Amatörmässig fysikrevolution

Publicerat i Folkvett nr 4/2002.

Dead Matter Has Memory! Svante Westerlund. Causal Consulting, 2002.

En bok med den fantasieggande titeln Dead matter has memory! av Svante Westerlund kom ut på författarens eget förlag (Causal Consulting) i Kalmar i februari 2002. Överst på pärmen står även ”Classical physics revitalized” och på baksidan hävdas att Einstein hade rätt när han inte ville acceptera kvantmekaniken. Av boken framgår att Westerlund var verksam vid Kiruna geofysiska observatorium på 60-talet. Det framgår även att han har en doktorsexamen och att han i början på 90-talet varit knuten till högskolan i Kalmar. I LIBRIS databas får man veta att doktorsexamen avlades i Umeå 1972 inom geofysikområdet och att Westerlund föddes 1934.

Som teoretisk fysiker blir man genast lite misstänksam av baksidestexten eftersom Einsteins åsikter om kvantmekanik idag ter sig högst föråldrade. Till exempel framförde Einstein, Podolsky och Rosen (EPR) i en gemensam artikel ett tankeexperiment vars utfall enligt kvantmekaniken, menade författarna, skulle strida mot grundläggande klassiska fysikaliska axiom som kausalitet och lokalitet. Just detta experiment har numera genomförts och utfallet är just det som kvantmekaniken förutsäger. Inför detta empiriska faktum har man bara att välja mellan vilket av de klassiska grundantagandena som man tvingas förkasta. Westerlunds kommentarer om EPR visar att han inte alls förstått att en klassisk kausal tolkning helt enkelt inte är möjlig. Det finns en mycket bra diskussion om detta av Mermin (Bringing home the atomic world: Quantum mysteries for anybody) i American Journal of Physics Vol. 49, s. 940 (1981). Även resten av Westerlunds diskussioner om kvantmekanik förefaller bygga på okunnighet.

Vad handlar då denna bok om och vem är den skriven för? Om jag har förstått Westerlund handlar den om en ny syn på fysiken som Westerlund försöker vinna anhängare till. Denna är baserad på Westerlunds teoretiska och praktiska studier av kondensatorer. Här har han kommit fram till att det inte är helt korrekt att karaktärisera dessa med en enda konstant, deras kapacitans. I stället presenterar Westerlund en mer avancerad matematisk modell, som också publicerats i Westerlunds enda artikel i den internationella litteraturen (Physica Scripta, Vol. 43, s. 174, 1991). På basis av dessa studier anser sig Westerlund kunna reformera den moderna fysiken. Praktiskt taget alla fysikens matematiska modeller är enligt Westerlund av samma karaktär och har samma defekter som modellen för kondensatorer. Någon starkare argumentering för att det förhåller sig på det sättet presenteras inte. Argumenten är huvudsakligen filosofiska, trots att Westerlund framhåller vikten av experiment.

Westerlunds tes att alla modeller har samma defekter som den ganska grova modell han har som huvudexempel borde ses i ljuset av att det inom fysiken finns områden där en rent fantastisk noggrannhet kan uppnås. T.ex. kan elektronens magnetiska moment mätas och beräknas teoretiskt med en överensstämmelse med åtta signifikanta siffror. Galileos gamla upptäckt att tunga och lätta kroppar faller lika fort, eller den tunga och den tröga massans ekvivalens som också är en hörnsten i allmän relativitetsteori, har verifierats experimentellt med 10 siffrors noggrannhet. Dessa exempel visar att man här har att göra med matematiska modeller av en helt annan och mycket mer fundamental karaktär än de som Westerlund ser som paradexempel. Dessa fakta framskymtar inte i boken.

Mycket i boken är vetenskapsfilosofiskt till sin karaktär, men bokens bibliografi upptar inte några standardverk om vetenskapsfilosofi, och som man därför kan förvänta sig är alltsammans mycket amatörmässigt. Det är alltså mycket svårt att förstå till vem boken vänder sig. Den är på flera ställen ganska matematiskt avancerad, vilket starkt begränsar läsekretsen. Jag antar att Westerlund hoppas att allmänintresserade akademiska fysiker skall läsa boken, men den mästrande och pretentiösa tonen gör boken jobbig.

Författaren yttrar sig med självsäkerhet om alla områden inom fysiken. Några representativa citat kan vara på sin plats: ”We have discarded the big bang model of the universe”. ”Superconductivity is thus a scale effect of the same kind as the mechanical and dielectric strengths of materials”. Om kvantmekaniska fenomen: ”? all of them can be explained by means of classical physics and causality?”. Man kan kontrastera detta med yttranden av mera kända fysiker (t.ex. Richard Feynman) som menat att om man inte upplever kvantmekaniken som paradoxal har man inte förstått den.

Förutom den amatörmässiga uppgörelsen med kvantmekaniken finns liknande avsnitt om kosmologi. Även här vet författaren bäst. På vilken grund, undrar man stillsamt. Kan verkligen dessa studier av kondensatorer ge sådan oerhörd kompetens? Det är bäst att jag slutar innan jag blir alltför raljant. Sammanfattningsvis är det min uppfattning att ingen behöver köpa och läsa denna bok för att undersöka om det här finns av etablissemanget förbisedd och undanskuffad visdom. Huvudbudskapet är i början av boken att man skall ha respekt för experimentella resultat och använda så noggranna matematiska modeller som möjligt. Detta är sunt men helt okontroversiellt. Hur författaren kommer därifrån till sin väldigt anspråksfulla men amatörmässiga syn på fysiken är en psykologisk gåta. Skall man säga något positivt alls så är det enda jag kan komma på att boken är skriven på relativt god engelska.