Belysande om ”patologisk” vetenskap

Publicerat i Folkvett nr 3/2001.

The Undergrowth of Science: Delusion, Self-deception and Human Frailty av Walter Gratzer, Oxford University Press, 2000, 328 sidor.

Titeln betyder i svensk översättning ungefär ”Naturvetenskapens undervegetation: villfarelse, självbedrägeri och mänsklig svaghet”. Författaren är cellbiolog och professor vid King’s College i London och är bekant för många genom sina bokrecensioner i tidskriften Nature.

Boken handlar om det som Gratzer kallar patologisk vetenskap, dvs när vetenskapsmän lurar sig själva (vetenskap i betydelsen ”science”, dvs naturvetenskap). Detta bör skiljas från pseudovetenskap vilket är när påståenden framförs med vetenskapens språk trots att ingen vetenskaplig grund finns för dem, och från medvetna bedrägerier. Dock kan gränsdragningen ibland vara svår.

Författaren beskriver kunnigt och belysande inte bara ett antal felaktiga hypotser som sådana utan också den sociologi som bidrog till att idéerna under en tid kom att accepteras av ett större antal forskare. Grundförutsättningen för acceptans är ofta att upphovsmännen redan är erkända i sina respektive fält, men för idéernas spridning trots bräcklig vetenskaplig underbyggnad krävs även äregirighet, personlig rivalitet eller t o m nationalism.

Gratzer beskriver klassiker som Blondlots N-strålar i början av 1900-talet, uppkallade efter staden Nancy där han var verksam, och alfapartiklar (heliumkärnor) som B. Davis och A. H. Barnes studerade på 1920-talet och trodde sig få att fånga in elektroner. Båda dessa villfarelser avslöjades mycket handgripligt när kritiska forskare närvarade vid experimenten och visade att de påstådda effekterna var rent önsketänkande. I båda fallen skedde nämligen den avgörande registrering helt manuellt, dvs forskarna betraktade med sina egna ögon en skärm och bedömde strålarnas ljusstyrka eller räknade ljusblixtar, medvetna om vilket delexperiment som för ögonblicket utfördes. När den gästande forskaren gjorde försöksserien slumpmässig försvann genast den påstådda effekten.

Den som avslöjade experimentet med alfapartiklarna var självaste Irving Langmuir, mångsidig forskare på bl a glödtrådar och Nobelpristagare 1932 för sina studier av ytkemi. Han var under några år en flitig avslöjare av patologisk vetenskap vilket föranledde honom att sammanställa följande lista med karakteriska kännetecken på detta:

1. Den maximala effekt som kan observeras förorsakas av en knappt detekterbar källa, och effekten är i stort sett oberoende av källans intensitet.
2. Effekten är nära gränsen för detekterbarhet, eller många mätningar är nödvändiga pga den låga statistiska signifikansen.
3. De nya sambanden påstås ha hög precision.
4. Fantastiska teorier föreslås som motsäger beprövad erfarenhet.
5. Kritik möts ögonblickligen med undanflykter.

Trots att dessa kriterier uppställdes för patologisk vetenskap huvudsakligen inom fysik är det slående hur väl samtliga kriterier uppfylls av homeopati.

Ett annat klassiskt exempel är polyvatten (även kallat supervatten) som lanserades av ryssen Derjaguin 1966. Detta visade sig så småningom bero på förorenande kiselkristaller från glas. En modern variant på patologisk vetenskap är den mycket omskrivna kalla fusionen som Pons och Fleischmann i Salt Lake City rapporterade 1989. Denna är fortfarande inte övergiven av de mest hängivna entusiasterna.

Inom de biologiska och medicinska vetenskaperna har funnits flera fall av patologisk vetenskap som fått förödande konsekvenser. Det är i synnerhet när vetenskapen blandats med rasistiska ideologier och när vetenskapen i sig betraktats som exempelvis arisk eller sovjetisk som katastrofer har följt. Många människor har fått sätta livet till som ett direkt eller indirekt resultat av praktiska tillämpningar av idéer som eugenik (rashygien) eller Lysenkos politiskt opportuna föreställning om att förvärvade egenskaper kan ärvas, vilket ledde till dåliga skördar och därpå följande svält i Sovjetunionen. Halva boken handlar om det sociopolitiska spelet bakom dessa och andra läror framför allt i Tyskland och Sovjet. Vissa forskare medverkade till politikernas drömmar om tysk biologi eller sovjetisk genetik, men politiken som helhet var tydligt antivetenskaplig och ledde i Tyskland under 30-talet till kraftig minskning i antalet studenter i naturvetenskap vid universiteten. Många forskare flydde västerut. Några få forskare ändrade uppfattning beroende på de politiska vindarnas rikning, exempelvis Konrad Lorenz.

Hundratusentals människor har steriliserats, både med avsikten att minska samhällets ekonomiska börda och att på sikt utrota dåliga gener i befolkningen. Sterilisering började i Storbritannien 1869 och spred sig sedan till USA och Tyskland. I Sverige tillämpades sterilisering i sådan omfattning från 1930-talet och in på 60-talet att så många som 1% av befolkningen drabbades. En ursprunglig tanke var att ”sinnessvaghet” berodde på en enda recessiv gen som på detta sätta skulle kunna elimineras. Den brittiske genetikern Punnett visade emellertid att även om genetiken för detta tillstånd vore så okomplicerad skulle det ta det amerikanska eugenikprogrammet inte mindre än 8000 år att minska andelen sinnessvaga från 3% till 1% i befolkningen. Som bekant är genetiken för de flesta personlighetsdrag betydligt mer komplicerad än så vilket gör det näst intill omöjligt att eliminera ”dåliga” gener. Dessutom uppstår ständigt nya mutationer. Till yttermera visso kan förmågor försämras av slumphändelser som olyckor.

