänskliga aktiviteter redan påverkar klimatet. De s.k. ”klimatskeptiska” forskarna är i regel personer vars specialistkunskaper finns inom andra områden, och de publicerar sina texter om klimat i media där de inte genomgår den gängse kollegiala kontrollen (”peer review”). För den som känner till det vetenskapliga publiceringssystemet är detta en viktig varningssignal. Icke desto mindre har de tongivande republikanerna tagit till sig klimatskeptikerna och gett dem stort utrymme – givetvis eftersom deras budskap passar in i den republikanska politiken. Genom att upphöja icke-experter till experter lyckas man framställa den gängse vetenskapliga uppfattningen om klimatutvecklingen som kontroversiell bland experter, vilket den inte är.

Mooney redovisar ett ovanligt flagrant exempel. År 2003 ändrade Vita Huset en text om klimatförändringar som hade tagits fram av experterna inom EPA, det amerikanska naturvårdsverket. Förändringarna bestod till stor del i att man lade till osäkerhetsmarkörer i texten, d.v.s. formuleringar som gjorde att den aktuella kunskapen framstod som långt mer osäker än vad den var. Man tog också bort hänvisningarna till en rapport från NAS (National Academy of Sciences, den amerikanska vetenskapsakademin), som stödjer den gängse uppfattningen bland klimatexperter. I stället införde Vita Huset en referens till en ”klimatskeptisk” artikel av lågt vetenskapligt värde. Dessa ändringar meddelades till EPA som en order, och det klargjordes att inga ytterligare ändringar av texten fick göras efter dem som meddelats från Vita Huset.

Selektiv osäkerhet

Att överdriva den vetenskapliga osäkerheten är ofta en effektiv metod att undanröja besvärande fakta från debatten. Mooney citerar den demokratiske representanthusledamoten George Brown som sagt att ”kravet om absolut och oomtvistlig sanning innan man handlar är ett val att ignorera vetenskapen snarare än att ta dess råd, och innebär att man inte tar sitt ansvar för att använda den vid varje tidpunkt bästa tillgängliga kunskapen för det allmännas bästa”.

Det kan tilläggas att vetenskaplig osäkerhet här lyfts fram på ett mycket selektivt sätt, nämligen enbart när det gäller vetenskap som man ogillar. Det skulle inte gå att styra ett land om man hela tiden överdrev osäkerheten i alla beslutsunderlag.

Det är intressant att i detta hänseende jämföra miljöpolitiken med säkerhetspolitiken. Den nuvarande politiska ledningen i USA vill ofta fördröja kostsamma miljöåtgärder. Därför framhåller den gärna osäkerheten i beslutsunderlag som gäller miljö- och naturresursfrågor. Regimen är däremot mycket handlingsbenägen i säkerhetspolitiken. Detta har ibland lett till att man underskattat osäkerheten i beslutsunderlag inom detta område (vilket exemplifieras av Colin Powells tal om Irak i säkerhetsrådet i februari 2003).

Mooney gör en intressant jämförelse mellan Clinton- och Bush-administrationernas hantering av frågan om sprutbyten för narkomaner. Det finns tämligen entydig evidens för att sprutbytesprogram minskar smittspridningen utan att öka drogmissbruket. Ändå har politiker till både höger och vänster varit tveksamma till denna åtgärd, eftersom man uppfattar sprutbyten som ett slags legitimering av missbruket. Av politiska skäl har både Clinton- och Bush-administrationerna avstått från att stödja sprutbytesprogram med federala medel. Clinton-administrationen erkände det vetenskapliga kunskapsläget i frågan och motiverade beslutet politiskt. Bush-administrationen valde att i stället motivera sitt beslut med överdrivna påståenden om vetenskaplig osäkerhet i frågan.

Handplockade experter

Den andra metoden är att handplocka experter vars uppfattningar strider mot vad majoriteten av forskare anser, men stämmer med det som man själv vill höra.

