Desinformation om elektromagnetiska fält
Publicerat i Folkvett nr 3/2005.
Spelet om 3G. Fakta och desinformation i det trådlösa samhället. Mona Nilsson & Marica Lindblad. Ljusdal: Medikament faktapocket 2005. 224 s. ISBN 91-975600-0-6.
Frågan om elektromagnetiska fält (EMF) och deras eventuella hälsorisker har successivt accentuerats under de senare decennierna. Det är därför inte förvånande att hela böcker ges ut i ämnet. Spelet om 3G är skriven av journalisterna Mona Nilsson och Marica Lindblad och går till stora delar tillbaka på artiklar publicerade i Miljömagasinet.
Spelet om 3G ger intryck av att vara en faktabok, men i själva verket återfinns här mest en enkelriktad ”debatt” om vilka man tycker om respektive inte tycker om. Bokens framställning är personfixerad, och alla aktörer målas i svart eller vitt – nyanser saknas. Huvudbudskapet är att man varken kan lita på forskare, myndigheter eller på industrin.
Bokens brasklapp (s. 7) säger att framställningen inte är heltäckande. Det är riktigt, och det intressantaste är vad som inte står i boken. Jag ska här behandla flera viktiga saker som undanhålls läsaren.
En sak som förtigs är att flera av dem som kommit med larmrapporter saknar kompetens, helt eller delvis, inom vetenskapliga områden med hög relevans för ämnet. Vanligt är således att de som slår larm, och ofta även profiterar på rädslan, saknar strålningsbiologisk kompetens. För tolkning av molekylärbiologiska fynd är dessutom gedigen kompetens i biologi, kemi och fysik ofta helt central – ändå är det få inom fältet som har någon utbildning inom dessa områden.
Tvivelaktiga experter
I boken framförs okritiskt att mobiltelefonstrålning skulle ge genotoxiska effekter, d.v.s. skador på DNA som i sin tur teoretiskt skulle kunna leda till cancer eller ärftliga förändringar. Vad som inte förklaras är att två av nyckelnamnen bakom dessa påståenden, professor Franz Adlkofer och professor Henri Lai, har fel sorts bakgrund för att kunna framträda som auktoriteter på området. Inget eller ytterst lite av Adlkofers bakgrund har med strålningsframkallade DNA-skador att göra. Bland hans publikationer dominerar andra inriktningar (rökning, effekter av kemiska ämnen m.m.). Två färska artiklar av honom går ut på att elektromagnetiska fält skulle ge DNA-skador. De är alltför nya för att oberoende upprepningsförsök ska ha hunnit utföras.
Henri Lai, ofta betitlad ”bioengineer”, är doktor i psykologi och professor vid ett kinesiskt akupunkturinstitut. Jag skrev till honom och hans kollega 1996 och frågade om deras metod för att mäta DNA-strängbrott. (Hela brevväxlingen med e-mail och fax finns kvar. Lai har i ett annat sammanhang meddelat att han inte minns något av den.) Det stod då klart att Lai inte förstod den teoretiska grunden för metoden att mäta DNA-brott. Att jag reagerade på deras fynd berodde på att jag doktorerat på just metoder för att mäta DNA-strängbrott som följd av exponering för joniserande strålning. Deras fynd var orimliga – de hävdade att de kunde mäta 8-16 enkla DNA-strängbrott ovanpå en naturlig bakgrund på storleksordningen 5000 enkla DNA-strängbrott per timme.
De resultat Henri Lai erhållit har inte kunnat upprepas av oberoende forskargrupper. I somras publicerades exempelvis ett arbete om DNA-skador på BEMS-konferensen 2005 (BEMS = BioElectroMagnetics Society) som rörde 2 timmars exponering vid 60 Hz och upp till magnetfältsstyrkan 2 millitesla. Olika exponeringar hade gjorts på råttor och möss. Resultatet blev att man inte kunde detektera det minsta lilla av DNA-skador till följd av exponeringarna.
En annan person som kommer till tals i boken är astrofysikern Neil Cherry, senare specialiserad inom meteorologi. I boken presenteras han som ”docent i miljömedicin” (vilket han troligen var trots att det är missvisande för hans kompetensinriktning) och han har använt ord som ”genotoxisk” (s. 95). Cherry ansåg att 0,1 picowatt per kvadratcentimeter kan ge negativa hälsoeffekter. Som jämförelse kan nämnas att den termiska effekten av ljuset från fullmåne är ca 5 miljoner gånger högre (Radiat. Res., vol. 148, 1997:8).
