Sanning på lagom ambitionsnivå

Publicerat i Folkvett nr 1/2010.

Varutinnan Dan Tilert pro primo skriver en betraktelse över hur olika skriftställare hanterar fakta, pro secundo frågar hur det blev så här, och pro tertio frågar vad man kan göra åt det.

DET FINNS IBLAND ANLEDNING att fråga sig hur tidningar resonerar kring begrepp som sant och falskt. Är de viktiga, finns de ens, eller är verkligheten bara ett sammelsurium av lika goda åsikter? Jag skulle vilja illustrera frågeställningen med tre nyligen uppkomna exempel.

Det första exemplet handlar om ett klavertramp av Ny Teknik. I nr 42/2009, den I4 oktober, har man på sid. I7 en artikel om en företagare som säljer ljudkablar i det övre prissegmentet, storleksordningen I00 000 kr/m. På kablarna sitter en utbuktning av trä. Ny Teknik skriver:

”Det är ett hölje som döljer en amerikansk försvarshemlighet som kallas ’ByBee Slipstream Golden Quantum Purifiers’, ett filter utvecklat för signalspaning i ubåtar.”

Redan här kan man tycka att någon borde ha studsat till. En amerikansk försvarshemlighet, som nu säljs av en tjomme som nasar kabel till hemmapulare? Och hemligheten döljs av en liten träbit? Låter det plausibelt?

En vaken nätsurfare uppmärksammade redaktionen på den här produkten redan för flera år sedan, och jag undersökte då saken en smula, mestadels genom att läsa på produktens hemsida. Skulle man tro hemsidan så fungerade den genom att ta bort kvantbrus i signalen. Det är verkligen inte illa, eftersom kvantbruset hittills ansetts vara en fundamental begränsning. Jag håller för troligt att den som lyckas eliminera kvantbruset bör skaffa en frack och bänka sig vid telefonen när Nobelpriset i fysik ska offentliggöras. Jag försökte mig också på att beräkna hur stort kvantbruset egentligen är i en vanlig fulkabel för några kronor metern. Räknade jag konservativt så fick jag signal-/ brusförhållandet till ca I80 dB. Även om jag räknat fel på en storleksordning eller två så betyder kvantbruset väldigt, väldigt lite i de här sammanhangen.

Jag skriver frack och inte lång klänning eftersom mannen bakom produkten är just en man. Jag försökte då, 2005, få lite mer information ur honom, och inte bara varför han inte offentliggjorde sin upptäckt lite bättre – ett nobelpris borde ju vara bra för affärerna, kan man tycka. Han var dock inte speciellt villig, men kunde berätta att hans kvantrenare skyddades av ett hemligt (!) amerikanskt patent. Hemlighet tycks vara ledordet här. Jack Bybee, som han heter, sägs vara fysiker men verkade trots sina omvälvande uppfinningar så sent som 2005 inte ha publicerat en enda vetenskaplig artikel, åtminstone inte någon som återfanns i de vanligaste databaserna.

Kort sagt, det låter ungefär som vilken vattenvirvlare som helst. Innan du köper, fundera på om det kanske finns andra produkter i ljudvärlden som ger mer för pengarna.

Ny Teknik då? De skrev faktiskt redan för tre år sedan om den här produkten, låt vara i en lite mer lättsam kontext. Redan då påpekade jag för dem att det sannolikt rörde sig om bondfångeri. Det var inte en slutsats de då motsatte sig. Därför kan det tyckas lite märkligt att samma produkt nu dyker upp igen, i en seriöst menad artikel. En pikant detalj är att det är samma journalist nu som då. Nå, det är fullt mänskligt att glömma bort en enskild bluffprodukt på tre år. Mer anmärkningsvärt är att man låtit både fakta- och rimlighetskontroll utgå. Ny Teknik ger ändå intryck av att göra anspråk på vederhäftighet. Jag skickade e-post till journalisten och påpekade kortfattat det orimliga i historien, och hänvisade även tillbaka till vår tidigare konversation. Jag formulerade mig civiliserat och fick ett civiliserat svar. Journalisten menade att det vore fel att inte nämna att kablarna är byggda med ByBee-filter; att han visste att de var omtvistade, men att han inte hade möjlighet att sätta sig in i ämnet. Ingen större fråga, avslutade han. Jag svarade med att tycka att det var synd och förvånande att Ny Teknik inte verkar bry sig om huruvida det de skriver är sant eller inte, vilket inte fick något svar.

Så vidare till det andra exemplet. Friskis & Svettis tidning Friskispressen hade i sin Stockholmsupplaga (5/2009) ett reportage om qigong, en träningsform som de åtminstone tillfälligt erbjuder medlemmarna. Jag har själv aldrig provat qigong, men har ingen anledning att betvivla att det är en trevlig rörelseform som säkert är välgörande. Det tycks dock inte vara nog. I artikeln, som är en intervju med en träningsledare som studerat kinesisk medicin, sägs:

”Den medicinska qigongen är specifik, man koncentrerar sig på speciella organ. Oro påverkar mjälten som i sin tur vill ha socker. Rädslan sitter i njurarna och ilskan i levern. Överexaltering i hjärtat.”