Republikanerna i kongressen har genomfört ett antal ”hearings” i miljöfrågor dit de har handplockat experter vars uppfattningar är otypiska inom vetenskapen. Detta har bl.a. handlat om ozonlagrets förtunning, klimatförändringar och dioxinrisker. I samtliga fall finns det omfattande konsensusdokument som har tagits fram inom vetenskapssamfundet. Men i stället för att lita på dessa dokument eller tillkalla de mest respekterade experterna har kongressutskotten hållit ”science courts”, där handplockade experter med inom vetenskapen ovanliga åsikter har fått stort utrymme.

År 1995, samma år som amerikanerna Sherwood Rowland och Mario Molina vann nobelpriset i kemi för sina grundläggande upptäcker om skadorna på ozonlagret, anordnade republikanerna i kongressen en hearing om ozonskiktet. De ledande amerikanska experterna på området blev inte inbjudna. Däremot bjöd man in personer som har en svag ställning i vetenskapssamfundet, men vars ståndpunkter var politiskt efterfrågade.

För ett par år sedan anordnade senaten hearings där man gav stort utrymme åt s.k. klimatskeptiker med anknytning till energiindustrin men utan anknytning till den kvalificerade klimatforskningen. Ett liknande mönster har förekommit i andra miljöfrågor. I en hearing om kvicksilver tog man t.ex. in tre experter. En av de tre företrädde den allmänt accepterade vetenskapliga uppfattningen att kvicksilverexponering av gravida kan skada fostren. (Detta är den bedömning som bl.a. ligger till grund för svenska kostråd för gravida.) Mot henne ställde man två företrädare för den vetenskapligt sett mycket aparta uppfattningen att kvicksilverexponering av modern inte medför någon risk för fostret.

Kongressledamoten George Brown har kritiserat dessa utfrågningar och menar att de bygger på den tämligen egendomliga uppfattningen att ”det är troligare att man finner vetenskaplig sanning i vetenskapens periferi än i dess centrum”. Alldeles frånsett det sneda urvalet av experter är det knappast heller någon god idé att försöka lösa vetenskapliga kontroverser genom att experter med olika uppfattningar argumenterar inför en grupp politiker. Den rätta metoden är givetvis att låta en grupp av oberoende vetenskapliga experter utarbeta en så rättvisande rapport om kunskapsläget som möjligt.

Politiserade kommittéer

Tyvärr är kongressens hearings inte det värsta exemplet på handplockning av experter. Vita Huset har under den nuvarande ledningen gått mycket långt i politisk tillsättning av experter. Politiseringen av expertkommittéer har ökat, och den sker ofta helt öppet. Mooney har t.ex. intervjuat en forskare som tillfrågades om att delta i en kommitté om drogmissbruk. Man hade då frågat vad han tyckte om aborter och huruvida han hade röstat på Bush. Det hade han inte, och han blev inte heller utsedd.

Den ökade politiseringen av vetenskapliga kommittéer har givetvis tagits mycket illa upp av vetenskapssamfundet. Den amerikanska vetenskapsakademin (NAS) höll år 2004 en utfrågning där man bl.a. begärde besked av administrationen om varför man tillfrågar potentiella medlemmar av vetenskapliga kommittéer hur de röstar. Från politiskt håll försvarade man förfarandet, men lyckades inte övertyga NAS, som därför tog det ovanliga steget att officiellt fördöma administrationens utnämningspolitik.

En seger för sockerindustrin

Ett av de mest uppmärksammade exemplen gällde USAs medverkan i världshälsoorganisationens arbete med fetmaepidemin. År 2003 lade en expertgrupp inom WHO fram en rapport där de bl.a. rekommenderade begränsningar i sockerintaget. En amerikansk forskare hade deltagit i expertgruppen. Uttalandet var tämligen okontroversiellt bland amerikanska universitetsspecialister. Kostrådet att minska sockerintaget är mer aktuellt i USA än i många andra länder. (Tonåringar i USA får f.n. cirka 10% av sitt dagliga kaloriintag från läsk.) Det finns starka belägg för att det stora sockerintaget bidrar till fetma och till följdsjukdomar som diabetes.

