Vetenskapliga metoder

Publicerat i Folkvett nr 1/2005.

Anna är ute och promenerar i dagsljus. Så småningom vill hon korsa en ganska hårt trafikerad väg på ett öppet fält. Antag, för diskussionens skull, att vi kan komma på tre metoder – och endast dessa tre – som Anna kan använda för att försäkra sig om att inga fordon är i närheten: (1) Hon tittar noggrant efter fordon i båda riktningarna. (2) Hon blundar, men lyssnar noggrant efter motorljud i båda riktningarna. (3) Hon varken tittar eller lyssnar efter fordon, utan förlitar sig på en mycket känslig vibrationsmätare som monteras i vägrenen.

Vilken av dessa metoder bör vi rekommendera Anna att använda? Svaret kan synas självklart. Metod (1) förefaller överlägset bäst under rådande omständigheter. Metoderna (2) och (3) verkar bara dumma, eftersom de i tur och ordning utesluter den bästa eller de två bästa informationskällorna i den givna situationen.

Antag nu att Annas promenad på något ospecificerat (och för diskussionen ovidkommande) sätt ingår i ett vetenskapligt experiment, och att information om hur många bilar hon får invänta innan hon korsar vägen antecknas i ett protokoll. Med kunskap om denna ändrade förutsättning, skulle vi nu rekommendera någon annan metod än (1)?

Några läsare blir kanske brydda. Först talade vi om en vardaglig promenad, och då ligger det nära till hands att rekommendera den mest vardagliga metoden, nämligen att titta i båda riktningarna, en metod som vi alla använder när vi går över gatan. Men nu talar vi plötsligt om ett vetenskapligt experiment. Duger då inte längre den vardagliga metoden?

Jo, visst gör den det. Vi bör fortfarande rekommendera metod (1), av det enkla skälet att den ger säkrast svar. Den ger säkrast svar i den vardagliga situationen likaväl som i den vetenskapliga (som ju här inte i något väsentligt avseende skiljer sig från den vardagliga). Det finns ingen definition av ”vetenskaplig metod” annan än att den metod som ger det säkraste svaret också är mest vetenskaplig.

Ur ovanstående resonemang följer att två vanliga föreställningar om vetenskaplighet är felaktiga.

För det första kan det inte ligga något i talet om ”den vetenskapliga metoden” i bestämd form. Det finns inte en enstaka sådan metod, det finns många. Metoderna måste anpassas efter vilka frågor de är tänkta att besvara. För det andra finns en föreställning om att vetenskaplig metodik är komplicerad. Men i exemplet ovan framstår metod (3) som den mest komplicerade, utan att detta på något vis gör den mer rekommendabel.

Naturligtvis finns det många komplicerade vetenskapliga metoder. Om man vill undersöka ett läkemedels effekt så räcker det inte att fråga personer som får medlet om de tycker att det hjälper. Det räcker inte ens att använda objektiva mått på hälsoutvecklingen hos patienter som får medlet. Istället måste man jämföra hälsoutvecklingen hos patienter som får medlet med utvecklingen hos patienter som inte får medlet men som i övrigt liknar den första gruppen så mycket som möjligt. Den allra enklaste metoden duger alltså inte här, men skälet för detta är inte att den är enkel, utan att den är opålitlig. Vetenskapliga metoder bör vara precis så komplicerade som krävs för att resultaten ska bli pålitliga.