Men även andra medicinska metoder har kostat människoliv pga långvarig användning utan noggrann och systematisk utvärdering. Gratzer skriver att kirurger i alla tider gärna avslägnat organ och kroppsdelar. En av de mer absurda idéerna, först framförd omkring 1883, var att smärta i bålen förorsakas av att en njure flyttat sig från sitt normala läge, s k vandrande njure. Detta tillstånd ”behandlades” genom att kirurgiskt avlägsna denna njure eller sy fast den i bukhålans vägg. Ingreppet ledde till att 50% av patienterna avled. Därtill var narkosmetoderna på denna tid mycket primitiva. Tusentals sådana operationer genomfördes, de flesta på kvinnor. Värdet av dessa grymma ingrepp började inte ifrågasättas förrän i slutet av 1920-talet men operationer förekom långt in på 40-talet.

En modernare variant på kirurgisk stympning är avlägsnandet av tonsillerna (halsmandlarna) vilket pågick in på 50-talet. Denna verksamhet var dock för det mesta harmlös.

En annan form av avlägsnande av kroppsdelar kan sägas vara åderlåtning, en kvarleva från Hippokrates’ humoralpatologi, dvs föreställningen att sjukdomar förorsakas av obalans mellan de fyra kroppsvätskorna blod, slem, gul galla och svart galla. Åderlåtning tillämpades långt in på 1800-talet liksom blodavlägsnande med hjälp av blodiglar. Frankrike importerade i slutet av 1800-talet 30 miljoner blodiglar per år för detta ändamål.

Det var bl a det ödesdigra användandet av åderlåtning vid allehanda sjukdomstillstånd som gjorde att homeopatin kunde etablera sig i början av 1800-talet. Homeopati beskrivs av Gratzer som vidskepelse snarare än patologisk vetenskap, en seglivad kult baserad på en helt absurd lära. Homeopati var aldrig en del av vetenskapen och den finns kvar i samhället enbart genom att den omhuldas av icke-vetenskapliga intressen. Dock har ett antal kliniska studier gjorts de senaste decennierna. Möjligen kan Hahnemann tillskrivas upptäckten av placebo även om han själv inte insåg detta. Någorlunda rent vatten var en förhållandevis harmlös behandling i en tidsålder då läkare dödade fler patienter än de botade.

Patologisk vetenskap kännetecknade däremot den franske homeopaten Jacques Benvenistes artikel i Nature 1988, välbekant för Folkvetts läsare genom att James Randi var en av dem som avslöjade att resultaten bara kunde åstadkommas av en person i laboratoriet och inte var reproducerbara ens för denna. Benveniste har sedan dess skickat datafiler per e-post över Atlanten som sedan använts för att aktivera vatten hos mottagaren. Detta har gjort att Benveniste är den ende som förlänats Ig-Nobelpriset två gånger (1991 och 1998; se www.improbable.com/ig/ig-pastwinners.html). Intressant nog ledde kritiken mot Benveniste till en smärre nationalistisk kontrovers när en fransk populärvetenskaplig tidskrift uttryckte misstanken att brittiska Nature låtit publicera studien bara för att förlöjliga Benveniste och därmed Frankrike. Detta förefaller dock föga troligt eftersom en av de ihärdigaste homeopatiförespråkarna är David Reilly i Glasgow som flera gånger publicerat i brittiska The Lancet. Det franska forskningsrådet INSERM gjorde snabbt det enda rimliga och drog in sitt anslag till Benvenistes forskning.

Ett annat otäckt medicinskt exempel på patologisk vetenskap var den amerikanska flugan att dricka radium på 1930-talet även om det är oklart hur många dödsfall detta kan ha orsakat. Ännu idag är dessa människors kvarlevor en hälsofara.

Gratzer avslutar med att diskutera vad som orsakat dessa utbrott av felaktiga föreställningar och hur de kan undvikas i framtiden. Upprinnelsen är ofta ett oskyldigt misstag eller en experimentell hägring. Forskaren tror sig ha gjort en stor upptäckt som kan ge berömmelse och när väl heder och ära investerats i att försvara slutsatserna är det för sent att backa. Motsägande resultat sopas under mattan. Detta förklarar dock inte hur den felaktiga hypotesen sprids och styrks av andra forskare. I de flesta fall har andra välrenommerade forskare bidragit till att sprida de felaktiga föreställningarna genom att inte tillämpa kritiskt ifrågasättande, kanske för att de av personliga skäl funnit de nya slutsatserna tilltalande. Andra hoppar på tåget i förhoppningen att de också skall kunna göra viktiga bidrag till forskningens framåtskridande och dessutom förbättra de egna karriärmöjligheterna och i hastigheten slarvas det med den experimentella noggrannheten.

Hur kan man undvika att patologisk vetenskap uppstår i framtiden? Det effektivaste sättet att motverka patologisk vetenskap är att tillämpa de vetenskapliga metoderna än mer noggrant och systematiskt – det är på detta sätt alla de irrläror som Gratzer så belysande beskriver har retts ut och förkastats, även om författaren själv inte betonar detta i tillräcklig utsträckning, förmodligen för att han tycker det är så uppenbart utifrån hans redogörelser. Patologisk vetenskap uppstår inte på grund av de vetenskapliga metoderna utan trots dem, och det är generaliteten i de vetenskapliga metoderna som är den bästa garanten mot rasistiska och nationalistiska läror. De naturvetenskapliga metoderna är inte ofelbara, pga enskilda individers brister och svagheter, men de är de i särklass bästa vi har för att öka vår kunskap om naturen.