Den amerikanska livsmedelsindustrin har dock en annan uppfattning. En industriorganisation vid namn ”US Sugar Association” reagerade starkt mot att WHO rekommenderade begränsningar i sockerintaget. De protesterade också häftigt mot att en amerikansk representant hade medverkat till detta.

Livsmedelsindustrin har uppenbarligen goda kanaler till Vita Huset. De fick till stånd en officiell amerikansk regeringsskrivelse till WHO där det hävdades att det inte finns något samband mellan sockerintag och fetma. USA:s representanter i WHO:s beslutande organ drev frågan, vilket ledde till att WHO kompromissade i saken och avstod från att anta precisa kostråd om socker.

I detta sammanhang införde USA också en helt ny policy gentemot WHO. WHO fick inte längre be enskilda amerikanska specialister att delta i expertkommittéer. I stället ska numera alla amerikanska experter utses på politisk nivå, och de är skyldiga att i alla sammanhang företräda och argumentera för USA:s officiella politik. Detta strider mot WHO:s önskemål om att dess experter ska agera självständigt som forskare och inte ha till uppgift att företräda sin regerings politiska ståndpunkt.

Skepsis mot modeller

Den tredje metoden är att man avfärdar vetenskapliga resultat som bygger på matematiska modeller. Detta gäller i högsta grad klimatmodeller och modeller för atmosfärskemi. Det gäller också de populationsmodeller som zoologer använder för att bedöma huruvida en djurart riskerar utrotning. Republikaner har t.ex. försökt få in begränsningar mot användningen av sådana modeller i lagstiftningen om artskydd. Resonemanget påminner en hel del om de gängse kreationistiska argumenten mot utvecklingsläran att den är ”bara en teori”. (Jag misstänker att kreationismen över huvud taget har bidragit starkt till att utveckla antivetenskapliga argumentationslinjer som också kommit att användas i andra sammanhang. Detta är dock inget som kan beläggas utifrån Mooneys bok, eftersom han inte berör kreationismen.)

Motståndet mot matematiska modeller är givetvis mycket selektivt. Något motstånd mot att grunda finanspolitiken på matematiska modeller verkar t.ex. inte föreligga (vilket vi nog ska vara glada för). En biolog som beklagade motståndet mot populationsmodeller i artskyddet konstaterade också: ”De populationsmodeller som vi använder (…) är väsentligen samma modeller som används för att undersöka om vi skulle få en spridning av smittkoppor om en terrorist kom till New York och försökte sprida smittkoppor.” Förhoppningsvis får modellerna användas i dessa sammanhang.

Sound science

Den fjärde metoden är att höja bevisbördan för politiskt misshagliga påståenden. Detta sker ofta under honnörsordet ”sound science” (sund vetenskap). I ett centralt republikanskt kampanjdokument inför kongressvalet 2002 framhölls det t.ex. att den republikanska ståndpunkten i klimatfrågan skulle beskrivas i termer av ”sound science”. Detta betydde inte att man skulle stödja sig på den gängse uppfattningen bland forskarna utan i stället att man skulle hävda att bevisningen för klimatpåverkan var otillräcklig. (I samma dokument framhölls att republikanerna aktivt skulle rekrytera experter som stödde den egna uppfattningen.)

Användningen av begreppet ”sund vetenskap” som politisk slogan har sitt ursprung hos The Advancement of Sound Science Coalition (TASSC), en organisation som startades av tobaksföretaget Phillip Morris år 1993. Dess uppgift var att hävda att bevisningen skulle vara otillräcklig för att passiv rökning är hälsofarlig. I synnerhet skulle man bekämpa en EPA-rapport från 1992 där antalet dödsfall i lungcancer på grund av passiv rökning i USA uppskattades till cirka 3000 per år.

TASSC drev också en allmän kampanj mot EPA. Organisationen beskrev sig själv som en gräsrotsorganisation, men detta var knappast sant. Den hade som sagts startats av Philip Morris. Genom TASSC etablerades ”sound science” som ett slagord bland amerikanska republikaner. Steven Milloy som startade TASSC driver nu webbsajten JunkScience.com. I fråga om saklighet och vetenskaplighet befinner han sig fortfarande på samma nivå som på TASSC-tiden.