Upprepade mönster
En forskargrupp som fått mycket uppmärksamhet är den s.k. Lundagruppen som studerat huruvida råtthjärnor blir förstörda av mobilstrålning eller ej. Efter exponering har frampreparerade råtthjärnor färgats med ett kemiskt ämne som i den mån det ger fläckar skulle tyda på hjärnskador. En märklig detalj var att sambandet blev svagare statistiskt när exponeringen ökade med en faktor 10, d.v.s. +900 % (från 0,02 till 0,2 W/kg). Det föreföll orimligt. Nu har under alla förhållanden oberoende upprepningsförsök gjorts (BEMS-konferensen 2005) och Lundagruppens resultat har inte kunnat reproduceras.
Replikationen har visserligen publicerats efter att boken kommit ut, men den visar på ett mönster som återkommer gång på gång: Först ”sensationsfynd” med larm som okritiskt trumpetas ut. Sedan visar det sig att alltihop var fel och då bryr man sig inte om att dementera. I genomsnitt har det nog varit minst ett sådant fall per år under de senaste 15 åren. Exempelvis haussades forskaren Robert Liburdy för tio år sedan. Så visade det sig att hans resultat om kalciumtransport i EMF-exponerade celler byggde på forskningsfusk, och han avskedades från Lawrence Berkeley National Laboratory. Att hans resultat hänger nära ihop med svenska arbeten (som inte heller kunnat upprepas av oberoende forskare) kunde väl bokens författare redogjort för. Genom att aldrig dementera sådant som inte håller uppstår myter som sedan lever sina egna liv. Bokens författare ondgör sig över annat som de upplever som myter – ”kasta sten i glashus” kan man säga.
Ett SVT-program, Uppdrag Granskning som visades i februari 2003, hör man ofta nämnas i dessa sammanhang, så även i boken på några sidor. Jag träffade tillsammans med två professorer vid Karolinska Institutet ett par av programmets företrädare tre månader innan programmet sändes. De delgavs då en detaljerad förklaring kring varför ett flertal av forskningsfynd som tydde på risker troligen var laboratorieartefakter – bl.a. problematiken med att det finns magnetit som förorening i laboratoriemiljön vilket i sin tur helt kan förstöra experimenten. Detta gäller både experiment som rör DNA och sådana som rör proteiner. Utan reservationer visades trots detta färgglada s.k. stressproteiner i TV-rutan. Amerikanska forskningsfynd pekar nu på att stressproteiner inte alls induceras av elektromagnetiska fält (upp till nivån 5 W/kg för s.k. FDMA- & CDMA-mobilstrålning, Radiat. Res., vol. 164, 2005:163-172). Det sätt på vilket klippningar gjordes förvrängde helt vissa budskap med följden att det vetenskapliga underlaget tog allvarlig skada.
EMF-profitörer
Alla de som profiterar på rädslan för EMF är en värld för sig. Hit hör inte bara oseriösa journalister, utan även sådana som säljer allehanda skyddsgrejor, mättjänster, politiker som har oro på sin dagordning m.fl. Till de värre profitörerna torde forskaren Fiorenzo Marinelli höra – för tre år sedan kom budskapet ”Mobilstrålning sätter fart på cancerceller” (Medikament 8/2002). Närmare granskning visade att Marinelli hade band till en anti-EMF-sajt i Italien där man hade skrämselbilder med en bebis som kröp bland kraftledningar och mobilmaster. Dessutom marknadsfördes ”Raymaster” med Marinellis namn – det handlade om en kon man skulle ha på skrivbordet på jobbet och hemma för att skydda sig mot strålning. 755 dollar kostade denna humbug. En balanserat skriven bok borde städat upp i denna medvetna exploatering av folks rädsla.
Sedan jag började följa debatten om elöverkänslighet för tre år sedan har jag kommit i kontakt med sex klara upplevelsefall, d.v.s. personer som haft symtom på elöverkänslighet utan att apparaterna varit igång eller ens installerade, alternativt mått dåligt först sedan de fått kännedom om en elektrisk anordning som redan länge funnits på plats. Jag betvivlar inte att dessa personer mår dåligt. Men enskilda vittnesmål räcker inte för att fastslå att sjukdomssymtomen beror på en viss elektrisk apparat. Endast kontrollerade studier där man ställer upp testbara (falsifierbara) hypoteser kan etablera detta. Nyligen publicerades i tidskriften Psychosomatic Medicine (Rubin et al., vol. 67, 2005:224-232) en sammanfattning av 31 experimentella studier innefattande 725 personer som angivit att de är elöverkänsliga. En stor majoritet av studierna visar inget samband mellan närvaron av EMF och försökspersonernas upplevelser. De få studier som visade annorlunda har antingen upprepats med negativt resultat eller innehåller klara metodfel.
