Skeptisk antologi

Publicerat i Folkvett nr 2/2005.

Vetenskap eller villfarelse. Red. Jesper Jerkert & Sven Ove Hansson. Stockholm, Leopard 2005. 348 s. ISBN 91-7343-085-4.

Jesper Jerkert och Sven Ove Hansson har redigerat en volym bestående av 18 uppsatser. Titeln är Vetenskap eller villfarelse (Stockholm: Leopard Förlag, 2005). Syftet är att diskutera ett antal villfarelser av typ slagrutan eller svepningen i Turin, Bermudatriangeln etc. Inspirationen kommer nog till stor del från framför allt den amerikanska skeptiska rörelsen och dess utmärkta tidskrift Skeptical Inquirer men många intressanta svenska exempel ges, som slagrutedebatten som rasat het sedan en docent vid Stockholms universitet gått i bräschen för den.

Boken är spännande och nöjsam läsning för en inbiten skeptiker och en del nyheter plockar man upp på vägen, även om mycket är välkänt. Flera av skribenterna har försökt ge populärvetenskapliga förklaringar av vissa grundläggande begrepp, och det är lovvärt även om det ibland leder till texter som är lite mindre spännande än exponeringen av humbug. Frågan är hur allmänheten och icke-skeptiker reagerar på en bok som denna. Och hur reagerar de troende, t ex de nyandliga? Vilket ansvar tar universiteten? Vilken roll spelar media?

För att ta den näst sista frågan först, verkar det inom universitetens ledning finnas en motvilja mot pseudovetenskap. Fattas bara annat. Men vad som lärs ut i lektionsrum och föreläsningssalar är ibland något annat, speciellt inom humaniora och samhällsvetenskap. I en tidigare bok dokumenterades pseudovetenskap på svenska högskolor och universitet.

Universiteten har sedan något decennium svårt anfäktats av den anti-vetenskapliga filosofi som kallas socialkonstruktivism. Inte minst gäller detta det stora ämnet företagsekonomi där forskningen om organisation och ledarskap, excellerar i att producera dimmiga texter. Det finns ingen sanning, sägs det, bara sociala konstruktioner. Man undrar stillsamt varför någon skulle vilja betala för produktion av rena godtyckligheter.

Medias roll i spridningen av humbug och vidskepelse är ett trist kapitel. Svenska Dagbladet gör rätteligen anspråk på att vara en kvalitetstidning, men det hindrar inte att man i decennier på den s k Idag-sidan kritklöst gett stort utrymme åt allsköns nonsens. En av författarna i Jerkerts och Hanssons volym vittnar om hur han förgäves försökt få infört en artikel som hade kunnat avslöja bluffen; den gången gällde det nyandlig tolkning av kvantfysiken – en populär turnering eftersom man tror sig på det sättet kunna visa att det man gör har stöd i modern vetenskap.

Media vet de vad gör. Det handlar om budskap som går att sälja. Ännu mera pengar rakas in av gurus och författare som släpper alla krav på sanningsenlighet. Browns enorma succé med DaVinci-koden är ett bra aktuellt exempel. I form av en medelmåttig deckare propagerar boken för att det finns en gigantisk konspiration inom den kristna kyrkan och att det finns dolda sanningar om Jesus och hans liv som är alltför farliga för att få komma ut. Detta påstås vara sant. I själva verket är det ett uppkok på traditionella konspirationsidéer som funnits länge och som för länge sedan påvisats vara falsarier. En stor roll spelade i modern tid en stolle som gjorde anspråk på att bli utsedd till kung av Frankrike, och vara ättling till Jesus. (Varför just en ättling till Jesus borde ha rätt att bli kung av Frankrike är något oklart. Det hade visst något att göra med att de medeltida Merovingerna var ättlingar till Jesus och påstods vara anfäder till mannen ifråga. Vilken smörja!)

Märk hur viktigt det är för humbugmakare att vara maximalt fräcka. DaVinci-koden har renderat sin skapare stora inkomster. Samma sak gäller de tidigare bluffmakarna Däniken och Uri Geller. Inom psykologin finns många exempel. Psykoanalysen bygger ytterst på häpnadsväckande resultat som Freud påstod att han fått i sina undersökningar av patienter och under sina försök att bota dem. (Han botade aldrig någon men verkar ha förvärrat situationen för åtskilliga). Max Scharnberg och andra har noga dokumenterat Freuds lögner. Men psykoanalysen gick hem. Människor var naiva och trodde på Freuds påståenden. Det finns en stor godtrogenhet och det är den som humbugmakarna lever så gott på.

Frågan är om den skeptiska rörelsen på sikt kan ha någon effekt på allt detta. Det finns skäl att tveka. Myten om Bermudatriangeln avslöjades nästan omedelbart men den fortsätter att spridas. Troligen har många fler hört det okritiska budskapet än avslöjandet av myten. Det är spännande med myter, trist att höra att de var bara myter och lögner. Svepningen i Turin lär avhandlas i ett 50-tal godtrogna böcker medan kritiken kommer fram i en eller två. Jerkert och Hansson har gjort en samhällsnyttig insats med sin bok, men tyvärr tror jag inte att den blir översatt till 30 språk och såld i 100 miljoner exemplar, trots att den skulle förtjäna det så mycket mer än DaVinci-koden.