En häxbrygd

Varför har just den nuvarande politiska ledningen i USA hängett sig åt politiserad vetenskap och antivetenskap i mycket större utsträckning än sina föregångare (oavsett parti)? Mooney gör ett intressant försök att svara på den frågan. Det som har inträffat är, menar han, en ideologisk union mellan två intressesfärer som båda har intresse av att förvrida vetenskapen för egna syften. Under 1970- och 1980-talen utvecklades i det republikanska partiet en slagkraftig allians mellan storföretagsintressen och den religiösa högern, som tillsammans alltmer överflyglade de mera moderata krafterna inom partiet. Meningsmotståndare har kallat detta ”Reagans politiska häxbrygd”. Den har i flera avseenden mognat fram som politisk kraft under George W. Bushs presidenttid.

I denna häxbrygd ingår en rad pseudovetenskapliga påståenden i sexualfrågor. Man hävdar t.ex. att abort leder till mentalsjukdomar och drogmissbruk och att kondomer inte är särskilt effektiva mot HIV och andra sexuellt överförda sjukdomar.

Den vetenskapliga nivån i denna argumentation är genomgående låg. Så t.ex. finns det statistiska samband mellan aborter och mentalsjukdomar. Bland kvinnor som genomgått abort är mentalsjukdom vanligare än bland andra kvinnor. Av detta drar man utan vidare slutsatsen att aborter förorsakar mentalsjukdom. Då bortser man från en mycket troligare förklaring till detta samband, nämligen att kvinnor som lider av psykisk sjukdomar gör abort oftare än andra kvinnor. I själva verket råder det vetenskaplig enighet om att detta är den korrekta tolkningen, och att det följaktligen saknas belägg för att abort skulle förorsaka mentalsjukdom.

Lagstadgad skrämselpropaganda

Det finns heller inte några vetenskapligt hållbara belägg för att abort skulle öka risken för bröstcancer. Detta har inte hindrat högerkristna aktivister från att driva kampanjer där de påstår att det finns ett sådant samband. De har faktiskt fått flera delstater att införa lagstiftning om att kvinnor ska informeras om ökad risk för bröstcancer innan de genomför abort. Detta handlar alltså om en lagstadgad skyldighet att ge felaktig information som närmast är att beteckna som skrämselpropaganda.

År 2002 tog National Cancer Institute (NCI) bort alldeles korrekt information från sin hemsida om att det saknas belägg för något samband mellan abort och bröstcancer. I stället lade man ut en text där det påstods att frågan är svårbedömd på grund av oklara studier. Detta ledde till kraftiga protester från forskare, och NCI tvingades backa. Numera finns det återigen korrekta upplysningar i ämnet på hemsidan. Denna incident har mer än kanske någon annan lett till reaktioner inom vetenskapssamfundet mot Bush-administrationens politisering av vetenskapen.

NCI har vetenskapssamfundets ögon på sig och är känsligt för vetenskaplig kritik. Tyvärr gäller detta inte alla federala program. Alldeles nyligen visade en undersökning att flera federalt finansierade projekt mot tonårsgraviditeter sprider grovt felaktig information, framförallt om att aborter skulle leda till bröstcancer och mental ohälsa.² Det finns förvisso goda skäl att ge tonårsflickor information som hjälper dem att undvika oönskade graviditeter, men det är milt uttryckt respektlöst att använda osaklig skrämselpropaganda för att uppnå det syftet.

Felaktigt om HIV

Vetenskapliga utvärderingar visar att kampanjer för avhållsamhet saknar effekt på spridningen av HIV. Däremot har man påvisat att smittspridningen minskas genom kampanjer som informerar om de positiva effekterna både av avhållsamhet och av att använda kondom. Denna kunskap är ovälkommen bland de högerkristna, som motsätter sig användningen av kondom. Detta har lett till att informationskampanjer som framställer avhållsamhet som det enda skyddsmedlet har fått federalt stöd. Man har t.o.m. stött kampanjer där det felaktigt påstås att HIV-virus sprids genom svett och tårar.

