Rymdvarelser
I filmen “Indiana Jones och kristalldödskallens rike” så letar Indy efter en mystisk mesoamerikansk skalle gjord av ett genomskinligt kristalliknande material. Senare visar den sig vara skallen av en utomjordisk varelse. Idén bygger på att det faktiskt finns ett antal liknande skallar som har påträffats, som dock ser mer människoliknande ut än i filmen. Vissa New Age-förespråkare hävdar att de har helande och övernaturliga krafter. En författare har hävdat att han stötte på inhemska Maya-ättlingar som hade kristallskallar som sades ha använts vid ceremonier i templen i Yucatán i Mexiko.
Skallarna skulle bevara själarna av forntida maya-personer i väntan på en tid då deras bortglömda visdom återigen skulle behövas. På 1970-talet spreds uppgifter i New Age-kretsar om att det bara fanns tretton sådana skallar i världen och att om de någonsin fördes samman skulle fantastiska saker hända. I filmens klimax hittar Indy och hans vänner en dold kammare djupt i den peruanska djungeln som innehåller tretton kristallskelett – en saknar sitt huvud.
Upphittade skallar
En av de första skallar som den arkeologiska världen fick kännedom om beskrevs i F.A. Mitchell-Hedges bok från 1954, “Danger My Ally”. Enligt honom ägde hans dotter Anna en kristallskalle som hon hittat 30 år tidigare. Hon berättade att hon hade hittat skallen begravd under ett kollapsat altare i ett mayatempel i Belize djungler. I boken står det att den var 3600 år gammal och den hade använts av Maya-präster för att avrätta människor med hjälp av tankekraft. Anna Mitchell-Hedges tog senare skallen – nu kallad ”The Skull of Doom” – på turné och den fanns till och med på omslaget till boken “Arthur C. Clarke’s Mysterious World”, baserad på TV-serien med samma namn.
Fler liknande skallar har dykt upp. En finns på British Museum och dokument visar att den köptes in 1887 från en amerikansk juvelerare. En annan skickades 1992 anonymt till muséet Smithsonian i Washington och följebrevet beskrev hur den kom från en mexikansk 1800-tals general och att den hade varit en del av hans samling av gamla Maya-artefakter. Ytterligare en skalle finns i ett museum i Paris och andra exemplar finns i privata händer runt om i världen. En undersökning av Mitchell-Hedges skalle kom fann till att det skulle ha tagit mer än 150 år av oavbuten bearbetning att slipa kvarts till en så jämn yta med hjälp av Maya-verktyg. Varför och hur skapade en kultur för så länge sedan sådana fantastiska artefakter?
Inte så gamla som det uppges
Svaret enkelt – det gjorde de inte. Ingen skalle har någonsin upptäckts i någon officiell arkeologisk utgrävning i Mellanamerika och eller inte någon annanstans. Den kvarts som använts i skallarna matchar material ifrån gruvor i södra Brasilien, inte Mellanamerika, och skallarna har skärmärken och slipspår som stämmer väl överens med en typ av roterande verktyg som ofta användes i tysk ädelstensindustri i mitten av 1800-talet. Dessutom finns det dokumenterat att ett antal skallar tillverkades i just Tyskland, troligtvis i staden Idar-Oberstein. Här var man känd för sin slipning av ädelstenar och man hade också etablerad kontakt med emigranter från staden som hade bosatt sig i södra Brasilien i mitten av 1800-talet. Dessutom känner man till en fransk antikvitetshandlare vid namn Eugene Boban som specialiserade sig på Aztekiska och Inka-relaterade artefakter i Paris, inklusive skallar. Det är troligt att han besökte Idar-Oberstein på 1870-talet. Han införskaffade ett antal (tretton?) av tillverkade skallar som han senare presenterade som riktiga aztekiska artefakter. En hamnade på British Museum några år senare och de andra har köpts och sålts av olika återförsäljare och samlare under de senaste 150 åren.
Länkar:
Crystal Skulls (Edinburgh Skeptics)
Crystal Skull (Wikipedia)
Eugène Boban (Wikipedia)
Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresseområden, dvs vetenskap, pseudovetenskap, myter eller konspirationsteorier.