Ensidiga och grunda analyser
Spelet om 3G är, som inledningsvis nämndes, helt fokuserad på personer snarare än vetenskap. Här finns ingen diskussion av t.ex. om det över huvud taget är möjligt med känd vetenskap att något skulle kunna hända på cell- och molekylärbiologisk nivå. Förmodligen är detta för svårt för författarna och då väljer de istället att utan analys av sakfrågorna avgöra vad som är bra respektive dålig forskning. En trovärdigare bok skulle dels ha analyserat forskningskvalitén i de mest inflytelserika studierna, dels ha tagit itu med alla de personangrepp som förekommit på nätet och i tidningsartiklar, mest mot myndighetsföreträdare, professorer och andra som inte delar de drabbades orsaksanalys. Vissa angrepp ter sig som rena hoten.
Författarna går slarvigt förbi det faktum att somliga larmar mer eller mindre regelbundet i olika medier. Detta tema borde ha analyserats avsevärt närmare. En forskargrupp gick ut i oktober 2004 med en rapport om mobiltelefoner och hörselnervstumörer (s. 91 i boken). Budskapet blev att tumörrisken höjdes med 3,9 gånger (400 % stod det i vissa medier trots att det borde vara 290 %). En internationell pressrelease gjordes och minst 1000 större medier världen över förmedlade faran. Problemet är att den statistiska osäkerheten var extremt stor. Huvudförfattaren till studien har bekräftat att det inte hållit statistiskt om fallen varit 2 eller möjligen 3 färre. Vid försvaret av doktorsavhandlingen (december 2004) där rapporten ingick blev slutsatsen att mobiltelefoner snarare är säkra än cancerframkallande. Jag undrar varför bokens författare undanhåller läsarna detta. Det räcker ju för övrigt med att några få personer kommit ihåg fel kring om de haft mobiltelefonen på ena eller andra sidan av skallen för att resultaten allvarligt ska snedvridas.
Det finns andra forskare i Sverige som larmar avsevärt oftare och där det nästan alltid visat sig vara obefogat. Den långsiktiga skadan av detta borde ha diskuterats på djupet i boken. Ofta är metoden att man samlar på sig en mängd data som kan tänkas ha med frågan att göra, t.ex. för olika cancersjukdomar, geografi, olika kön, olika åldrar, olika tidsperioder o.s.v. Sedan skär man i detta material med olika statistiska metoder, och sannolikheten ökar då att man åtminstone får något ”signifikant” samband. När korrelationen väl är funnen kan man låtsas att man undersökte just den hypotesen och därefter larma i lämpliga massmedier. De som har denna forskning som livsstil skadar inte bara samhället i stort p.g.a. onödig stress och olika slags felprioriteringar. De gör också sig själva en ogärning eftersom de förlorar trovärdighet.
Bland 3G-motståndarna finns många som vurmat för ”försiktighetsprincipen” (s. 176-179 m.fl. ställen) – oftast utan att ge någon förklaring av vad begreppet står för. En upplysning som saknas är t.ex. att överdriven försiktighet inte bara kan innebära direkt bortkastade resurser utan också kan öka andra risker.
En tråkig konsekvens av boken är att den säkert, p.g.a. sin enkelspårighet, indirekt skadar dem som anger att de är elöverkänsliga. Anledningen är naturligtvis att boken är så tendentiöst vinklad att många kommer att avfärda den. Bättre vore om boken skapade intresse för att förstå komplexiteten bakom det som många kallar elöverkänslighet.
Sammanfattningsvis saknar författarna till Spelet om 3G förmåga att allsidigt granska informationen kring 3G-frågan. Boken kunde ha blivit intressant om de ansträngt sig att ta reda på mer om omständigheterna kring den värld de hittills bara studerat genom en sorts glasögon. Boken är ett bra exempel på hur man ensidigt väljer fakta och desinformerar allmänheten.
Björn Cedervall är med dr och docent i medicinsk strålningsbiologi vid Karolinska Institutet samt civilingenjör från KTH med kärnkemi och biokemi som inriktning. Han är även radiologispecialist vid Swedpower AB.