Falska uppgifter gav Fredspris

Publicerat i Folkvett nr 3/2001.

Åke L. Möller. Människor brukar anse att tryckt text har olika trovärdighet beroende på var den står. Annonser, kvällstidningar, morgontidningar är stigande trovärdiga och i topp ligger böcker. Trovärdigheten hos den bok, som ligger bakom utseendet av Nobels fredspristagare 1992, har emellertid försvunnit sedan en forskare genomfört en 10-årig faktagranskning av den. Boken hade stor betydelse då kvinnan utsågs till Fredspristagare 1992. Vad gör man åt detta idag?

Rigoberta Menchu, född 1959 och dotter till en bondeledare i Guatemala som mördades 1980, gav på 80-talet ut en bok, Jag, Rigoberta Menchu. Den skildrar levande hur hennes indianstam, som tillhörde landets urinvånare, under Guatemalas blodiga inbördeskrig utsattes för våld och förtryck av de rika, vita jordägarna. Hon beskriver hur hon aldrig fick en chans att gå i skolan eller lära sig spanska förrän hon blivit vuxen. Hon beskriver sin ungdomstid som underbetald plantagearbetare och som politisk aktivist.

Boken gjorde Menchu till en internationell kändis och symbol för förtryckta urinnevånare runtom på jorden och fick därför stor betydelse när Fredspriset gick till henne 1992. Boken gav sannolikt också goda inkomster. Hösten 1998 framträdde hon som superkändis tillsammans med Dalai Lama vid en stor människorättskonferens i Paris.

I Nationalencyklopedin (bandet från 1994) anges under hennes namn att hon ”växte upp under mycket fattiga förhållanden” och under 1980-talet ”blev en av landets indianska ledare”. Hon fick Nobels Fredspris 1992 ”för sin kamp för social rättvisa och etnisk-kulturell försoning”.

En antropolog i USA, David Stoll, betvivlade emellertid uppgifterna i hennes bok, och han startade därför en faktagranskning som tog honom tio år. Han intervjuade mängder av släktingar och vänner till Menchu. I sin bok skrev hon t.ex. om en yngre broder att han svalt ihjäl, men han påträffades av Stoll i Guatemala och visade sig leva som en välbärgad lantbrukare.

Stolls huvudslutsats är att viktiga delar i hennes biografi är påhittade. Som exempel nämner han hennes påståenden att Guatemalas rika vita försökte ta marken från hennes fattiga familj – medan verkligheten var att det istället var en mångårig marktvist inom hennes egen släkt. Ett annat exempel är hennes skildring av sin offerroll vad gäller skolutbildning. Hon hävdar att hon inte fick någon utbildning, men i själva verket fick hon en ovanligt god utbildning hos belgiska nunnor från det hon var fem år, och hon studerade senare vidare på en internatskola. Stoll hade intervjuat hennes lärare, som sade att hon var en ovanligt begåvad student. Hon studerade sannolikt mera än hon ägnade sig åt politiska aktiviteter. Stolls bok med sina avslöjanden, Rigoberta Menchu and the Story of All Poor Guatemalans, kom ut hösten 1998 i New York.

Förutom Stolls granskning har New York Times startat egna efterforskningar, vilka bekräftade den bild Stoll gav. Då de publicerade detta samt utdrag ur Stolls bok, vägrade Menchu att bemöta kritiken. Hon svarade bara helt svepande att varje kritik av boken var ”rasistisk”.

Då New York Times kontaktade den norska Nobelkommittén för fredspriset, sade dess ordförande Geir Lundestad att han inte betvivlade att Stolls bok är korrekt, men han menade att det inte kunde bli aktuellt att återta Menchus pris. Och han tillade att beslutet att ge henne priset inte enbart var baserat på hennes självbiografi.

Detta är väl möjligt, men boken fick ett stort inflytande. Det minsta man idag kan göra är att komplettera presentationen av henne i diverse uppslagsböcker med lite odiskutabla fakta – hellre än att göra en martyrskildring av hennes bakgrund.

Referenser

• Menchu, Rigoberta (1983) I, Rigoberta Menchu, Verso Books, ISBN 0860917886.
• Stoll, David (1998), Rigoberta Menchu and the Story of All Poor Guatemalans, West Point Press, ISBN 0813336945.
• New York Times 15 dec 1998: ”Writer challenges story of hardship that led to a Noble prize”.