Det finns flera formuleringar i texten som förbryllar, men många av dem kan med god vilja läsas metaforiskt. Det citerade stycket är dock svårt att hävda att man inte ska ta bokstavligt. Jag är själv inte medicinare, men jag föreställer mig att det innehåller flera medicinska sensationer som man rimligen inte har täckning för. Jag skickade e-post till tidningen och påpekade det, och undrade om det hade gjorts någon faktakontroll, och huruvida det spelade någon roll om det man skriver är sant eller inte. Jag formulerade mig civiliserat och fick ett civiliserat svar. Friskispressen menade att det torde framgå tydligt för läsarna att det rör sig om ett referat av tränarens åsikter. Jag delar inte tidningens bedömning på den punkten – ingenstans i texten finns något som helst förbehåll och den är integrerad med föreningens träningserbjudande. Jag svarade med detta, och undrade åter om det spelade någon roll om det man skrev var sant eller inte. Något svar har jag dock inte fått.

Nu det tredje exemplet. I kursboken till en dykkurs jag ska gå hittade jag ett fysikaliskt felaktigt påstående (man hade konsekvent blandat ihop värmekapacitivitet med värmeledningsförmåga). Det var inget som hade någon praktisk betydelse för den enskilde dykaren, men det fanns heller ingen speciell pedagogisk poäng med att låta det vara fel.^I Jag skickade e-post till Padi, dykorganisationen som står för boken, och påpekade felet. Jag formulerade mig civiliserat och fick ett civiliserat svar. De höll med om att det hade blivit fel, och sade att det skulle rättas till nästa utgåva.

Jag frågar nu: Av dessa tre exempel, vem hanterade sitt misstag bäst? Var det den som utan omsvep erkände misstaget, eller de som inte tyckte att det spelade någon roll om något var sant eller inte?

Jag kan tyvärr inte påstå att jag är förvånad över hur sådant här hanteras av journalistsidan. Nu får Ny Teknik och Friskispressen klä skott i en grov generalisering av en hel yrkeskår, men precis den här typen av försök att bara slå ifrån sig är en väldigt vanlig reaktion när man påpekar felaktigheter för tidningar. Men varför? Om man nu inte verkligen tror att inget är mer sant än något annat.

Tja, en anledning skulle kunna tänkas vara att man jobbar under sådan tidspress att man faktiskt inte anser sig hinna göra faktakontroller. Det är rimligt att anta att författandet av dykhandböcker inte begränsas av samma tidsramar som tidningsmakande. Men det jag har skrivit om här är inte något som det krävs forskarexamen i respektive ämne för att reagera på. Vad mer är, det är inom respektive tidnings specialområde som man är ute och cyklar. Ny Teknik skriver just om ny teknik, och hälsofrågor är stapelvara i Friskispressen. Det ligger nära till hands att tro att man därför skulle vara mån om sitt renommé. Det är till exempel svårt att tänka sig att en populärvetenskaplig tidning om historia utan förbehåll skulle skriva att Karl XII stupade vid Hastings I632, ens om det var i ett referat av någons åsikter. Varför kronisk kunskapsrelativism är accepterad i vissa tidningar men inte i andra har jag inget bra svar på.

Det saknas inte heller verktyg för att hantera de felaktigheter som oundvikligen uppstår hur noga man än är. En tidning kan visserligen inte på samma sätt som en dykhandbok rätta felet i nästa utgåva, men vissa tidningar har en återkommande sektion med rättelser, synbarligen utan att därför anses tappa ansiktet. Svårare är det ju inte. Alla kan göra fel. Det är ingen som har begärt att tidningsredaktioner som beslås med fel ska klä sig i säck och aska och pryglas offentligt, men hellre än att vidgå ett fel är det förbluffande många som retirerar in i att det egentligen inte spelar någon roll om något är sant eller inte.² Det är möjligen arbetsbesparande, men jag har svårt att tro att man gör det med någon större stolthet.

Om det nu är så hopplöst att skriva till tidningar om felaktigheter, varför alls göra det? Blir det inte bara ett sisyfosarbete med påtagen masochistisk martyrmin? Nej, jag tycker inte det. Om man inte hör av sig när något är fel, hur ska tidningarna då få veta att läsarna reagerar? Visst kan man skriva långa drapor i Folkvett, men gissningsvis är tidningarna mer mottagliga för att man hör av sig direkt till dem. Och om inte jag gör det, varför skulle då någon annan göra det? Ett brev till en journalist eller en ansvarig utgivare kommer knappast att göra så mycket till eller från, men kanske tusen brev till tusen mottagare kan göra det. Konsumentmakt kallas det visst. Så ser du något knas i tidningen, blygs inte utan skriv ett artigt och sakligt brev och klaga. Det lär inte göra saken sämre i alla fall.

NOTER

1. Man kan tänka sig fall då det kan vara pedagogiskt motiverat med en fysikalisk vit lögn. Till exempel må det vara hänt att skriva att en tub innehåller 2400 liter luft när det i själva verket är I2 liter luft (under 200 bars tryck), om syftet är att ge även icke naturvetenskapligt skolade sportdykare en uppfattning om luftmängder.
2. Det finns många exempel på det även utanför det strikt vetenskapliga området. Den minnesgode läsaren kan exempelvis dra sig till minnes ett par spektakulära haverier på större tidningars kultursidor det senaste året.