Ideologiseringen av HIV-information gäller inte bara inhemska kampanjer utan i hög grad också det internationella biståndet. Bush-administrationen har ingripit i utformningen av informationsmaterial om HIV som används i amerikansk biståndsverksamhet. Resultatet har blivit texter som nedvärderar effektiviteten av kondomer mot HIV-smitta. Till vice ordförande i en rådgivande HIV/AIDS-grupp har Bush utsett en person som kräver att kondomer ska förses med varningsetiketter med (det felaktiga) påståendet att de inte skyddar mot de flesta sexuellt överförda sjukdomar.

Lättpåverkade journalister

Mooney är kritisk mot hur lätt många journalister låter sig luras av makthavare som skapar falska vetenskapliga osäkerheter. Det verkar räcka att någon eller några personer med universitetsexamen påstår att det råder vetenskaplig osäkerhet inom ett område för att journalister ska rapportera att det finns en sådan osäkerhet. Strategin att skapa falsk osäkerhet lyckas så väl helt enkelt därför att journalister har för vana att okritiskt rapportera sådana påståenden.

Detta bekräftas av en intressant studie av hur amerikanska media rapporterade om antropogena klimatförändringar under perioden mellan 1988 och 2002. Undersökningen gällde fyra stora amerikanska tidningar, nämligen New York Times, Washington Post, Wall Street Journal och Los Angeles Times. Under dessa år skedde stora framsteg i klimatforskningen, och det var under denna period den konsensus etablerades som finns idag om att mänskliga aktiviteter påverkar det globala klimatet. Det visade sig att över hälften av artiklarna i de fyra tidningarna gav konsensusuppfattningen och ”klimatskeptikerna” ungefär lika stor uppmärksamhet. Dock fick ”skeptikerna” mindre utrymme under de allra första åren. Vetenskapligt är detta tvärtemot vad som var befogat. Under den undersökta perioden minskade ”klimatskeptikernas” vetenskapliga trovärdighet, samtidigt som deras politiska styrka ökade. Tidningarnas rapportering återspeglade alltså det sistnämnda.

Undersökningen visar att en liten grupp av politiskt understödda skenexperter kan förleda även de mest ansedda tidningarna till att ge en felaktig bild av vetenskapen – och det i en fråga där det är i högsta grad väsentligt att allmänheten är välinformerad. Det är viktigt att konstatera att detta gällde alla de undersökta tidningarna, oavsett politisk tendens.

Själv är Mooney en osedvanligt grundligt arbetande vetenskapsjournalist. Han har satt i system att genom många intervjuer identifiera de ledande forskarna på olika områden och sedan ta reda på vad de anser och vilka osäkerheter de anser föreligga. Bokens lista över intervjupersoner är imponerande, och slutresultatet är därför också vetenskapsjournalistik på mycket hög nivå. Av tids- och resursskäl kan inte alla journalister arbeta på det sättet, men i många fall skulle de kunna göra ett betydligt bättre arbete genom att helt enkelt lära sig att skilja mellan experter och icke-experter.

En buffertzon

Det är förmodligen ofrånkomligt att politiska motiv påverkar bedömningen i vetenskapliga frågor. Vi är alla mer skeptiska mot vetenskapliga påståenden som motsäger våra politiska föreställningar än mot sådana som understödjer dem. Men som Mooney påpekar måste det finnas mekanismer för att så långt möjligt begränsa sådana inflytanden: ”Vi kan inte hoppas på att någonsin helt kunna skilja vetenskap och politik åt, men det måste finnas en buffertzon för att se till att vetenskapen inte övergår till att vara politik bedriven med andra medel.”

Det är inte bara i USA, och inte bara i de högerkristna kretsarna, som den buffertzonen är i behov av förstärkning.

Sven Ove Hansson

Noter